En månad har gått Februari 2012

En månad har gått

Februari Skottdagen 2012

En månad har gått……… Nu har februari smugit sig bakom hörnet och mars kikar fram. Hur ska den här månaden gestalta sig? Läste på ett litet tankekort där det stod Människan är inte där hennes skor står utan där hennes drömmar är. Så sant, så sant.

Tänk att med drömmar och fantasier kan vi färdas milsvis, kasta oss ut i rymden, gå tillbaka till barndomen eller tänka långt in i framtiden – en framtid när barnbarnsbarn är vuxna – och fantisera vad de kan syssla med eller hur deras värld ser ut. Men en nackdel med fantasier är att, åtminstone jag, kan fantisera ihop de värsta saker som tänkas kan, när jag är på den sidan. Min Erik sa en gång: ”Hon är duktig på att oroa sig mamma!” Men jag undrar, visst är en mamma till för att oroa sig eller hur? Åtminstone jag. Oro kan vara omtankar som tar stora svängar, men de är också en belastning för mig och för de mina, när oron blir besvärande. Drömmarna kan ingen ta ifrån mig, de är bara mina, angår ingen om jag inte delger någon dess innehåll.

Erik har en dvärgschnauzer, lilla Mårran. Tänk jag tror att hon har varit kock i sitt föregående liv. Hon är väldigt gärna med mig i köket. Provsmakar och nickar belåtet, när hon tycker det smakar bra, men jag litar inte på alla hennes nickar för hon äter allt i matväg. Det enda som inte har sett ut att smaka är hela salladsblad.

Jag vill gärna delge er en söt liten historia där Mårran är inblandad. Herbert var nyopererad, hade fått en ny höftled och Mårran kom på besök. Hon brukar vara som ett kvicksilver när hon kommer, men nu stannade hon upp och var väldigt lugn. Herbert gick för att vila, Mårran gick efter honom och när han hade lagt sig så hoppade hon upp, la sig på hans bröst med en tass på var sida om hans hals och sin nos under hans haka. Så försiktigt och stilla som hon aldrig hade gjort förut. Vi tror att hon kände att han var sårad, kände lukten av en sårad flockmedlem som behövde värme och närhet. Ifall han var ledsen. Vi blev rörda och förundrade.

Vi har ett barnbarn som heter Anton. När han var lillpojke var de här och hälsade på. Han var väl som barn är mest; lagom, friskt olydig. Hans pappa sa till honom flera gånger med mer och mer bestämd röst att: ”Ska det vara omöjligt att du ska kunna sitta still och vara tyst ett tag!” Lille Anton tittade upp på sin pappa och sa med världens ynkligaste röst, men med en värmlandsglimt i ögonen: ”Måste jag se glad ut också?” Ridå!

Igår var det Mariadagen och jag grattade min dotter Ida med ett telefonsamtal. Då säger hon: ”Mamma du får inte glömma de andra tre Mariorna.” Det är så att vi har fått flera Marior som vi känner lite extra för och Ida har fått flera systrar, hon som varit enda flickan i syskonskaran förut. Undrens tid är inte förbi. En av Mariorna har vi döpt till ”Arveongen”. Henne fick vi när hennes morfar var på väg att lämna jordelivet. Han bad oss då att titta till Maria ibland om vi kunde, bara finnas där ute i periferin. Vi säger Arveongen med kärlek och värme. Så nu har vi en ”riktig” Maria, två extra Marior och ett ärvt Maria-barnbarn. Livet är rikt. Och jag lovar er att det är rikt på Mariakaramar, ofta, ofta.

Vill nämna att lille Olle har blivit en och en halv månad och har lagt på sig över ett kilo i vikt. Den gulligaste lilla Olle som finns.

Livet är rikt – rikt på glädjeämnen, goa roliga barnbarn och goa hundar, vuxna ”nyfödda” döttrar, förståelse för orosmamman och mycket annat som hör till livet. Jag får ha mina drömmar och fantasier inom mig eller uttryckta på ett papper eller på datorrutan.

Nu töar det rejält utanför fönstret, fåglarna är färre vid fågelstugan. Inne i en vas har vi några sälgkvistar som blommar med gula kissekatter. Vi har fått vita rötter på dem, så om det blir 20 minusgrader ute så har vi i alla fall vår inne i en vas.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *