En månad har gått April 2011

En liten flicka frågade sin pappa: ”Pappa, ingenting, finns det på riktigt?” Efter att jag ha hört talas om hennes undran, har jag tänkt mycket på de orden: Ungdomar som ingenting har att göra, inte har ett arbete inom synhåll och åratal. Människor som ingenting har att röra sig med utom det allra nödvändigaste. Åter igen människor som ingen besöker eller som inte har någon att prata med på hela dagen. När det fattas oss någon sorts mänsklig kontakt, då är ordet ingenting på riktigt.

Barns funderingar överglänser vuxnas tankar i att vara skrupelfria. De tänker fritt, bryr sig inte om ifall det är okej att tänka så eller att ställa en fråga, som ingen vuxen har hört förut. De är fria i tanken tills den ålder då vi börjar anmärka. De målar gladeligen en grön katt och tycker att den är naturligt grön, ända tills någon vuxen säger att det inte finns några gröna katter! Efter det börjar härdandet till vuxenlivet!

På tal om gröna katter, så finns det videkissar ute i vår natur. Små, ludna, alldeles underbart lena och mjuka. Det börjar våras, vintern håller på att tappa greppet. Min man har lekt Gubben Tö ute i trädgården, krafsat lite i snön, där den har legat hård och djup. Nu i slutet av april är vår tomt nästan vinterfri. Vår lilla damm är isfri och väntar på vårstädning.

Ett tecken på inneboende kraft är våra julrosor ,som blommar under snön. När vi krafsade lite, fann vi tre vita blommor där under det vita, kalla. Tänk, vilken kraft som trotsar kyla, snö och avsaknad av ljus! Inte har de någon almanacka! Kanske en inbyggd solcykel i generna eller vad det kan vara, som styr det hela.

Kanske de har någon gen för att glädja oss vintertrötta med, inte vet jag. För hur gläds man inte över de första tussilagosolarna i dikeskanten eller vildtulpanernas bladtoppar, som sticker upp och alla krokusar, som bara exploderar i vild våryra eller den dubbla blåsippan, som nere i plantan bjuder på gråludna, krumma stjälkryggar, som efter ett tag skickar upp de blåaste blå blommor som tänkas kan – och vi gläds.

Någon frågade mig om jag tycker om blått. Jaaa, jag tycker om blått i alla nyanser. I köksfönstret, där det är för varmt att ha blommor, har jag glas i blått; några vaser, ett fat och några skålar. När solen lyser genom dem, bildas det ett blått mönstrat sken under bordet. Det är ett trolleri, när – hokus pokus – de grå dammtussarna bleknar bort i det blå. Bra eller hur? Jag fick en turkos morgonrock av en bekant. Hon hade tröttnat på den för den dammade. Det blev turkost damm av den. Jag blev jättelycklig. Tänk att få gå runt med turkosa dammråttor runt fötterna. Det är ju lyx!

Promenaderna runt Lillsjön är ju lyx i sig. Att man orkar och kan. I dungen där vi brukar höra den första bofinken, där har han sjungit in våren i år igen. Sjöfåglarna har kommit. De låter som vittrorna i Ronja Rövardotter-filmen.

Förra månaden berättade jag om hundkompisen Jerry och lovade flera porträtt av fyrfotavännerna. Ibland möter vi en boxer, ett riktigt muskelpaket inuti en härlig jycke; stor, glad och lycklig att finnas till. Den hunden har ingen nos. Ja, ni läste rätt, ingen nos men en härligt stor mule. Det känns som en mule, när han hämtar sitt godis ur min hand. Hade det varit en häst hade jag säkert varit rädd. Jag har alltid varit rädd för hästar, tror att de bits fram, sparkar bak och är obekväma på mitten. Men nej, jag vet, det är för att jag aldrig har haft möjlighet att lära känna hästar. Jag älskar hundar och katter och det finns faktiskt de som är rädda för dem också.

Nu ska jag ta med mig en kaffekopp och min i dag ovanligt onda kropp och sätta mig på uteplatsen. Jag ska försöka lyssna om någon fluga har vaknat och börjat surra, för så här tidigt på våren blir man glad över flugsurr. Det är mindre glädje i surströmmingstider, men innan dess är det något mer kåseri som ska skrivas.

PS. Jag hörde flera flugor och så kom grannens katt Tusse och gjorde mig sällskap en stund i solen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *