En månad har gått Oktober 2011

Jag tittar ut genom köksfönstret och ser små människor traska iväg till skolan. Ryggsäckarna ser tunga ut för en del, undrar om de har gymnastikkläder med sig. Undrar om det för den lille knatten i röda kepsen ska bli roligt i gymnastiksalen eller om det blir en plåga; att klättra i ribbstolen när man är rädd och kompisarna skrattar eller om han i ett huj är först, längst upp. Vad vet jag, men när killen lyfter blicken och tittar rakt på mig, så ser jag av hans min att döma att det är en lycklig kille. ”Fundererskan” innan för fönstret blir glad.

Vi bär alla på ryggsäckar olika tunga eller olika fyllda, ibland med positiva saker. Inte syns det utanpå ryggsäcken, men i ögonen på den som bär avslöjas det om vi ger oss tid att titta efter.

När man får höra om den lille pojken som bragts om livet, då är det så att den lilla tro jag har, blir tillbucklad och nästan trampad i dyn. Vad tackar man för en sådan dag? Jag blir stum och anklagar vår Herre att han har tappat fokus, som det heter. Pojken fick ingen möjlighet att gå till skolan med en för stor ryggsäck med gymnastikkläder. Han fick inte en chans.

Chansen att leva vidare för ung och gammal i Libyen har ökat sedan diktatorn Gadaffi inte längre finns i livet. Rättvisa har skipats, men att visa honom som ett dött djur i ett slakthus är förnedrande, men förståeligt. Det vitglödgade hat människorna kände, när de fick tag i honom, har vi ingen möjlighet att förstå. Nu är han är borta och kanske hans landsmän kan få utrymme för framtidsplaner och drömmar. Och lyckliga skolbarn med ryggsäckar.

Lite rehabilitering tycker jag att jag fick när den ryska gamla kvinnan fick stanna här hos de sina. Men ”våra” förtroendevalda kunde inte låta henne stanna, det blev tvunget till en knäpp på näsan utifrån för att hon skulle få känna på humanitet. Att hon inte skulle utvisas gladde mitt hjärta.

Glada blir våra vänner fåglarna för nu har fågelstugan och nötautomaten kommit på plats. De har flera gånger signalerat att nu är det dags. Då ryttlar de utanför fönstret, väl synliga för oss. Hjälper inte det, så går det att sätta sig på fönsterbrädet och knacka lite försynt. Nu förmänskligar jag dem. De har säker flugit och spanat om det gömt sig någon fluga innanför fönsterfodren, men det är så skönt att inbilla sig att de tigger frön.

Nu är det slut på blomsterprakten för den här gången. Några blommor av den storblommiga Clematis, som vi har på väggen, klamrar sig envetet kvar några dagar till. Jag har en fundering: Hur kan en blomma fortsätta dofta, hur mycket doft du än snusar i dig? Tar du en linneablomma och börjar lukta på den så kan du stå i många minuter, bära den med dig och lukta igen och den doftar lika mycket. Förklara det den som kan.

Naturen är fylld av mirakler – igen och igen. Jag får stå där förbluffad, häpen, lycklig varje gång jag upptäcker det. Nåja, nu kom det något att tacka för! Jag får en knäpp på näsan utifrån jag också ibland.

Jag har tänkt på en sak, att när man blir nog gammal då blir man duktig igen, som när man var barn. Hur ofta hör man inte: Hon är så duktig fastän hon är så gammal. Tänk att hon klarar av att sköta sig själv. Vadå duktig? Den kvinnan kanske har ”skött” man och många barn genom både fattigdom och svårigheter. Nu har hon bara sig själv och då är hon duktig! Inte hörde hon då om någon duktighet, när livet var som kämpigast. I stället kunde hon få höra: Ska du ha barn nu igen, du borde tänka dig för! Eller: Tänk vad stökigt du har det, kan du inte försöka städa upp?

Som vanligt far mina tankar och funderingar sina egna irrfärder, hit och dit. För många, många år sen när min far hade dött, ringde mina syskon och frågade om jag visste vad för blommor han skulle kunna tänkas vilja ha på sin kista. Han älskade linneor, men det finns det inga i början av april. Absolut inte nejlikor blev mitt bestämda svar. ”Inte nejlikor!” Då stod min yngste son Mats bredvid och sa: ”Morfar ska ha jalikor!” Det hör till saken att morfar var ingen mysmorfar utan en ganska bestämd morfar. Mats upplevde sin morfar som en som skulle ha jalikor! Det blev rosa Gerbera tillsammans med blått och vitt. Så nu för tiden så heter Gerbera Jalikor i vår familj. Jag blir varm i hjärtat när jag tänker på att Mats bär ett lätt och positivt minne av sin morfar i vuxenryggsäcken.

Ordet pensionärsbrådska är ett aktuellt ord i allra högsta grad. Förstår inte att tiden bara ger sig i väg bakom knuten i allt högre takt. Två månader till jul och hur ska jag hinna… Men nej, bort alla sådana tankar. Jag måste få sitta vid mitt köksbord, fundera, minnas och titta på småfåglarna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *