Blog Image

margaretatankar.se

En månad har gått

Margareta Winge skriver krönikor om månaden som har gått med tankar om livet och det som händer i världen och vardagen.

En månad har gått Januari 2020

Månadskrönika Posted on Sun, February 09, 2020 18:54:56

En månad har gått
Januari 2020

Framför mig på köksbordet ligger tidningen Hemslöjd Nr 1 för 2020. En tidning som i huvudsak handlar om ull och dess användningsområden. Vet ni, den tidningen är konst med så mycket känsla att jag bara bläddrar och bläddrar.  Jag tar till mig, läser brottstycken, ser ett underbart broderi och människor med får av olika raser. Jag badar i denna upplevelse, glad att jag har möjlighet att ta till mig allt.

Jag njuter och glömmer den värld som jag nyss har läst om i min dagliga tidning. Jag glömmer bort Trumpens ”opresidentiska” twitter som tar bort hans värdighet, sådant som relateras nästan dagligen. Häpnadsväckande påståenden som ingen normal människa skulle komma på att skriva.

Nynazisters framfart i olika demonstrationer – i deras närhet uppstår ondskan igen. Äldre grånade människor, vars berättelser får mig att undra mer än en gång om hur människor har kunnat bevara det sinneslugn som de utstrålar, de som delger oss.

Hur skulle man klara all information om man inte kan ge sig själv och själen sådana lyft som av tidningen med ulligt innehåll?

Ja, nu är vi rädda för ett virus som heter Corona. Lite kantigt och vasst låter det som om det är, men en tanke som slår mig är: Hur får man en stad på 11 miljoner personer att stanna inne? Hur får man så många människor att ”lyda”? För det är väl frågan om lydnad och underkastelse. Kanske det är vår smala lycka att så sker, men undra kan man ju göra. Människor får en order och sen lyder allihop.

I vårt land, där det görs så mycket som man inte får, inte katten skulle detta gå att genomföra i ett västligt land, eller vad tror ni? Hur många gånger är det inte sagt att vi inte ska gå över gatan, där det inte är ett övergångsställe. Men vad gör vi? Springer över som yra höns lite här och var. Undrar om en törs trampa död på en cigarett på gatan? Det är nog någon som ser och farbror polisen kommer.

De byggde ju i den ”sjuka staden” Wuhan ett jättesjukhus på bara en månad! Hur går sådant till? Kan det vara tillförlitligt om det blir ett jordskalv? Ja, det är mycket som jag undrar över som jag inte behöver lägga mig i över huvud taget.

På tal om att röka, så såg jag en bild på en kines med munskydd som hade gjort hål i munskyddet för cigaretten! Dråpligt tyckte jag först, sen förstod jag att sluta röka är inte det lättaste. Det kanske är lättare att få så många människor att stanna inne än för den där stackaren att sluta röka.

Ja, nu har vi avslutat en månad igen. Vi har under den månaden plockat bort de få julsaker som vi hade tagit fram, som ljuskronan som pappa har suttit och gnagt fram med en liten lövsåg under många, många timmar, för att jag skulle få en likadan som hängde ovanför köksbordet i mitt barndomshem. Det är en julsak som jag älskar.

Den här månaden har innehållit så mycket halka och is att vi har haft det knogigt att ta oss dit vi har tänkt oss. Herbert har ju rollatorn att hålla sig i. Det är en bra och pålitlig makapär, tänk att det är någon som tänkt till och det riktigt bra. Jag lånade den en dag, när jag bara skulle ett ärende till Apoteket. Då tordes jag ta ut stegen och det kändes att jag gick som förr i tiden. Rak i ryggen, långa kliv och ganska fort. Ja, fort och fort, allt är ju relativt, men jag var inte orolig att jag skulle ramla.

Jag återvänder till Kina. För att få till en genaration, som de beordrade bort en gång i tiden med en-barnsfamiljen, så fattas det i dag i runda tal 25 millioner kvinnor! Tänk så många kvinnor! För det skulle ju bara födas pojkar under den där tiden. När människan skall vara med och försöka styra då blir det fel, det är då säkert.

Ja, att få fram kapital till ett snabbygge i Wuhan verkade inte stöta på hinder, men jag undrar hur det står till med vår svenska pengahög. Det verkar inte finnas pengar snart till någonting. Det ska sparas på allt! Jag hörde att på sjukhuset ska de inte använda lock på engångs-medicinburkarna. Det blir för dyrt. Jag trodde det var av klimatsynpunkt, men icke.

Människor skall jobba längre. Även de som inte orkar. Det sitter de där uträkningsnissarna och löser lätt som en plätt. En kvinna som har jobbat i sjukvården tills ryggen inte vill mer eller den som har jobbat i tung industri skall jobba tills de stupar. Ja, mina nära vänner och lite äldre bekanta var med och kämpade om semester och pensionsfördelar. Nu raseras det hela. Sakta men säkert. Ledande personer sitter ganska säkert och med en fin fåtölj att sätta ner sig i. De behöver inte springa som ett skållat troll för att hinna med. Kan jag säga som inte ens orkar springa. Jag förstår väl att det vilar mycket ansvar på dem som ska leda, men det kan sannorligen inte vara riktigt att de tjänar nästan astronomiska summor varje månad. Summor som åtminstone jag inte ens kan föreställa mig hur pengabunten ser ut.

Nu till mina småpojkar som alltid finns med i mina funderingar. Olle spelar ishockey och som pappa Mats säger, så är han väldigt idog. Knogar på med den uppgift han får, men gillar nog mest att stå i mål. Ebbe talade om för mig en dag vad som skulle vara till degen när han och mamma bakade semlabullar. Mjöl, mjölk, socker, smör och efter en stund så tittade han frågande och sa: ”Kan det vara salt också?” Farmor tillstod det.

Faster Ida hade skajpat en dag och Olle hade frågat hur gammal hon är, eftersom han själv snart skulle fylla 8 år, hon svarade: ”59 år, tycker du det låter mycket”? Då stack Ebbe fram sitt ansikte i rutan och sa: ”Inte är väl det så farligt Ida!” Det gäller att smöra faster Ida.

Vi talade om fåglar häromdagen, då Olle sa att hans favoritfågel är talgoxen och Ebbes val föll på domherren. Jag själv tycker så mycket om den lille FN-soldaten blåmesen med sin blåa basker.

De är väldigt hungriga våra fåglar denna vinter. Om det är tomt i nötautomaten (nåde mig att ha slarvat), så sitter de på räcket i kö och väntar på att jag skall fylla på. De flaxar runt huvudet på mig som om de nästan håller på att dö svältdöden. Det syns om det kommer en ny gäst, då det dröjer innan de törs hämta något, men det är en jämn ström mellan klätterhortenzian och maten.

Nu har vi börjat med akvarellen igen. Vi säger varje avslutning att vi hör av oss efter julen eller sommaren. Än så länge orkar Herbert, för det är många steg han trampar på mellan 11 elever och deras alster, men vi säger att bara att träffas, delge varandra både vad vi har upplevt, sett och kanske gjort sen sist tillhör de mänskliga rättigheterna. Vi målar, dricker kaffe, skickar kort till någon som är krasslig och bryr oss om varandra. Det är en del av vår tillvaro i Odensalakyrkan. 

Njut av tillvaron till vi ses igen



En månad har gått December 2019

Månadskrönika Posted on Thu, January 23, 2020 14:40:11

En månad har gått
December 2019


Mörkret har sänkt sig utanför rutan, klockan är 15.30 nyårsdagen. Mörkt, mörkt som det har varit hela hösten. Vi har snart glömt bort hur solen såg ut! Men igår så syntes hon kanske fem hela minuter. Något som däremot kunde beskådas var pärlemormoln. Ett fenomen  som många av våra bekanta var snälla och skickade bilder på, så vi också fick njuta.

Nu kom det fram att jag gillar min mobil. Jag skickar sms hit och dit, jag skickar bilder – de få jag har lyckats ta, men det blir sakta men säkert bättre och lättare. Vad jag tycker det är roligt! 

Herbert pratade länge om att jag skulle skaffa en mobil. Jag trodde inte att jag skulle lära mig att sköta en sådan makapär. Jag har frågat om han ångrar att han hade puffat på, men det säger han att han inte gör! Även om jag sitter och pillrar iväg mina tankar hit och dit.

Ja, ett nytt år, spännande och skrämmande. Skrämmande med de där ”gubarna” som vi aldrig vet var vi har. De som har makten över andra knappar att trycka på, än vad jag har på min mobil. Den som kan starta ett krig på en liten, liten del av ett andetag. Den amerikan som förlöjligar en ung flicka som strävar för en friskare jord att leva på. Putin i sitt jultal hade yttrat följande: Ingen kan säga vad klimatförändringarna beror på Men hallå! Har han fått sina betyg i ett flingpaket? Han måste ju kunna läsa det vi andra har läst och förstått!

Sen kan vi ju ställa fler gubbar i ett hörn med dumstrut på. Kinas Xi Jinping, Nordkoreas Kim Jong-un, Turkiets Erdogan – alla tycker jag har verkligen förtjänat sin plats där i vrån. (Om de där ledarna hade hetat Persson och Andersson har det varit lättare att stava till deras namn.)

Vi kanske skulle peka dit de byäldste som inte törs förbjuda könsstympning, det kan bli oår om de genomför ett sådant förbud! Det är svårt att bryta igenom generationers traditioner. Det behövs en Greta i den världsdelen också. Hoppas gör jag ju.

Traditioner är svåra att bryta. Det här med julgran. I år hade vi ingen. Vi iddes inte. Det är mycket som vi inte ids eller som vi inte måste nu för tiden. Det är så mycket som börjar ta emot. Är det åldern eller latmasken? Jag kanske skulle in i någon slags vrå jag också. Inte en skamvrå men kanske en för lata? Eller är det så att orken kanske har förändrats? Gör jag en sak per dag, så måste jag vila sen. Fötterna känns tunga och sängens dragningskraft är större än längtan att göra något mer även om jag vet…

Vi slipper först frakta hem en gran och sen frakta bort en kalare gran, men visst saknar man den. Nu ställde jag ett litet bord med skålen som innehåller alla julkort, som vi har fått, på ”granstället”.

På Rödön hos lillfamiljen träffade vi tomten på julafton. Tänk att han visste att vi var där! Vi och Ida och Erik fick den äran att återse den traditionen, men ingen av pojkarna går att föra bakom ljuset. Tomten är en utklädd granne, så är det. Åter fick vi den underbara julklappen med golvstädning ett helt år. Vår latmask applåderade och vi med den. Pojkarna var nog nöjda med sina klappar. Ebbe hade önskat sig en hund. Den önskan kunde inte gå i uppfyllelse, men vet ni det finns mekaniska hundar som är gulliga, hoppar och vovvar och man behöver inte träna dem att bli rumsrena.

Efter sen tomten hade gått var det papper, snören, saker, gotterier, mer papper och mer snören nästan överallt. Glada miner och pojkkramar för klapparna, som fanns inne i allt det där, som nu var utspritt överallt. En papperssäck som verkligen fick göra rätt för namnet, var till stor hjälp.

Rapport om pojkarna inför nya året:

Olle börjar läsa, lite knackigt, men i alla fall, han läser. Tänk sen öppnar sig hela läsvärlden. Ishockeyn tar stor plats också. Det verkar som han kanske blir målvakt han som pappa. Ebbe är duktig på att räkna och kan alfabetet flytande, 4½ år. Han kopplar på sina smilgropar och ser bara så go ut. Sen är han en fena på fåglar. Han har en bok med fågelläten där är han jätteduktig. Fågelskådargener från Småland lyser igenom.

Ida får lyssna till pojkarnas många upplevelser som hon ska delges, när hon är hemma och hälsar på. Det är många ”Ida! Ida!”, när hon hälsar på ett par dygn hos dem. Hon sover över, läser godnattsaga och får stoppa om dem. En kär sysselsättning, jag lovar.

Herberts hjärtsvikt är onekligen ett minus för honom. Att inte kunna skotta snö, att inte göra det som kräver mycket luft för att utföras, det har han fått lägga på hyllan. Helt enkelt strunta i. Det låter lätt, men att hålla ifrån sig saknaden av att inte kunna det kan slita på ett friskt hjärta också, det kan jag lova er, men vi får rätta oss efter det som går att genomföra, resten får vi be om hjälp för att få gjort. Bara det kan ta på ens självkänsla och hjärtslag. Eller hur?

En sak som jag kan lägga i andra vågskålen är att jag har fått kontakt med min äldste pojke. Pojke och pojke, han har fyllt 63 år, men många år var vi utan kontakt. Knarket var starkare än både mamma och hans egen familj. Kontakten med mamma har återupptagits, visserligen bara per brev och nu också mobil. Hurra för den! Pär bor på ett boende men är vit sedan snart fem år. Jag är glad för det år, som vi har fått nu, men bränd av erfarenhet så gläds jag för stunden. Nästan varje dag kommer ett godmorgon mor! Gissa hur det känns? Han vet var jag finns, att det är morgon och att jag kan svara. Mammahjärtat slår. Önskar honom allt väl.

Ja, inget vet vi om det nya året som ligger alldeles vitt och välstruket framför oss. En del fläckar har det redan fått, hemska bränder i Australien, översvämningar i Asien, sommarvärme i Norge, och det går att träna u-landslaget i ishockey på var gata, men vi ser med nyfikna ögon på fortsättningen. 

Ha dä, säger norskarna.



Julbrev 2019

Månadskrönika Posted on Wed, January 22, 2020 21:41:17

Jesu moder Maria
Julbrev 2019

Maria, kan vi sätta oss här på bänken en stund?  Jag vill fråga dig om så mycket. 

Det här med ängeln, att du skulle bli havande, hur försvarade du det? Du måste ha blivit ifrågasatt tusen gånger. Alla blickar, alla viskande människor. Hur förklarade du för Josef? Vad sa han? Skrattade han åt dig och sa: ”Du får komma med någon annan saga, detta tror jag inte på.”  Var fick du styrkan ifrån? Hur gjorde du?

Sen den här resan till Betlehem, skakande på en åsna. Att du orkade. Hur många gånger fick du höra att du och din mage var ett bekymmer, att det tog sådan tid? Att allt blev så mycket krångligare. Det fanns inte plats för er heller. Vilka tankar for igenom ditt huvud? Att föda i ett stall utan annan hjälp än Josef. Josef och kreaturen. Hur gjorde du?

En massa människor som skulle se och beundra. Ett nyfött barn i stallet! När man som nybliven mamma är så in i döden trött och ängslig. Hur gjorde du? När Jesus blev större så var han inte den lättaste att ha att göra med. Han trilskades, gjorde vad som Herren sa, men inte som mamma ville. Hela tiden Guds vilja!

Hur blev han behandlad av Josef?  Blev de osams, när han skulle lära honom något om snickeri. Visste Jesus bäst där också? Hans syskon, hur betraktade de honom? Hade du något stöd hos dem eller tyckte de bara att han var konstig med sina idéer? Jag förstår att han töjde på ditt tålamod mer än en gång. Fick han, som jag, när jag hade varit olydig, sitta still på kökssoffan i fem minuter. Utan att gå därifrån. Inte läsa. Bara sitta och begrunda det man hade gjort. Hur gjorde du?

Hur skulle du kunna göra dig en föreställning om allt som följde. Han var i templet och bråkade, ville inte följa med dig hem. Snälla gör som mamma vill, men icke! Allt det som Jesus gjorde, alla strapatser, utsatt för illasinnade människor. Han ifrågasattes gång på gång, hånad och förlöjligad.  Långa tider då du inte visste var han var, vad han gjorde, om han levde över huvud taget. Dröjer våra barn för länge med att höra av sig, så kan vi med teknikens hjälp leta reda på dem. Du fick vara oviss. Hur gjorde du?

Kunde han komma inom och lägga armen om dig, säga att han älskade dig! Kunde han det? Ta en titt i skafferiet för att se om det fanns något ätbart? Försvann han lika fort igen, utan förklaringar? Bara borta.  

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                Denna ängslan som du måste ha känt. Var fann du trösten? Kanske det kändes bättre när du såg hans kamratskap med lärjungarna. Kanske såg du de band som Maria från Magdala knöt med honom. Såg att han inte var ensam. Blev du glad för det?

Sen kom det där svåra, det som han hade talat om. Att han skulle dödas. Att han skulle lida en så kvalfylld död. Hur kan en mamma stå ut?  Var Maria från Magdala dig till tröst där vid Golgata? Ropade du till din son att du älskade honom? Hörde han din röst där i allt skrål och skrän? Fick du också glåpord mot dig där vid korset? Vad tänkte du om din Gud då?

Maria från Magdala var den som Jesus visade sig allra först för efter sin död. Hur kändes det? Mamma var inte den som var först. Du som hade burit honom. Nej då, Guds vilja igen! Jag hade blivit ledsen och besviken. Till och med avundsjuk på Maria.

När jag hör alla mina frågor förstår jag varför det blev du Maria som fick änglabesöket, att det var du som blev utvald. Till slut förstår jag. Ingen annan skulle ha haft modet att stå stark vid sidan om, ingen annan hade klarat av att vara Jesu moder. Du blev den utvalda. Vi sitter där bredvid varandra. Du lägger armen om mig och säger att det inte var så svårt. ”Han var ju mitt barn”.



En månad har gått November 2019

Månadskrönika Posted on Mon, December 02, 2019 13:34:48

En månad har gått
November 2019

Jag hajade till, november 2019! Det är snart slut på 2010-talet. Nästa blir 2020. Ja, det är bara att hänga med, men det har varit knogigt denna månad för det har varit som att leva i en gråzon.

Peter Swedenmark skrev i Länstidningen för många år sen, om svin-november. Då novemberbeundrarna satt i en unken källare, hade gråmurriga kläder på sig och åt lungmos! Hur rätt hade han inte. I år har de som han personifierade som novemberfans haft det förspänt ska jag säga.

Det blir så att jag får jag väl ta fram mina personliga små solstrålar, Olle och Ebbe, barnbarnspojkarna på Rödön. Vi var där en fredag härom veckan. Olle visade mig sina läxor. Han som nyss var två år och vi ritade bokstäver. Ebbe kom bärande på en fågelbok, med ljud, och vi lyssnade och bläddrade. Han var väldigt duktig på att känna igen. Jag hade då, innan vi for dit, sett en härfågel utanför köksfönstret. Jag talade om det, och på sekunden sa han: ”Den finns inte i min fågelbok!” Olle letade reda på den i en vidlyftigare bok om fåglar. Vad jag önskade att de båda pojkarna skulle ha fått se härfågeln i stället för att jag fick det. Den skall inte vara här alls. Jag har sett den en gång i mitt liv, när jag var som Olle är nu, 8 år. Lika sällsynt i Värmland som här. Jag minns att pappa sa: ”Nu blir det krig.” De gamla sa så, när de såg den sällsynta fågeln. När jag sitter och skriver det här, ropar Herbert: ”Nu är härfågeln vid fågelstugan igen!”

Jag har tidningen Vi, har haft den i många år. I sista numret som kom, så intervjuar Stina Jofs författarinnan Martina Mortelius om döden. Både med munterhet och allvar. Hon har följande funderingar kring döden: Vi vet ingenting! Det är det som gör det så spännande. Kanske vi redan är döda?
Vilken tanke! Vad vet vi? Vi kanske har gått många varv. Jag tycker bara att det var ett så otroligt annorlunda sätt att reflektera över vår död, vårt avslut, som kanske inte är något slut. Det är inte bara jag som har konstiga, lustiga tankar. Jag blir glad av att läsa Stina Jofs. Hennes tankar och mina tankar far hit och dit i all tänkbar funderingskarusell.

Advent. Väntan. På tal om väntan, stackars alla barn som får vänta på julen i all oändlighet. Hur länge är inte en månad för mina pojkar, Olle och Ebbe? Evigheters evigheter. För oss som går i affären och hör bjällerklang, ma ett, ma ett som jämten säger, kommer julen för tidigt också.

Advent. I kyrkan så reder barnen julkrubban, gudstjänsterna innehåller våra adventspsalmer. Att sitta i kyrkan, känna igen det som skall sjungas, känns som en trygghet när världen är så otrygg. Det gråa i november får plötsligt ett skimmer av juleljus och ro. Men då måste jag koncentrera mig, för det som sker i omvärlden är, åtminstone för mig, ett stort orosmoment. Hur skall det bli? Hjälp!

I Odensalakyrkan har vi nu hängt upp akvarellgruppens alster. Många fina akvareller. Vilken skillnad från de första trevande försöken till riktigt drivna målningar. Övning ger färdighet. I snart 15 år har Herbert gett dem goda råd, som de anammat. Vi träffas på tisdagarna tillsammans med luffarslöjdare. Där växer det fram fina saker i form av juleträd, päron, korgar och vaser. Det är inte bara det att det görs saker utan också det här sociala som är så viktigt särskilt när åren blir många och vänkretsen tunnas ut. Då är tisdagsträffen en ljuspunkt för oss allihop.

Ett brev kom med ”snigelpost” härom dagen. Från faster Karin i Göteborg. Jag svarade och efter ett tag kom mitt brev tillbaka. Adressaten okänd! Hon har haft samma adress i flera år, jag hade skrivit rätt. Postnummer stämde också. Jag ringde upp PostNord, en snäll ung stämma svarade. Jag berättade att nu har det hänt igen det som hände för något år sen. Åter igen blev anmodad att skicka ett nytt brev med rätt namn, adress och postnummer! Jag sa som det var att det var rätt alltihop, jag hade skrivit rätt. Men icke! Hon upprepade samma sak! Jag måste stoppa brevet i ett nytt kuvert och sända det med porton på till faster Karin! Jag har nästan tröttnat på posten. Jag älskar att skriva brev, att få brev själv, men glädjen solkas av att de som delar ut inte kan göra det som jag har betalat för. Att jag måste betala två gånger är inte rätt. Att strejka med att inte skicka några brev gör ju bara postiljonerna glada, de behöver inte springa iväg med brevet till faster Karin. Behöver inte bemöda sig om att brevet kommer fram. Hon i sin tur blir än mer utan kontakt med släkten. Hon, som jag, tycker ju om att få brev. Nej, nu ska jag inte klaga mer. Men visst blir man less.

På tal om brev, så blir mitt julbrev i år en fundering kring Jungfru Maria, hur hon hade det, hur det blev och allt däromkring. Om änglar, Jesus, tempel, lärjungarna, korsfästelse och uppståndelse. Vad jag har funderat och undrat. I tankarna ber jag Maria sätta sig intill mig och så frågar jag, allt jag har undrat över. Svaren uteblir, men jag har i alla fall fått ur mig mina frågor.

Jag har så många undringar, jag har så många funderingar kring bibelns berättelser. Jag skriver en dikt till varje gudstjänst i Odensalakyrkan. Där blir det mer tvivel än övertygelse. För jag tror att många, som jag, ställer sig frågande till en del av det vi läser i

På tal om frågor, vet jag att pappa tyckte att jag var besvärlig. Jag minns att jag frågade honom varför det inte fanns någon ficklampa som jag kunde ”lysa” svart med i solljus, när det fanns en lampa att lysa i mörkret med! Svaret var inte särskilt godtagbart, men han klarade ansiktet. Det löd: ”Om du talar om vad det ska vara bra för ska jag förklara!” I dag kan man läsa om svart ljus. Jag har ingen användning av det i dag, fattar det inte, hur de förklarar. Så han fick rätt. Attans!

I år blir det bara två sorters kakor, som jag skall ge mig på. Idas vaniljhorn, så länge jag orkar ska jag… sen vill jag gärna ha bondkakor. Kan någon säga mig varför det heter bondkakor? Pepparkakor det köps. Att baka pepparkakor är ett nervöst göromål. Skall degen vara kavelbar? Skall den hänga ihop så gubbarna har sina ben i behåll och så skall man väl bränna en plåt eller så.

Min vän Salme säger att det finns inga kakor i Finland som heter Finska pinnar! Varför har vi satt ett sådant namn på den kakan då? Det är inte bara bibeltext som förundrar mig. Hoppas att vi inte jäktar oss fördärvade till jul. När jag skriver nästa gång, så har julen varit, det har vänt, vi går mot ljusare tider, mot våren.

Krönikan slutar med att jag och Herbert önskar God Jul och Gott Nytt 2020.



En månad har gått Oktober 2019

Månadskrönika Posted on Sat, November 02, 2019 12:34:39

En månad har gått
Oktober 2019

På min almanacka står:
En fågel kommer vart hundrade år och slipar sin näbb mot ett berg. När berget är nedslitet har det gått en sekund av evigheten!
Vad är då en månad? Ingenting! Nu förstår jag varför tiden går så fort. Om vi jämför med evigheten!

Ja, nu ska vi ändra klockan. Ta bort sommartiden. Vilket påhitt! Låt oss ha normaltid för det är ju den vi lever i. Låt oss själva avgöra vad som är sommartid. Hur blir det för dem som reser till solen? De åker ju till en ny sommartid, så låt oss ha samma tid överallt.

Tänk, jag har aldrig använt mig av flyg någon gång. Inte för att vara klimatsmart, utan för att jag inte har haft modet. Jag har alltid varit rädd för det där nya som har verkat farligt och nu känns det som om det kvittar. Jag behöver inte göra våld på mitt sinne för att ta mig upp i det blå. Min fantasi klarar av det och teven ser till att jag färdas i alla riktningar.

På tal om nytt, nu har jag köpt en mobil. Jag trycker på alla konstiga symboler, gråter nästan ibland, blir jublande glad när jag får iväg ett sms. Detta att svara var, bara det, ett företag från början. Jag såg ut som om jag var rädd att det skulle smälla! Det skulle krafsas till höger! Nu har jag till och med kunnat få dit ett telefonnummer och ett namn som sen skall finnas under kontakter! Jag känner mig ganska stolt, men vet inte om de där kunskaperna fastnar utan försvinner in i evigheten fort som attan. Det är svårt att lära gamla tikar att sitta. Det går, men det är långsamhetens lov som gäller.

Nu till vår trädgård. Daggrosens nypon var alldeles rimfrostiga i morse. Hundratalet mörkröda nypon beströdda med silverstjärnor. Vad mer kan man begära. Tack och lov för ögonen.

I höst har vi grävt igen vår damm, eller börjat med det jobbet. Vår Ulrica har varit här och baxat upp alla stenar i bäcken, det blev en stenbäck! Vi har för avsikt att låta dammen bli en rabatt med bara höga stora växter som blir ganska så ogräsfri. Så dammduken har hackats sönder och blivit ett såll som släpper igenom vatten. Vemodigt för Herbert som för många år sen grävde och planerade, men nu vill inte hjärtat att det ska var så mycket jobb. Då rättar vi oss därefter.

I dag så får vi oss itutade om hur maten ska vara för att passa människor och miljö. Nu kan vi äta det, eller det, men i morgon nya rön som tidningarna tillhandahåller oss. Det som är närodlat skall vara bäst, men sen alla dessa kryddor som finns i alla recept var kommer de ifrån. Hur kommer de till Sverige? Jo, troligen med flyg. Ibland är det 4-5 kryddor, som jag inte har hört talas om, än mindre kan stava till eller uttala.

Och: Fisk som har fångas i vår närhet men som förpackas hundratals mil från fångstplatsen. Vi skall göra vårt i det lilla, men de stora behöver inte tänka till. Eller så är det väl så, att skulle fisken förpackas i vårt land eller närliggande, så skulle den bli för dyr för oss.

Väldigt miljövänligt meeen hur dyrt blir det om vår miljö förstörs? Viljor, hjärtan, måsten ställs emot varandra varje dag! Vi kan ju drömma om en bra framtid för våra barn, men det kanske stannar vid drömmar. Inom mig skriker det neeeej varje gång det dyker upp en ny larmrapport om att glaciärerna smälter fortare än experterna har trott! Neeej och åter neeej! Det är ju min generation som har ställt till det värsta. Fy på oss!

På tal om drömmar, så är de väl ett konstigt fack i vår hjärna. Att vi kan drömma de allra konstigaste drömmar som fraktar oss vart som helst, när som helst, till vem som helst i ett endaste huj. Jag kan drömma om min pappa. Det är inget konstigt att samtala med honom eller med väninnan, som har varit borta i flera år. Hur går det till? Varför drömmer jag drömmar som gör mig så otroligt rädd? Skall det vara nödvändigt eller ens bra för något? Jag bara undrar.

När jag gick i terapi och berättade om någon dröm, så fick jag frågan: Varför gjorde du dig en sådan dröm? Ja, det var ju onekligen jag som hade format drömmen i min hjärna, men varför, det visste jag ju inte. Drömmar, som jag har gjort mig själv, där jag har varit så rädd när jag har vaknat, att jag inte har vågat röra mig. Kan de drömmarna vara bra? Det är mycket som jag inte förstår.

Herbert har fått en blodtryckstablett, som är väldigt effektiv, men som ger honom gikt. Därför får han en tablett mot gikt och den fungerar bra, men blodtryckstabletten som inte innehåller giktpåverkan den fick inte ner blodtrycket. Är det någon som hänger med?
Varför finns det ingen tablett som inte ger gikt, men som kan ta ner trycket? Nu, när de kan snart allting. Det kom fram häromdagen att de kanske har funnit botemedel mot Alzheimers sjukdom. Hurra säger jag.

Något mer som jag såg på teven var att råttor hade lärt sig köra små bilar. Då menar jag små. De lärde sig styra fram till någon sorts matskål och fick därmed belöningar. Råttor är väldigt smarta, sa kvinnan som hade börjat forska om deras tankeverksamhet, eller slutledningsförmåga, eller andra mänskliga drag. De är smarta, tar sig in överallt, i de minsta små utrymmen och framför allt de är många, men gulligt var det att se, tyckte jag. De styrde med tassarna på små pedaler!

Ja, nu har Sverige försökt att medla mellan USA och Nordkorea. Jag må säga att det finns optimister. Med den president som bestämmer i USA, så kan det ju vara ja ena dagen, nja nästa dag och kanske den tredje eller helt plötsligt ett nekandes nej! Han anställer medarbetare och avskedar samma person i samma andetag känns det som. Jag undrar hur hans hjärna ser ut, ”fackmässigt”. Har han fötts med silversked i munnen? Har han alltid kunnat sitta på höga hästar? Vet han vad umbäranden är? Vad har han fått för insikt av mobbing, hunger och oro? Intet.
Kanske någon läkare kan skriva ut en tablett med ödmjukhet att inta tre gånger om dagen i samband med måltid? En tablett mot ironiska kommentarer på twitter. En tablett som inte orsakar gikt? Nej, nu känner jag mig elak. Han är ju inte här och kan försvara sig, som det heter i debattprogrammen.

På tal om fler drömmar, så är det bara två månader kvar till jul; till julbak och andra sysslor, som hör den helgen till. Vi har tingat fönsterputs. ack för de flickorna, som räddar ens dåliga samvete.
Drömmar bakar jag nog inte, det skulle i så fall vara skrädmjölsdrömmar. Skrädmjöl är ett särskilt havremjöl från Värmland. Havren rostas innan den mals och ger en särskild smak. På påsen finns recept på skrädmjölsgröt, en gröt som äts med kniv och gaffel. Det serveras stekt fläsk och lingonsylt till. Man blir väldigt mätt, en sådan där skogskojemat, som var lätt att laga och man blir inte så fort hungrig. En ska var lat när en koker skrämjölsgröt, står det på påsen. För dä ä lite vatten å mycke mjöl. Det ska bara stampes i hop. Visp ä int å tal ôm! Oj, nu ramlade jag från jultankarna riktigt ordentligt, och rakt in i värmländskan.

Jag har ett julkort, där en kvinna med luciakrona springer som en toka och det står: Julstök är kvinnors maratonlopp mellan Lucia och jul.
Nu har jag slutat med att försöka göra det som ”alla skall” ha gjort till jul. Nivån av måsten har sänkts märkbart. Jag blir i alla fall hjälplöst efter. Men vad gör det. Det blir jul ändå. Konstigt. Det blir jul för den som inte tar sig ur sängen, det blir jul för sjöfartsfolk, läkarjourer, hemtjänsten, brandmännen och alla andra som inte har möjlighet att var hemma på julafton.

På tal om brandmän, vad heter det när det är brandkvinnor? Brandkvinnor är väl inte svårare att säga än brandmän? Oj, vad jag kan krångla till det ibland. Det är svårt, när någon spränger könsvallen. Sjuksköterskor är ju av båda könen, så i jämlikhetens namn får kvinnorna heta brandmän. Då blir det 1-1 så att säga.

Från att ha vågat skaffa en mobil via vår trädgård, mediciner, USA och drömmar, så slutar jag för denna höstmånad med ett vi ses/hörs igen om en månad. Gå försiktigt och var rädda om er.



En månad har gått September 2019

Månadskrönika Posted on Thu, October 03, 2019 13:35:12

En månad har gått

September 2019

Ja, nu sitter jag här igen och en månad har raskat sig i väg, nästan bakom hörnet. Tre månader till jul och nyår. Vips, så är vi där som det känns. Det är som Herbert säger, det är inte att undra på att man blir gammal, när tiden går så fort.

När jag tittar ut från min skrivplats, så är här ganska städat i vår trädgård. I går var Ulrica och småpojkarna här och hjälpte oss klippa ner det som blivit brunt och gammalt. Olle jobbade nästan som en vuxen. Han klippte ner med både sekatör och större häcksax, lastade i säckar och bar till bilen. Utan uppehåll och med en min som ser ut som om han är fullt koncentrerad på sin uppgift. En del gånger är han äldre än sina sju år – både till styrka och till sinne.

Lillebror Ebbe fick till uppgift, sedan han hade tröttnat på att klippa med sin minisekatör, att hjälpa farmor att vispa våffelsmet. Lunch hos farmor blir oftast våfflor med grädde och hallonsylt. En liten väska med småbilar blir till många långa samtal med den som kör eller med bilen i sig, jag vet inte. I hans fantasivärld kvittar det lika, tror jag.

Fantasier var det inte när Mats med familj var i Dalarna med husvagnen. Vid en camping, så började de pysa i ett av vagnshjulen. Vad gör man? Intill där det började pysa, så står en man som erbjuder sin hjälp: ”Parkera, så kan jag skjutsa dig så du får en ny ventil!” Sagt och gjort. Mats fick skjuts till ett hus ute i skogen och där fanns en verkstad. En ventil trollades fram och Mats skjutsades tillbaka med ett lagat husvagnshjul. Killen ville inte ens ha betalt. Det är sådant man gör, när det blir krångel för någon. Det var hans förklaring till hans samaritgärning. En del är bara för goa.

Jag hörde en go förklaring i kyrkan häromdagen. Vi var dit för att äta lunch. Kräftsoppa, hur gott som helst. Men då jag hade stått och försökt ordna min frisyr till ingen nytta, så hörde jag en kommentar av en man. ”Det är dåliga speglar här”, sa han. ”Jag tycker de skall byta ut dem. De är för gamla!” Trösterika ord, för han hade sett mitt försök att bättra på något som inte gick!

Häromdagen kom jag på att jag ser ut som den engelske premiärministern, Boris Johnson, i håret. Det är ingen komplimang till någon av oss, tycker jag. En minister och en president och en kärring, som inte ser ut att känna till att det finns hjälp att få! Hoppas att jag kanske använder de grå cellerna lite mer övertänkt än vad de gör. Men å andra sidan är det ju bara i det lilla, som jag behöver tänka.

Härom dagen så slog jag upp tidningen och såg att nu finns det robotar som matar de som inte kan äta själva!!! Vad är det för omänskligt tänkande! Skall det matas utan mänsklig kontakt? Skall det inte finnas en människa som kan småprata med den de matar? Men kanske roboten pratar om väder och vind? Om hur ”Annas” barnbarn har det i Amerika. Hur ”Gustavs” son klarade av den senaste operationen. Finns det sådana robotar? Jag bara undrar.

Tänk om den där roboten får fnatt och häller maten där den inte ska vara! Eller bara okontrollerat kommer i otakt med sina rörelser och puttar till glasögon eller gör illa på något annat vis! Det har gått för långt när de som har ordnat, att de, som har räknat ut detta har kunnat fortbilda sig. Att skolutbildningen gjort det möjligt för alla och en var. Men nu tycker jag att hjärnorna tas i anspråk utan att det tänks! Hur ska det sluta? Människor glöms bort, och vi får ta ett steg tillbaka för teknikens ”framsteg.

Egentligen, så är det ett i-lands problem eller något som jag bara hänger upp mig på, för häromdagen när min tankegång var Neeej inte regn idag också! Vadå, inte regn igen?, då kom jag ihåg filmsnutten från Afrika där det var några kvinnor på väg att hämta vatten. Det dammade om deras bara fötter, det hade inte regnat på tre år! Vadå regn igen! Jag skulle skämmas. Jag skulle tacka för det regn som kommer.  Dessa kvinnor får hämta sitt vatten som mest ser ut som det vi gav grisarna förr. En brun grå sörja. Det skall de ge sina barn! Men jag är ju bortskämd och har lätt att gnälla för allt som inte passar för dagen. Ifjol var låten en annan: Tänk om vi finge lite regn!

Nu är det den helige Mikaels dag. Då handlar texterna om änglar och kampen om det onda och goda. Jag skriver en dikt till vår gudstjänst i kyrkan varannan söndag. Nu ska det bli tal om änglar och om kampen. Ont och gott. Sådana motsatser. Motsatsen till änglar vad är det? Är det någon som har gjort illa? Någon som begått ett hiskeligt brott eller bara något litet? Jag tror inte det. Jag tror att människan i sig kan vara en ängel och motsatsen. Utan att det märks vad våra tankar innebär. Du kanske har en ängel i din närhet utan att veta om. Musiken och texten till Förklädd Gud, där det går en förklädd Gud vi din sida utan din vetskap. Så kan det ju vara, men jag vet inte om den som uppfann matarroboten är en ängel. Kanske dennes kunnande kan användas i något annat sammanhang, så inte den lilla människan blir bortglömd.

Nu är det tid för bokmässan i Göteborg. Vad det skulle vara roligt att kunna gå där och bara ta in atmosfären, titta på alla böcker och att befinna sig i denna bubbla. Har man en gång fått förmånen att jobba i en bokhandel, om än i liten skala, så har man fått smaka på.  Tänk att få vara i den där bokvärlden varje dag! Vilken ynnest. Det var en bokhandel som också sålde en hel del annat än bara böcker. Vi var ju i Sunne i hjärtat av Värmland mitt i stråket av Mårbacka och Rottneros. Det fanns mycket souvenirer, som det nästan var pinsamt att sälja. Någon liten snäckskalssköldpadda som rörde på huvudet, som  det stod Sunne på! Eller någon apparat som man kunde trycka fram bilder på, det kom fram nästan otydbara bilder från olika vyer från Turistvägen. Men såldes gjorde det ändå.

Ja, nu är september slut och vi får börja vänja oss vid dunkappor, vinterskor och ylleluva. Handskar och långkalsonger. Tänk vilken skillnad sen vi var små och man hade livstycke och yllelångstrumpor. Det var en plåga alla höstar att stänga in sig i dessa tortyrredskap, särskilt när man inte är nog tålig för ylle mot bar hud! Alla vuxna sa ju: Inte kliar det och inte sticks det! Det är du som sjåpar dig! Basta.

Jag läste septemberkrönikan för 2015 och där hade jag ondgjort mig över när jag var till fotvården. Alla i min bekantskapskrets hade himlat med ögonen, å, det var så skönt, när de gick därifrån. Jag kände ingen skillnad, hade inga besvär, hon sade att jag hade bebisfötter! Men nu kan jag lova er att det är skönt att hon finns. För jag har stelnat till. Efter lårbensbrottet så är det svårt att nå ner till vänsterfoten. Då kan jag bara sitta och se på, när det blir filat och putsat och insmort! Jag blir som jag har varit en gång – som en bebis om fötterna, och hon är nästan en ängel.

Ja, det finns änglar det var ju det jag sa. Tills nästa krönika är jag säker att ni möter både en och flera änglar. Lev väl!



En månad har gått Augusti 2019

Månadskrönika Posted on Mon, September 02, 2019 16:24:52

En månad har gått

Augusti 2019

Ja, ifjol så skrev jag om
bränderna som härjade i våra nordliga skogar. Hemskt, var vad det var. I år så
brinner Amazonas regnskogar. Då räcker inte ens ordet hemskt till. Alla djur, som det bara finns ett litet antal kvar av,
kanske slukas av lågorna. Växtligheten, som är unik. Världens lunga kan sluta
att andas. Vad gör vi då? Flämtar oss vidare till en mycket svår framtid om den
ens finns! Det landets ledare, som till dags dato bara har åsett, har börjat
förstå, med hela världens påtryckningar, att han bara inte kan låta detta
fortsätta.

Vår religion pratar om att vi
kanske skall brinna i helvetet. Det helvetet kanske kommer att finnas här på
jorden, utan religion eller förkunnande. Ett helvete som vi har skapat själva,
när vi hade kunnat låta paradistankar ta över.
Det står ”gubbar” och säger, att det inte beror på hur vi lever som gör
att det blir katastrofer. Hur är deras hjärnor? Ganska så teflonartade och
blanka. Tur att det finns någon Greta, som har alla vindlingar i sin hjärna. Det
behövs för att väcka oss som i alla fall försöker förstå.

Man blir rädd. Kanske inte för
egen del men för kommande generationer. Jag tänker på ”mina” småpojkar, som har
en lång framtid framför sig, vilken verkar väldigt vansklig när det gäller
miljön.

På tal om småpojkar, så kan jag
rapportera att Olle nu har börjat riktiga skolan och fått en egen bänk! Vilket
steg in i den riktiga världen, så att säga. Ebbe talade om för faster Ida att
han själv går i ettan i förskolan, vad det nu innebär. Det vet nog bara han och
hans fröknar.

De var hit i söndags, pojkarna, och
uppvaktade farmor med eget ritat kort från Olle och Ebbe hade skrivit Ebbe alldeles själv. Uppklädda med ljusa
skjortor, fluga och Ebbe även i blå hatt. Stiliga värre. Olle i en ny frisyr
som mamma Ulrica hade fått instruktioner om att klippa fram från nämnda kille.
Snyggt!

Från pojkarna till deras pappa: Här
ligger två rökta abborrar i frysen, rökta av honom, fiskade av honom. Jag vet inte
var han har fått sin fiskeådra ifrån. Kanske av min pappa och min farfar, som
fiskade mycket, men de har inte kunnat lära honom. Kanske man inte behöver lära
sig, det finns ju något som heter gener och de kanske har skvätt iväg lite
groddar till fiskelängtan.

Det är klart att fisket är en del
av de naturupplevelser som lillfamiljen sätter så högt på sin agenda. Ända sen
han var liten pojke stod Mats sena sommarkvällar vid Skärdre, mellan Vaplan och
Nälden, och fiskade, kväll efter kväll. Han kunde väcka mig med en gädda eller
två. Jag stod i nattlinnet mitt i natten och flådde gäddor! Men gott blev det,
stekt med grädde eller kokt med skirat smör och pepparrot.

Jag vet att många jämtlänningar
rynkar på näsan åt gädda. Gäddan äter ju allting, säger de. Jag brukar svara
att det gör grisen också, men fläskfilé går ju ner! I Frankrike är gädda en
delikatess, så det så!

Från det ena till det andra,
precis som mina tankar – ingen ordning alls: Visst är det konstigt, men en del
blommor är hon och en del blommor är han. Daggrosen som har vuxit sig enorm i
sommar är en hon! Clematisen Jackmanni är en han! Stjärnflockan är en hon och
liljekonvaljen en han!

Stjärnflockan gjorde mig väldigt
glad denna sommar eller de som besökte den, rättare sagt. Det är en växt som
sprider sig, nästan som ogräs. Den var alldeles fylld av bin! Ja, ni läste
rätt. Jag har oförtrutet letat bin denna sommar. När Klätterhortezian blommade
för fullt var där inte ett enda bi. Andra flygfän fanns men inga bin.
Stjärnflockan som växer på baksidan av huset var en dag bara fylld av de små
jobbarna, som surrade så skönt. Inte mysigt mullrande som humlan men ändå så
kärt ljud.

När jag var barn hade vi bin. Vi
hade en italiensk sort, som lät som om de hatade endera sitt jobb eller också
hatade de blommor. Ettrigt och illavarslande. Våra ”svenska” bin var snällare i
sitt läte eller vad det heter det bin frambringar. Ljud kanske?

På tal om ljud och läten, så
läste jag en dag om nutidens alla tecken på mobilerna; ledsna gubbar och glada
gubbar, alla möjliga tecken som skickas hit och dit genom etern. Den som skrev
artikeln likställde dem med hieroglyfer som de försöker tyda från utgrävningar.
Vågar man tro på, att det mycket längre fram finns de som gräver fram nutidens
hieroglyfer från mobilerna? Men var gräver de? Med spadar gjorda för att gräva
där ute i etern? Ja, jag vet att jag har fantasi, men ni ska veta att min pappa
i sin ungdom, född 1907, läste om tunnelbanor, månraketer och snabbtåg.. Man
ska inte skratta åt fantasier, för en dag kan de bli sanningar.

Jag har en f.d. svägerska i
Värmland, Sonia. När vi var unga träffades vi ofta. Hon hade en katt, som hette
Nasser! Hon hade så härliga namn på sina katter. En av dem hette ”Smôla”! Det
betyder smula på svenska. Så hos henne kunde katter heta vad som helst.

Nasser var svanslös och världens
goaste. Han var stor och tung och ville sitta på ens axel, när man skalade
potatis. Han älskade rå potatis och det lät väldigt gott när han knaprade i sig
en klyfta eller två.

I Värmland skalades alltid
potatisen till varje middag. Det var annorlunda, när jag flyttade hit upp till
Jämtland. Här kokades potatisen med skalet på om det inte var söndag eller
främmande. Vad är det som gör att sådana vanor skiljer sig från landsända till
landsända?

Ja, nu har vi fått skattesänkning
igen, vi pensionärer. Förra gången över 60 kronor och denna gången såg jag i
Aftonbladet att jag kan få 35 kronor. Den som har högre pension får ju mycket
mer skattesänkning! Rättvist eller ej, men 35 kronor känns inte som om
tidningen hade behövt slå på stora trumman: Så mycket tjänar du på sänkta
skatten för pensionärer.
Skall man skratta eller gråta?

För min del hade det kunnat stå:
Så litet tjänar du på sänkt skatt.
När allt har blivit dyrare, så är det
bara ett litet stänk i havet. Jag undrar vad ”de rika” skulle ta sig till med
35 kronor. Märker de det alls i sin portmonnä? Nej, de har nog ingen portmonnä,
de slussar pengar hit och dit på alla möjliga vis. Kanske ovetande om hur
mycket de äger.

Är det litet surt som räven sa,
eller är det så att jag har mig själv att skylla? Jag var hemma och passade
mina barn, när de var små. Jag skulle ha passat andras barn i stället, det hade
betalat sig bättre. Men låginkomsttagare kommer alltid att vara låginkomsttagare,
även om de har passat andras barn eller sprungit benen av sig på ett lasarett.

I dagens tidning läste jag om
kvinnan i våra trakter som lurades av en illasinnad man och blev av med 60 000
kronor. Hur är en sådan person funtad som kan lura av en annan människa pengar?
De hon har strävat och sparat genom livet är helt plötsligt borta. Bara på
någon minut. Kan förövaren känna sig nöjd? Hur har hans fostran sett ut? Har
ingen talat om att ditt är ditt och andras hör till dem! Jag blir så ledsen för
hennes skull, som får se sina sparslantar bara fara. De som var en trygghet
till att kunna klara sig lite drägligare när pensionen är liten! Skämmas skulle
den som har lurat. Om de nu har vett att skämmas.

Det kanske fattas lite ”ta i örat”,
eller som jag och mina syskon ”straffades” med när vi varit olydiga, då vi fick
sätta oss på kökssoffan. Sitta stilla och ”bara sitta”. Vi fick inte läsa, inte
prata. Olika många minuter berodde på vad vi hade gjort för ofog. 10 minuter på
soffan, det var långa minuter när man bara skulle sitta. Effektivt var det nog,
men ganska påfrestande, särskilt om det var en oläst bok eller en tidning i
närheten, eller att höra sina syskon stoja utanför. Så jag säger: Sätt lymlarna på soffan! Länge!

Nej, nu slutar jag mina rader med
att önska er en härlig brittsommar, kanske någon färd till ett fint
lingonställe eller en korg full av gula kantareller. Lev väl och ta hand om
varandra. Och jag ska festa upp de 35 kronorna, så gott det går! Wienerbröd
till lördagskaffet kanske.



En månad har gått Juli 2019

Månadskrönika Posted on Sat, August 03, 2019 15:22:49

En månad har gått

Juli 2019

Ja, nu har sommaren
börjat närma sig höstkanten. När vi var ute och gick i dag, så träffade vi på
en hop gula löv från björkarna. Kändes konstigt. Är det någon mer än jag som har
missat sommaren? Med ljumma vindar och blomdoft? Det har känts fattigt, när det
gäller sommarkänslan. Utom förra veckan då värmen var dubbel, så att säga. Ena
dagen nästan 31 plusgrader och natten därpå bara 3 plusgrader. Dit det bär så
bär det!

Trädgården har
prunkat det allra bästa den har kunnat. Funkian har bara vräkt sig upp i år.
Känner inte av några begränsningar alls. Till lyst för oss som kan betrakta
den.

Ett litet smolk i
glädjebägaren är att jag av hela mitt hjärta önskar att min pappa skulle ha
fått se de plantor vi har här. Han som var så stolt över en ynka liten planta i
sin rabatt. Nu är ju utbudet så mycket mer varierat, men det är nu det.

Nu har våra
småpojkar varit i Småland och hälsat på mormor och morfar. Olle är en stor framtand
mindre. Han pillade bort den på morfar Sylves 80-årsdag! Olika presenter man
kan ge bort. Han hade också lärt sig både simma och dyka denna sommar. Han har
börjat ljuda sig till många ord i sina böcker. Tänk när hela den skatten av
olästa böcker öppnar sig. Vad kan man mer begära. Ebbe har lagt av sig
småglyttehullet och blivit säkert fem centimeter längre.

I sommar hade de
varit till Astrid Lindgrens värld och upplevt Ronja Rövardotter, då Skalle-Pär
kom inridande på en häst och de sjöng rövarsången. Spännande värre kan man tro.

Herberts medicin
”verkar” som om den ”verkar” som den ska. Men en del dagar är väl inte gjorda
för annat än försiktig verksamhet. Vi har ju ingen brådska heller egentligen.
Vi kommer iväg att handla, går någon liten promenad, när det är gynnsamt väder
och annars så går nog dagarna med en väldig fart ändå. Vi behöver inte jäkta
precis, det ser tiden ut att göra åt oss.

Tänk att vi i år
har fått se den nordafrikanska tistelfjärilen här hos oss. Några underliga
vindar förde den till våra breddgrader. Lite större och lite blekare än våra
”mönstrade” fjärilar. Jag läste i tidningen att i Stockholmstrakten hade de
fått finfrämmande av en fjäril med blå kanter på vingarna. Den hade jag velat
se.

Men i morse så såg
jag en sädesärlehona som jagade kryp till sina barn. Vilket sjå de har att
mätta dessa stora röda gap, så fort de tar sig till boet. Bara skrik och hunger
i all oändlighet. Finns det lite flygfän så går det inte att förklara för fem
små fågelungar. Tufft måste det vara om man ser det ur mänsklig synpunkt. Man
vet inte hur djuren ser det förstås.

Bara ett bi i
Klätterhortenzian har jag sett i sommar, men en massa flitiga stora och små
humlor. I går gjorde jag en sväng på baksidan och där blommar Rysk Martorn, den
var välbesökt av humlorna ska jag säga. Kul.

Jag läste i min
VI-tidning att 1979 var Sverige det första land i världen som kriminaliserade
barnaga och omvärlden hånskrattade åt oss. Nu 2019 är barnaga förbjudet i 55
länder. Heja Sverige!

I samma tidning är
det ett reportage om barn i fattiga länder som gör sina egna drömleksaker. Tioåriga
Susan har gjort en docka i lera och Julius har av samma material gjort en
mobiltelefon!

Här i våra länder
får barn nästan vad de pekar på. Hur många bilar finns det inte i en
pojkfamilj? Både radiostyrda och andra. Medan de här barnen gör en bil av en
pappkartong som går att dra i ett snöre. Glädjen måste vara stor på båda håll.
Beror bara på var barnet växer upp, men visst är det som Mats sa när han var
liten: ”Det är ojättvist mamma!”

Jag har varit på
Röda korset och köpt mig fyra pocketböcker á 12 kronor stycket. Sådana där
snälla, goa, lättlästa böcker. Sådana som tidningarnas bokrecensenter skulle
slita sitt hår för att vara tvungna att säga något om! Sådana böcker som gör
att när man lägger bort boken behöver man inte fundera vad författaren ville
säga eller hur det ska sluta, utan de är bara så goa och rara och
tillrättalagda, när man inte orkar läsa annat. Meeeen man läser i alla fall.
Utan huvudbry.

Huvudbry får jag i
korsorden ska jag säga. Det känns som tänket precis som lederna har blivit
stelare. Tankarna är som kroppen, benen har blivit längre och armarna kortare
och då är det svårt att nå golvet om jag säger så och få tag i tappade
saker/ord. Ibland kan det visa sig att en del ord har poppat fram sen jag har sovit
en natt. Var de orden var dagen innan har jag inte en aning om.

Jag såg ett program
som handlade om en av flickorna som blev beskjuten på Utöya, Ylva. Då bara 14 år gammal eller
ung. Hon träffades av fyra kulor! De som hade träffat henne i nacken och magen
gjorde inte särskilt ont från början men de båda som träffade i låren, då var
det smärtsamt. Hon var den sista som kunde räddas. Arma flicka och arma
föräldrar. När det sen blev rättegång, så var hon den yngsta som vittnade mot
Breivik. Hon sa att hon tittade på honom hela tiden. Han såg inte upp en enda
gång på henne! Hon tyckte han var feg. Efteråt sa hon till reportrarna att hon
var tvungen att träda fram, tala om hur det hade varit. För som hon sa: ”Demokrati
kostar och har alltid gjort det.” Vilket mod, vilken styrka, vilken tjej!

Ja, första augusti,
då börjar det luta åt hösten till. När jag hör augusti då tänker jag på
solvarma, mogna lingon, som jag plockat för hand i alla år. Men det är en av
minnesbilderna. För det är bara minnen nu för tiden. Minnen är att kunna ta en
cykeltur en sensommarkväll. Minnen är alla ljuden ifrån sommardansbanan, inte
bara musik, skratt och sorl utan också alla envisa myggor. Men roligt var det.

Särskilt ett ställe
i Värmland, som vi åkte till, hette Gräsmark. Där var det gemytligt, ingen herr-
och damsida. Alla i en enda stor trivsam hög vad jag vill minnas. Jag vet att
ett år hade vi med en bekant, Manfred Bogich, en handelsresande från Berlin.
Han sålde fröer för en firma som hette Müller
och son
. Vi bjöd med honom en söndagskväll. Han hade aldrig varit på en
svensk sommardansbana. Där satt vi och drack kaffe vid långbord, alla dansade
med alla.
Helt plötsligt var det
två lite överförfriskade ”gammelstreikar”, som hade olika åsikter om något. Det
uppstod ett handgemäng. Han fick höra om slagsmålet och frågade: ”Blöder de?
Kan vi gå och titta?” För honom blev det intressant att få se de båda vikingarnas
strid där ute i gräset, storstadsbo som han var och kanske van vid finare
restauranger. Så visst kan vi bjuda på exotiska saker också i det lilla. Hur
det gick för slagskämparna vet jag inte, men de blev väl som vanligt sams efter
ett tag. Så var ju slagsmål förr i tiden. Då gav de sig, när någon landade på
marken. Så är det inte i dag.

En kartong från den
firma, som han representerade har jag i min ägo. En firma varifrån pappa köpte
olika sorts frön, som sen skördades som evighetsblommor, eterneller av olika
sorter. Han kunde göra sig en liten penning på torkade blommor, lite olika
växter tillsammans med den vanliga lönen som skogvaktare.

Denne Manfred
lyckades leta igen pappas lilla plantskola, där i värmlandsskogen; dåtid, utan
GPS och andra hjälpmedel, ett litet rött hus utan grannar och utan någon skylt.
Bravo, säger jag!
Å, femtio år gamla
minnen, som man kan bläddra fram bara så där. Återkalla dofter, ljud, känslor utan
problem. Visst blir man glad. Men återkalla ett namn på en före detta granne
eller så, då är det förvånansvärt tomt. Då
får jag hålla med en kvinna som sa härom dagen: ”Att åldras är inget för
veklingar.”



Next »