En månad har gått Januari 2012

En månad har gått

Januari 2012

En månad som vi kommer att minnas för den uppskakande upplevelsen av lilla ”Kottes” ankomst hit till världen. Några timmars oro för hur det skulle gå för både mor och barn känns än i maggropen. Men nu har vi lugnat ner oss allihop för allt löste sig.

Kotte har blivit en liten Olle. Vi har hållit honom i famnen och känt en hjärteglädje, som är svår att beskriva. Det är klart att han ju är det sötaste lilla barn som har fötts, precis som alla era barn, barnbarn och barnbarnsbarn som har fötts. Så är det ju, och skall så vara. Visst är det underbart att hålla ett alldeles färskt litet människoknyte i sin famn och förundras över minspel, krumbukter och läten. Ibland lät han som knarret i en vårbukettstulpan! Tänker alla superlativer som jag kan komma på, ser den lilla familjen, och blir alldeles varm. Jag ser gener från föräldrarna, som har förenats i en alldeles underbar liten Olle.

Vad gör han om tjugo år? Det får jag näppeligen uppleva, så jag måste skynda mig att önska allt gott för honom, när jag har möjlighet och när jag har ordning på mina tankar.

Januari har också innehållit bud om motsatsen till födelse. Döden har varit framme och roffat åt sig en kvinna i vår bekantskapskrets. Åter en vän är borta. Det händer oftare och tätare för varje år, ett fenomen som tillhör vår generation förstås. Sjukdomar, död och som en god vän sa, ålderdomens förnedring, som han aldrig kunde förlika sig med. Som tur var behövde han inte uppleva den. Döden kom som en vän och hämtade honom. Tack!

Nu kastas mina tankar till lille Olle igen. Han ska lära sig prata, sitta, gå och få tänder. Identifiera föremål, bli glad när han känner igen sina nära, kunna läsa och räkna. Vi alla ska glädjas, slå ihop händerna av förvåning och säga: ”Oj, vad du kan!”

När ålderdomen har tagit över, tappar en del bort sitt språk, kan inte gå, känner inte igen sin egen familj. Ålderdomens förnedring var det ja. Många tårar blir det.

Glädje ger mig småfåglarna utanför köksfönstret. Den här helgen är det dags att räkna dem och skicka in resultatet till Sveriges Ornitologiska Förening. De försöker hålla koll på hur det ser ut på vinterfågelfronten över hela landet. Vi räknar och rapporterar om hur det är just där vi bor. I år ser det ut som om vi bara får skriva upp gulsparvar och pilfinkar. Före jul hade vi mycket talgoxe och blåmes, men nu är de lika sällsynta som män på olika aktiviteter. Samlas det fyrtio personer på någon aktivitet inom kyrkan, så är det ett fåtal herrar. Men det är klart – går jag till travet och tittar, så bli det ett annat. Det beror kanske på var jag befinner mig.

Läste i en tidning en kvinna som hade lyckats banta bort 26 kilo (!) och hon utbrast med stora bokstäver : ”Äntligen kan jag simma!” Jag skulle behöva banta bort litet överflödskilon, men bryr mig inte om det. Jag kan ju ändå inte simma, så det är ingen idé! Det finns ursäkter för att ta en chokladbit eller en kaka till kaffet.

På tal om vikt och damer. Det finns tidningar som vänder sig till oss damer, som har kommit över pensionsåldersgränsen och för mig har det blivit en bit till. För oss finns tidningar till lyst och till ”eller tänk om jag bara tordes”. I de tidningarna har de oftast modeller som är smala som skuggor, fastän det står att de finns i storlek XL och ännu större. Men sätt dem på modeller som är XL då för katten, så jag kan ser hur jag skulle kanske komma att se ut om jag…….. tordes. Hur de skulle se ut på en vanlig rund kvinna i sina bästa år. Men nej då, de hänger kläderna på dessa smala mannekänger som ser ut som om de, för att köpa dyra kläder, inte får råd med mat!

Det skulle vara roligt se hur procentuellt det ser ut i statistiken om fördelningen på de olika klädstorlekarna av befolkningen. För mig känns det som om det är övervägande kvinnor som har en trivselvikt över storlek 42 än under. Men det känns att det är lite surt det där sa räven, för mig och mina överviktskilon. Jag tror att jag tröstar mig med en kaka till.

Nu tittar jag ut, solen skiner på gnistersnö. Grannarnas hundar leker ute i snön. En stor och en liten hund som ser ut att leka tittut eller tafatt, snön yr omkring dem och det ser ut att vara bara glädje. Glädje känner jag i mitt hjärta när jag tänker på lille Olle där i min famn. Jag tänker på de små grymtningarna, leendena som kanske istället var ett litet magknip och inte minst när jag fick en glimt av två stora ganska mörkblå ögon, lagom för farmor att förföras av.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *