En månad har gått Augusti 2011

Jag har en skrivplats med en dator – en dator som jag använder bara som skrivmaskin, men när orden till kåseriet ska skrivas då är det penna och papper som gäller. Då blir platsen köksbordet, där jag mår bäst, när jag skriver. Var än jag har bott, så har köksbordet blivit skrivbord, när något ska födas; när jag sitter och ”författar”.

Dottern Ida var hemma på semester och satt och drack kaffe och doppade småkakor. Hon tittade upp på mig, där jag satt och skrev, och sa: ”Tänk, mamma, så mycket småkakor du skulle hinna baka om du inte skrev så mycket.”

Vi har varit på barnbarnsbarndop i stavkyrkan i Undersåker, där lilla Emma från Stockholm välkomnades in i den kristna gemenskapen. Hon fick namnet Emma Maria Margareta. Riktigt gjort blev det också för storebror William hällde upp dopvattnet. Släkten följa på släktens gång.

Dopet inleddes med ett bröllop, ett överraskningsbröllop. Hur stolt blev jag inte, när mitt barnbarn kom in genom kyrkdörren och såg ut som ur en sagobok. En prinsessa! Så vacker hon var. Några gener hade jag i denna skapelse. Tänka sig.

När jag tittar ut genom vid vårt köksbord ser jag framsidan av vår trädgård, den som vetter mot gatan. Nu behöver blommorna ansas mer ju längre sommaren skrider. Ett sorts mognadsvemod breder ut sig över trädgården och även in i mitt hjärta. Jag vill ha kvar sommarens blommor.

Nu, i slutet av augusti, blommar två stora röda vallmor. De har börjat om. Vid sidan av dem står några vita tovsippor på raka stänglar. De ville inte vara sämre de. Båda sorterna är ju tidigblommande.

Humlorna har ett fasligt sjå att besöka alla tankställen som ännu har nektar att erbjuda. Det har fötts upp många små humlor denna sommar. Det är glädjande, för jag tycker mig se att det blir färre och färre bin. Vi behöver de där små flygande arbetarna som tryggar frukt- och bärskörden. Pannkaka utan hjortron eller hallonsylt är ingen pannkaka. Någonstans i Kina har de pollinerande insekterna förgiftats bort, så nu får folket i trakten ut med penslar och leka Gud.

På tal om skörd måste jag få berätta att när jag var i fem-sexårsåldern, så odlade min pappa tomater vid söderväggen. En tomtat var större än de andra. Stor och röd. En dag kunde jag inte hålla mig utan skuttade glad i hågen in med den. Det var bara det att andra sidan av den röda tomaten var grön, väldigt grön. Jag minns inte vad pappa sa, men hans mun blev smalt som ett streck och hans ögon sände väldigt stränga signaler till mig. Då visste jag att jag hade gjort något som inte var bra.

Samma budskap blev det, när jag var beskäftig och plockade de första knopparna på en nyplanterad syrenbuske, som skulle blomma för första gången. Jag sträckte mig så långt jag kunde nå och en enda knopp blev kvar längst upp. Det var inget bevänt med talesättet mellan hägg och syren den sommaren.

Allt är inte alltid vad det ser ut ibland. Man måste lära sig att vänta och se, titta noga och kanske inte sträcka sig så långt alla gånger. Man lär av sina misstag. Jag har blivit bra mycket försiktigare med vad och hur jag plockar nu för tiden.

Däremot tittar jag inte så noga när det gäller städning. Jag såg några ord som lade sig som balsam på mitt städsamvete. Damma inte så ofta. Titta ut ska du se att solen lyser, vinden är ljum och rufsar gärna ditt hår. Gå en promenad i stället. Välsignade människa som tänkte så och sedan delgav tankarna till oss städlata.

Mina tankar går ofta till illdådet i Norge. Kanske för att det är ett så ofattbart sätt att agera som människa, så djävulskt planerat och genomfört. Är det någon som kan förstå till fullo? Jens Stoltenberg fortsätter att trösta och leda. Nu sist vid en minneshögtid sa han så här: ”Den bästa gåvan är godhet.”

Se dig omkring. Kanske någon behöver lite godhet alldeles nära dig. En utsträckt hand, ett uppmuntrande ord eller ett samtal över en kopp kaffe.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *