En månad har gått Juni 2011

Nu börjar juni tacka för sig – eller det är väl jag som ska tacka för all den rikedom som jag har fått när det gäller vår trädgård.

Här blommar det så att jag blir alldeles andlös. En kväll, när jag gjorde en kvällsrunda på baksidan av huset, kände jag en underbar doft. Det var den gula dagsliljan, som lät mig få del av sommarparadiset. Här får du lite doftpustar, sa hon. Blir du inte glad? Jo, jag blev så hjärtans glad och undrade om man får tjoa högt klockan 22 i ett villaområde. Nej, feg som jag var, så tjoade jag bara tyst för mig själv. Jag ropade på maken. Vi stod där som två små barn i en leksaksaffär och bara njöt av allt som bjöds.

Tänk att kunna gå ut, titta sig omkring och ta in både syner och dofter. Vilken rikedom! Att det är jag som får allt detta! Herbert har jobbat hårt för att jag skulle få en trädgård – en trädgård som jag alltid har drömt om. Jag har pekat och han har grävt. Det blir ju ingen trädgård med att bara peka, men det blir heller ingen med att bara gräva. Vi har lyckats med vårt jobb, tycker jag.

Tidigare har jag skrivit om mitt misslyckade brödbak. Jag kan bara tala om att jag har bakat matbröd flera gånger sen dess och inga kossor har jag glatt med något klent resultat. Jag har tänkt på att misslyckas man en gång, så kan det sitta kvar i månader och år. Jag var ju bara barnet, när baket gick på tok. Hur många hundra gånger har jag inte bakat efter det och lyckats, men det är lättare att glömma.

Vi fick en reklamtidning häromdagen där det stod följande kloka och välgörande ord: Ser man någon som har dammtussar under bordet då hoppas man att de har gjort något roligt i stället för att dammsuga. Hurra! Något vettigt med reklam. Det är inte ofta det.

Ibland tittar jag på någon TV-kanal, där de har reklamavbrott. Det är faktiskt irriterande och stressigt att hela tiden bli avbruten. Tänk om vi skulle ta och bojkotta de varor som det reklameras för. Men hur ska vi kunna enas om en sådan bojkott, när det inte går att enas inom en kommun eller ett landsting? Nej, vi får nog ha kvar reklamen i TV:n, bli arga var tjugonde minut och fortsätta titta.

Jag såg en blänkare i en tidning om att en kvinna i Amerika (Var annars?) var god för 163 miljarder! Ja, du läste rätt – 163 miljarder! Går det att tänka så mycket pengar? Nej! Går det att använda så mycket pengar? Nej! Jag tror inte att hon är lyckligare än jag, när jag står och ser blåmesen bada i bäcken eller när min kropp värker mindre en dag. Men skillnaden är att hon inte behöver fundera över hur hon ska finansiera ett större inköp. Det är bara att handla. Nu har jag en förutfattad mening om henne, jag vet. Kanske har hon, när hon var ung mamma, varit tvungen att ta sin gamla poplinkappa för att sy en byxa och jacka till sitt första barn, som jag fick göra? Kanske har hon haft en knaper start, vad vet jag. Hade jag kunnat engelska, skulle jag ha skrivit till henne och frågat hur pass lycklig hon är på en skala mellan ett till tio och där tio är lyckligast – som sjukgymnasten testar mig ibland, men då handlar det inte om lycka. Jo förresten, jag är lycklig ”ägare” till en jättebra sjukgymnast. Det är en av mina ”lyckor”. När jag tänker efter, så har jag många ”lyckor” och kvinnan i Amerika kanske varken ser eller vet om sina. Det kan också vara en skillnad.

Det har varit kulturvecka i Odensala kyrka denna månad. Det har varit musiker, sångare, dansare, biodlare och mycket givande. Elisabeth, vår kantor, har överraskat oss varje år, i fem år hittills, med spännande intressanta gäster. Ifjol var det en slagverkare som skulle framföra ett 45 minuters långt solo. När han började, tänkte jag att hur ska det här gå. Men sedan hade plötsligt 45 minuter gått och jag kom tillbaka till verkligheten som pånyttfödd. Jag hade gjort en resa, inte vet jag vart, men spännande var det.

På tal om kyrkan, borde jag som min trädgård, växa till, för min barnatro är så ”okunnig”. Jag bara tror jag, men jag önskar att jag kunde växa i tron. En del kan sin bibel, kan hysta fram ett citat så lätt som ingenting. Jag vet så lite, kan inte ens hysta fram. Jag kan inte namnge stora musikaliska verk, vet bara om jag tycker det är vackert eller ej. Jag borde växa till, i visdom. En del kan citera filosofer och stora tänkare. Inte jag, jag kan så lite. Men jag kan läsa.

Att läsa påminner mig om när min dotter i mellanstadiet skulle skriva en uppsats om Selma Lagerlöf. Hon skrev: Selma föddes 1858 och dog 1940. Lärarinnan frågade varför hon inte hade skrivit mer. Ida svarade: Det var viktigast. Vad hon har skrivit kan alla läsa!

Jag tycker att socialt har jag växt till. Jag går inte över på andra sidan gatan om jag möter någon som har det svårt. Jag kramas istället och finns till. Nu vet jag! Jag kan hysta fram en kram, en klapp på kinden, när det behövs. Det är väl också visdom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *