En månad har gått Mars 2012

En månad har gått

Mars 2012

*

Vårens barhänder

Vintern

lägger av

sina yllevantar

Vårens

barhänder

ger löfte

om koltrastsång

om takdropp

Björklövsdoften

kommer att

berusa

i vår igen

Trötta

bleka vinterkinder

kommer att smekas

av tövädersvindar

Jag längtar våren

då det är nära

till leenden

och skratt

*

Tre månader sedan jul.

Snön har krympt ihop likt en ballong som luften håller på att gå ur. Sakta men säkert blir det mindre och mindre med luft. Så är det också med snön, sakta men säkert och isar som blir gråare och gråare och framförallt farligare för varje dag.

Småfåglarna klarar sig utan både jordnötter, solrosfrön eller havrekorn, men än får matstället vara kvar för det kommer en och annan pilfink för ett mellanmål. Det kostar på att bygga bo, uppvakta någon tilltänkt partner med sång. Sjunger man riktigt vackert kanske man får tillbringa sommaren med den tilltänkta. Pilfinkens hane och hona är identiskt lika vad jag förstår. Jag kan inte se någon skillnad. Herrn i huset brukar ju annars vara färggladare.

Läste för inte så länge sen att över 660 000 småfåglar fångas och äts upp nere i Sydeuropa. Fångas med limstickor! Men så befängt! Vad finns att äta på en bofink eller gransångare? Lika befängt som när man läste om hur gamla kungar förr kalasade vid hoven – det serverades näktergalstungor! Tala om storhetsvansinne i minimiformat! Näktergalstungor måste vara små och lätta som en ton från deras sång. Vad kan en ton smaka? Hade näktergalarna fått leva hade deras sång fyllt andra sinnen hos dessa märkvärdiga personer! Det kan ju inte gå att fylla en stor kungamage med näktergalstungor! Jag känner att jag blir uppbragt, när jag skriver om det. Jag tycker att de som fångar och äter våra glädjeämnen där i syden skulle få lära sig föda upp ankor, gäss och kalkoner, då kan man börja tala om mat.

På tal om mat så vill jag meddela att vårt lilla barnbarn Olle växer och frodas. Över 5½ kilo och nu ler han mot oss. Världens mest underbara tandlösa leende som får oss att smälta, bli mjukbenta och ömhjärtade. Att det aldrig upplevts som tandlöst, det där småbarnsleendet, utan bara charmigt?

När jag är inne på temat mat, går mina tankar till min lärarinna, Sigrid Kumlin, som jag hade glädjen att ha i 5-6-7: de klass. En dag sa hon till oss: ”När ni en dag får egna familjer”, vilket då kändes som tusen mil bort, ”blir ni överraskade av främmande och har lite med kaffebröd, ta då ett litet fat så ser det mer ut.” Tack för det rådet snälla ”fröken”, det har hjälpt mig många gånger må du tro.

Det var också hon som uppmuntrade mig att skriva. När man skrev uppsats, skrev man först med blyerts, fick tillbaka rättat och sen skulle det renskrivas med stålpenna doppad i bläckhornet. Det var ett väldigt krångligt moment och det är synd att tala om att renskriva, för bläckpennan lämnade allt som oftast stora plumpar efter sig, även om vi hade läskpapper. Tänk om det hade funnits en kulspetspenna!

Efter 5:te klass behövde jag inte renskriva utan fick börja med en ny berättelse eller fick ett nytt ämne att skriva om varje gång. Det hände allt som oftast att jag fick läsa upp för klassen vad jag hade skrivit. Det var skrivandets glädje det, men räknebokens blad kunde ibland bli tunna som chiffong efter allt suddande. Jag hade svårt för matematik, men multiplikationstabellen sitter än så länge kvar, så något lärde jag mig, men med stor möda och tårar.

I början av krönikan funderade jag kring snösmältning och grå isar. Herberts brorson var ute och åkte skidor på isen med sin son en fin vinterdag. Pojken blev trött så pappan tog honom på axlarna och började skida hem. Efter ett tag sa pojken: ”Skynda dig pappa det är snart sommar!” Han tyckte det gick sakta och solen var varm.

Nu har vi en vår och en sommar framför oss, i rabatten intill huset blommar den vita julrosen. Den har säkert blommat i en månad där under snön. Under hängkaraganen i rundeln där sticker det hundratals vildtulpanblad upp. Nu när trädgården håller på att tina fram, börjar det kännas en förväntansglädje inom mig, en förväntan och en undran om hur trädgården ska te sig denna sommar, vad som kommer igen och vad som kung Bore tagit. För Herbert väntar en hel massa jobb, jag pekar och han gräver, en orättvis fördelning kan tyckas, men jag förser honom med närande mat och glada tillrop.

Min bror ringde i förrgår och talade om att han har sett staren och hört bofinken, så då har de i alla fall kommit till Värmland. Alla sommarfåglar har inte blivit mat. Nu är det väl bara att vänta på bofinkens Jularbodrillar här i skogen. Bofinken låter som Jularbo och hans dragspel. Först en lång strof och en krusidull på slutet. Den fågeln hörs innan man lyckas få ögonen på den, lika varje år.

Ja, när det nu är snösmältning, vårbäckesorl och fågeldrillar då återvänder jag till mitt barndomshem. Det kanske är så att de flesta av oss tar minnena i handen och återvänder till vår egen barndom, när vårsolen väcker oss. Hemlängtan kallas det.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *