En månad har gått December 2011

Det är inte bara december som krympt ihop till bara någon dag. Hela året 2011 är slut. Jag tycker inte att det har gått länge alls sen jag försökte lära mig skriva 2011 och nu börjar besväret med att komma ihåg att det är 2012. Det blir säkert lika ogörligt i början, men jag brukar lära mig innan det skiftar igen.

När jag tittar bakåt, ser jag att året som gått har, som vanligt, innehållit både glädje och sorg. Det blir som en trasmatteväv som är randad i ljust och mörkt. Det väntade barnbarnet blir till tänkta ljusblå eller rosa toner, de inslagen lyser det om. Alla vänner, som har drabbats av sjukdomar och sorg, det står för de grå eller mörka inslagen. Ingen klang alls. Men mina förhoppningar och drömmar ser jag till att få med, den ljusa varpen borgar för att de kommer med.

Visst har vi och världen drabbats av skyfall, stormar och av naturens nycker. Stormar gör människor strömlösa, skyfall gör människor hemlösa och inget kan vi sätta emot. Det vi skulle kunna göra vore att spara på naturens resurser. Vi allihop. Men det går ju inte att enas, hur ska världens makthavare kunna enas, när det förekommer misshandel inom en liten familj? Inom ett land finns stora motsättningar, hur ska då sådant som en global uppgörelse fås att fungera? Det stora klimatmötet tyckte jag, som inte begriper alla svåra ord som sägs, att det lät som ett ”tjaha” eller att de inte helhjärtat gick in för ett resultat som var mer övergripande. Tänk om det hade funnits en urmoderängel som svängt sitt trollspö eller att de stora ledarna satte ner foten och sa: ”Nu måste vi!” Vi har ju jorden till låns av våra barn, men vad gör vi med lånegodset? Förstör och förgiftar, suger ur alla resurser, skövlar regnskog. Jag får gråten i halsen, när jag tänker på det hela.

Men mitt i allt finns det hopp. Jag såg på hjältegalan på tv, där vi fick träffa flickan som med hjälp av sin mamma bakade bullar för att få pengar att sända till Afrikas svältande barn. Det spred sig som en epidemi. Många barn och föräldrar bakar nu bullar och säljer, 200 000 kronor var den summa pengar som de hade fått in tills dess. En ensam flickas idé som gav så fina ringar på vattnet. Och att inte mamman sa: ”Det är ingen idé lilla du!” Heders!

På tal om att titta bakåt så fanns det ett program i teven för några år sen, då barn skulle förklara ett ord och en panel skulle gissa ordet. En flicka förklarade ordet spegel så här: ”Det kommer som tillbaka!” Det är så det har gjort, när jag tänker på året som gått.

Nu har jultomten gått ut och stängt dörren för den här gången. Vi har handlat klappar, slagit ini fint papper, vi har utstött glada ljud över vad vi fått. I år kändes en del klappar varmare än vanligt, trots att de inte var av ylle. Vi fick varsitt lekpaket, för att glädja barn genom SOS-Barnbyar. Vi själva gav bort träd i Vi-skogen, den skog som Sten Lundgren grundade för att hjälpa kvinnor som måste gå kilometervis för att hämta ved och att lära dem odla både grödor och träd. Det är kvinnorna som har lärt sig. De ”chefar” för plantskolor och tar nu ansvar för familjernas ekonomi, har fått kurage och visas respekt. Nu har de råd att skicka sina barn till skolan och framtiden ser annorlunda ut. Allt detta arbete stoppar också ökensandens utbredning och gör öknen till ett bördigt landskap. Våra köp av Vi-träd är inte så stora insatser som den unga flickan med bullarna, men i alla fall. Många bäckar små.

På tal om tomten så hade min pappa sett tomten en gång. Åtminstone en gång som han berättade för oss. Han hade sett honom sittande uppe på drivbänksfönstren som förvarades på vårt stora utedass, där det fanns plats för tre personer, ungefär som på en herrgård. På ett litet torp! Fönstren stod lutade mot väggen och däruppe satt han, när pappa såg honom. Liten och grå. Inga röda kläder där inte. Han hade fått bråttom när pappa kom, kilade ner och försvann. Många, många år efter, när jag var vuxen och pappa var en gammal man frågade jag honom om det var sant det där med tomten, om han hade sett en tomte på riktigt. Svaret blev: ”Tror du jag skulle ljuga om en sån sak, jänta?” En värmlandspoet, jag minns inte vem, har skrivit att det är skillnad på lögn och ljuging! Hur det nu var med ”ljuget” så röjde hans ansikte inte en min om annat än det var sant. Ni ska veta att jag många gånger var både nyfiken och rädd, när jag gick till dass mörka höstkvällar eller på gnistrande vinterkvällar. Ficklampans sken svepte alltid först över drivbänksfönstren, ifall. Men inte fick jag se någon tomte. Det var nog tur det, jag hade säkert blivit ”skiträdd”!

Som vanligt med mig far tankarna hit och dit. Nu förflyttar jag mig från minnesbanken och funderarstunden. När jag nu tittar ut genom mitt köksfönster, ser jag att midvinterstämningen från i går bytts ut mot ett vårväder med sol och varmgrader. Jag ser Ida och Herbert på väg runt Lillsjön med broddar på fötterna och stavar i händerna. De språkar glatt med varandra och glatt ser det ut att vara på underlaget. Jag avstår från promenad i dag för kroppen protesterar och vill inte. Skall jag vara riktigt ärlig så är det frågan om lite latmasksyndrom också.

Vad det nya året har i sin mattrasekorg får vi se. Jag ska försöka väva det så ljust som möjligt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *