En månad har gått Mars 2011

Tsu na mi, visst skulle det kunna vara orden i en sång från ett fjärran land? Det skulle kunna vara orden i en vaggsång, som sjungs för ett sömnigt litet barn, men återigen har vi fått läsa det där ordet, åter se bilderna från ett kaos, som vi inte kan föreställa oss hur det ska vara att försöka leva i.

Hur gråter en människa i ett fullständigt kaos? Inte kan den gråten vara varken läkande eller lugnande, för vart du ser så ser du skräck! Du har inget som uppväger den paniken, inget friskt att fästa blicken vid. Allt det vi ser från det olycksdrabbade området fyller oss med förfäran! Ändå blir inte vi människor snällare med varandra, all ondska försvinner inte för att vårt jordklot rister sig! Vi måste tillfoga mer med vapen och hemskheter och du ska inte tro att du är någonting!

Nej, nu får jag förflytta mig till min egen lilla värld för att få annat i tankarna, för vi har gått runt Lillsjön i vårväder trots att det bara är mitten av mars. Talgoxens ”tittipyande” hörs från flera håll. han försöker att locka en hona till sig och, inbillar jag mig, för att glädja vintertrötta strosare. Här tänker jag citera första versen i Meta Lundhs Värmland idag:

Vinterhalt landskap

svenska folket på glid

mot ortopeden

Vi klarade oss, men det var halt. Trots broddar och stavar, så kan ingen ge oss komplimanger över att trava rent! Långtifrån!

Jag har skaffat mig en fyrbent vänkrets under våra promenader. Vi mötte Jerry, drevern som inte har en aning om att han är en drever. Så ljuvligt rar. Han ser mig på långt håll, svansen börjar svänga och så ler hela han. Han beter sig som en knähund. Han har inte läst om att en drever ska vara vresig och tuff. Han får sina två hundgodis och vi är glada båda två över mötet. Jag har ingen sådan där glädjekraft att vifta med men är glad ändå.

Jag har tänkt på att förr var inte ”ut och röra på sig” något vedertaget begrepp. Tänk om våra förfäder hade gått ut och gått mitt på da´n! Det skulle ha sett ut! Det var väl idrottare och en och annan fantast ute och då sprang de som om elden var lös. Var man ute och gick hade man ett mål eller ett ärende. Inte bara för att! Inte för att gå av sig överflödskilon. En dräng tog inte på sig träningskläder (han hade säkert inga heller), sprang sig svettig för att bli smal om livet! Efter dagsverket var kroppen trött – ville varken gå eller springa. Eller: Hembiträdet, som hade varit igång innan husfolket hade stigit upp och arbetat tungt hela dagen, somnade nog utan att längta efter träning.

Tiderna förändras.

Jag funderade på morgonen, när jag tvättade mig och ”mummade” mig under armarna: Vad luktade människor förr, när det inte fanns deodorant, duschkräm eller schampo? På en logdans förr måste det ha varit en mäktig doft av stall, ladugård och människor i olika stadier av renhet. Det var långt innan det fanns 24-timmars stopp under armarna och 12-timmars ren andedräkt av munvatten! Doftade de ”fina” människorna och luktade vanligt folk?

Allt var inte bättre förr.

Vad lever vi i för en värld, när unga, söta flickor får gägga insprutad i läpparna och som förvandlar deras härliga leende till en stel grimas? Ingen har väl sett vidden av vad som händer dem om några årtionden, men då finns det väl andra sprutor kanske. Eller: Vad är det som gör att unga tjejer låter operera sitt underliv, för att det ska se snyggt ut? För att männen inte ska avskräckas, var ett av svaren!

Hjälp! säger jag.

I min ungdom hade vi stora besvär med att strumpsömmen skulle sitta rakt bak på benet. Det kändes som om man gick mer bakvänd än framåt med blicken. Eller så var det besvär med att underkjolen skulle hänga undan. Milda makter vad pinsamt! Idag hänger allt undan med lager på lager!

Tiderna förändras.

Nu har jag kastats mellan det stora, hemska till det ”småa”, som kan hända oss. En del har gett mig glädje, en del ”undror” och en del rädsla, men detta var vad som rörde sig inom mig denna månad.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *