En månad har gått September 2011

Nu börjar hösten knapra i kanten av det som har varit sommar. Tre månader till jul. Sen vänder det och blir ljusare. Man måste vara optimist, men det är svårt när nyhetsmedia förmedlar ofattbara saker. Jag tänker på mamman i Sigtuna. Kan vi någonsin förstå hennes nöd? Jag försöker omsluta henne i någon sorts omtankekram, men det känns bara futtigt. Hon skulle ha haft de kramarna av samhället. Då! Inte långväga ifrån i efterhand. Men jag försöker ändå. Kanske…

Vår trädgård börjar snörpa ihop sig inför vintern. Ormbunken har redan vintrat in sin rot, blivit brun och sagt god natt. Sen följer de andra efter ,växt för växt. Vi klipper nästan inte ner någonting inför vintern, för när snön kommer blir trädgården kuperad av olika blad och stjälkar därunder; inte alls platt. Som en liten figurpark. Innan snön kommer, tittar förbipasserande lite konstigt på vår ohyfsade tomt. De tycker säkert att där bor det ena hemska latmaskar, men man ska inte vara så duktig att klippa, för då regnar det ner i de ihåliga stjälkarna och de sprängs av frosten. Det kan vara bra att vara lat.

I våras fann jag i kylskåpsdunklet en grön potatis med groddar. Jag bad Herbert att sätta den i någon av rabatterna bara för skojs skull. Kanske det kunde bli något. En dag förra veckan skulle Herbert och jag ha skördefest. Jag skickade ut honom med potatiskastrullen och när han kom in hade han en stor potatis och en pytteliten potatis med sig. Det var allt som blev, så det var tur att vi hade ett kok hemma. Den har i alla fall blommat vackert lila och gett oss den glädjen.

När det varnas för markfrost, så skyddar vi de krukor som ännu är blomrika. Vi hänger över oklippta mattrasbitar. I skymningen ser det ut som trädgården invaderats av spöken, stora och små. De är inte några farliga, skrämmande spöken. De är bara till hjälp. Tänk att det finns hjälpspöken – med dem förlänger vi blomsterglädjen några dagar till.

Skörd, det är ju också bärplockning. Lyckost du, som kan plocka bär. Det är flera år sen vi gav upp försöken att få något i bärhinkarna. Att krypa i bärskogen är inget nöje, men ett nöje har det varit att plocka lingon. Att känna de solvarma, torra bären rinna genom fingrarna och hamna i hinken var en av mina glädjor.

Häromdagen ringde en väninna och hade plockat lingon åt oss. Hon har ett stort hjärta och är givmild. Det är en väldigt bra kombination, så nu kan jag råröra en bytta tills när vi ska ha raggmunk och fläsk. Visst är det bra höstmat?

I Värmland, där jag kommer ifrån, kokar vi nävgröt. Den kokas av skrädmjöl, ett rostat havremjöl. På påsen står att man ska vara lat när man kokar nävgröt. Mycket mjöl och lite vatten – ska inte vispas, bara stampas ihop. Det blir stora, bruna klumpar, ganska mjöliga och äts med kniv och gaffel plus lingonsylt och stekt fläsk. Det finns skrädmjöl att köpa i affärerna här också. Att skriva om skrädmjöl väcker hemlängtan och nostalgitankar.

På tal om hemlängtan, så var vi några stycken som satt och pratade om skolan förr och nu och hur saker och ting har utvecklats och med vilken fart. Vi har nått 70-årsåldern allihop, som satt och diskuterade. Våra föräldrars och vår egen skolgång var det inte så stor skillnad på, tyckte vi. Det var den svarta tavlan, kulramar, jordgloben och planscher av olika slag. Det var morgonandakt och psalmverser ,som vi lärde oss utantill. Det var gå in på led och vi skulle stå upp när vi svarade på någon fråga. Med våra barnbarns skola, då kan vi tala om himmelsvid skillnad. Datorer, vita tavlor och tuschpennor. De sitter eller halvsover när de svarar och har mössor och huvtröjor på sig inne. Varm skolmat varje dag.

Förr var vi rädda för en del av våra lärare och idag är en del lärare rädda för vissa elever. Tiderna förändras. Idag kan eleverna ta reda på allt, och jag menar allt. Det finns oanade möjligheter. Vi fick se ”Afrikas infödingar” på svartvita bilder. Idag vet varje barn hur deras afrikanska färgglada kläder ser ut, hur deras sång och dans upplevs och hur deras land och liv ter sig. De kan heller inte undgå att se filmer av svältande barn med stora, rädda ögon. De får bära på ett världssamvete som vi inte behövde göra. Allting har två sidor, en bra och en sämre sida.

Nu har det strilregnat ganska mycket denna månad. Vädret är som en gammal bh. Den tynger ner mer än den lyfter upp.

På tal om kvinnosaker, kommer jag att tänka på att i bekantskapskretsen finns en liten flicka som vi, när hon var i sexårsåldern, frågade vad hon skulle bli när hon blev stor. Hon svarade: ”Bli och bli… Jonatan och jag ska gifta oss. Han vill ha 16 barn och bli astronaut. Jag kommer inte att hinna med mer än barnen!” Att vid den åldern ha gett upp sin karriär verkar svårt och hårt. Det här var ett tag sedan. Hon har ändrat planerna till mer tonårsnära yrken: ”Typ modell och typ sångerska å sånt!”

Det här var funderingar omkring höstmånaden september.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *