En månad har gått November 2011

November

Mörkt, småsnålblåst, halkigt och allt ser surmulet ut i trädgården. Innan snön har kommit, ser vår trädgård väldigt ostädad ut – och är det också. För vi låter det se ut som det gör i naturen. Ingen springer runt och klipper ner ute i det fria. När sen snön faller, blir det skulpturer av snön. Fiffigt, va?

Stackars november ,som nästan ingen tycker om. November är svårälskad, men några dagar på vår Lillsjörunda har november omslutit oss med ett grått, luddigt, mjukt dis som vi har tyckt om. Ingen skärpa i luften utan bara må-gott-känsla. Vi har mött boxern utan nos,. När han har fått hundgodis , har min hand fyllts av en mjuk mule, något så jättelent. Underbart.

Ute i stora världen avgår gubbar på löpande band; gubbar som har bestämt och farit fram som jag vet inte vad. Tänk om Berlosconi hörde att jag kallar honom gubbe! Han som tror att det går att köpa allt bara man har pengar. Men tji fick han. Allt rår inte makt och pengar på. Men hur har de levat dessa gråkostymsgubbar och deras underlydande, de som bara har nickat och sagt ja i alla lägen och aldrig ifrågasatt. Undrar om de ens nuddat vid tanken hur en fattig familj kan ha det. Undrar om den världen finns i deras ”tänk” över huvud taget. Men det är väl att ställa för stora fordringar, inte kan de tänka på det de aldrig har haft en aning om.

Undrar om cheferna för alla dessa bemanningsföretag, som ger sig höga löner och bonus, kan göra sig en föreställning om hur det känns att ligga i blöta blöjor timme efter timme utan att få hjälp, för att det inte ska bli så dyrt. Undrar om de tänker på att farbrorn eller tanten, som ligger i kisset, har dragit ihop till skolgång och möjliggjort utbildning för dem som nu missbrukar äldrevårdspengarna! Katrine Kielos skrev i Aftonbladet ”Sverige är det enda land som sätter dem som vanvårdar djur i fängelse och ger bonus åt dem som vanvårdar äldre!” En del människor tänker inte längre än näsan räcker. En del har ingen näsa alls och absolut ingen len mule. Men de kan nosa sig till var det finns pengar att hämta! Tänk vad jag gnatar och gnäller, känner att jag håller på att bli riktigt upprörd.

Den här månaden har farit hårt fram med våra känslor. En av Herberts gamla arbetskamrater avled hastigt och en av våra närvänner blev påkörd på ett övergångsställe här i stan, så otroligt onödigt, men verklighet. Vi vet ännu inte hur han klarar av påfrestningen. Vi håller om hela familjen och ber för att det ska gå att få någon sorts livskvalitet efter olyckan.

Men nu ska jag berätta om Moltas Eriksson, en fyrbent svartlockig krabat som har hälsat på oss. Han är älsklig och go och lugnar mina upprörda känslor med att krumbukta sig, slicka och vifta på plymen som kallas svans. Glad gör han oss. Inte kan man vara novembersur en sådan stund. Det är livsglädje, mycket kärlek, därtill trevligt förpackad. Tack Yvonne för påhälsningen.

November är väntan i olika hänseenden. Just nu går vi och väntar på vårt femte barnbarn, magen kallar vi för Kotte. Jag har fått lagt min handen på ”Kottes hus” och känna hur fötterna tränar för framtida utflykter. Men än får vi vänta ett par månader och väntar gör vi så gärna.

Stackars barn som får vänta så länge på tomten nu för tiden. I affärerna kommer julsakerna fram i slutet av oktober. Är det någon idé att plocka bort dem över huvud taget? Fortsätter det så här att allt tidigareläggs hela tiden så… Att vänta två och en halv månad på tomten är snudd på oförskämdhet mot barn. Hur kan man förklara en väntan på 70 dagar för de som undrar hur lång en liten stund är? Hur kan man det? För att för barnen är julen tomten, Kalle Anka och paket. För de allra flesta.

Nu dras mina tankar till ordet fattigdom igen. Visst gör det ont det där med överflöd kontra fattigdom. Hur ska jag någonsin få något svar och rätsida på det? Ibland önskar jag att inte jag funderade så mycket på allt möjligt och omöjligt. När de tjocka leksakskatalogerna kommer, kan en del barn få det som de vill ha och en del barn får bara titta! Jag säger som en av mina pojkar sa när han var liten: ”Dä ä ojättvist!”

För oss vuxna kommer julen alldeles för fort. Hjälp, jag halvspringer och tänker: Bara två månader till jul! Men så tänker jag efter att vi har det väldigt bra egentligen. Vi går runt Lillsjön, vi skriver och målar, städar när dammråttorna gör oss sällskap över golvet, bakar och nattar trädgården.

Just nu sitter jag med min tredje diktsamling i min hand. Den är nyss kommen från tryckeriet och gissa om jag är stolt och glad. Tänk att jag blev över 70 år innan jag törs tänka att jag har gjort det bra. Tänk att jag…. Ändå sitter jag bara och skriver och det har jag gjort allt sedan bokstäver blev ord och ord blev meningar.

När jag tittar ut genom köksfönstret, ser jag Nepetan blomma med sina blålila blommor och talgoxen slåss med andra talgoxar om en plats trots att de har hela trädgården att sitta i och på! Att det blommar i slutet av november liknar ingenting, men att talgoxarna bråkar det är som vanligt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *