En månad har gått Maj 2011

Visst är det ett särskilt skimmer omkring månaden maj; den månaden som gläntar på dörren mot sommaren och släpper in den till oss. När man under midvintern tänker på maj, då ser man inom sig skir grönska, vitsippor och tulpaner som bekänner färg. Har man tur, så blommar häggen. Allt är ljust och ljummet. Man ser inte regn och kallblåst, ser inte framför sig hur man får hjärtat i halsgropen att de växter som har börjat visa sig ska frysa någon kallnatt. Löjtnantshjärtan har fått bo under en plasthink många nätter; ett bra gömställe för Kung Bore. Så kan maj också vara.

Jag är glad över årstidernas växlingar. Tänk, varm sommar hela tiden – då skulle jag inte, när det dalar snöflingor, kunna sträcka ut tungan och känna att en flinga landar där som en liten, liten köldprick och exploderar i ett litet fyrverkeri.

Fyrverkeri blev det säkert också, när de finska spelarna kom hem med sin guldmedalj från VM i ishockey. Den här gången blev de svenska killarna slagna av både Finland och Norge. Det ena mer troligt än det andra. En sak, som jag har lagt märke till, är att vinner pojkarna, så står det i sportbilagorna ”Vi vann!”, men blir det förlust så förlorade de. Varför förlorar vi inte, när vi vinner? Konstigt.

Det var jag, som startade sporten Frisbee på tal om sport. Som sagt, det var det. Som 13-åring skulle jag baka matbröd. Mamma låg sjuk och jag skulle visa mig på styva linan. Degen gjorde jag av en hel liter mjölk. Här skulle det bakas. De skulle få se att jag kunde. Rågsiktskakor, var vad det var tänkt att bli. Det var bara det, att när jag hade bakat ut dem och de skulle jäsa, jäste de inte på höjden utan de bredde ut sig. Över alla gränser. Efter stor möda och många tårar var de gräddade; stooora, tunna brödkakor och alldeles knallhårda. Min pappa och storebror tog med sig en kaka ut på gräsmattan och började kasta den mellan sig. Den vobblade en aning men fungerade. Så egentligen var det ju de, som uppfann sporten. Äras den som äras bör. Jag lovar att våra kossor njöt i flera dagar. Det är av misstagen som man lär, sägs det. Efter detta har jag bakat mycket matbröd och jag lyckas ganska bra, tycker jag. Det är tur det, för nu har jag inga kossor att glädja längre.

På tal om bröd har jag funderat över att om två män kommer in på ett café, så beställer de kaffe och tar ett wienerbröd. Kvinnor, som är på caféet i samma ärende, beställer kaffe och unnar sig ett wienerbröd. Är det något nedärvt mönster ”att inte ska väl vi…”? Jag läste att Kerstin Thorvalls mamma lät färska wienerbröd ligga i påsen i skafferiet någon dag, så att de inte var så syndigt goda. Något är det med oss kvinnor!

En morgon, när vi tittade ut genom köksfönstret, låg det en död rödhake nedanför – låg som om den sov. Vet inte om det var herr eller fru Rödhake, eftersom de är lika tecknade båda två. Det är en av de vackraste som jag vet; ovanlig för sina höga ben och pepparkornspigga ögon. Den liknar inte de andra småfåglarna. Rödhakarna brukar bada i dammen och jag blir varm så varm i hjärtat var gång jag ser dem och nu är det en mindre av de kära liven. Köksfönstret var nog boven i dramat.

När jag tittar ut på den blommiga rikedomen, som har sovit under snön, ser jag en ”hoper” vita pärlhyacinter i planteringen ner mot staketet och jag ser kungsängsliljor som dinglar upphängda på krokiga tunna stjälkar. Tänk att vår Herre har gjort en rutig, vinröd blomma. Jag tror att han var på ett skojhumör den dagen. Till och med den vita är rutig, även om man får titta lite extra. I närheten av Uppsala finns en äng, Kungsängen, där kungsängsliljan växer i tusental. Den skulle jag gärna vilja se. Det är en dröm som jag länge har närt.

Jag bara undrar hur det livet skulle te sig, om man inte bar med sig drömmar och längtan. Det är sådant som berikar vardagen och ger oss framtidshopp. Drömmar och längtan kan ingen ta ifrån en. De kan man bära med sig överallt, till och med som små hemligheter.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *