En månad har gått Maj 2012

En månad har gått Maj 2012

En månad har gått… Ja, gått och gått, den har flugit i väg i en hiskelig fart, bara försvann. Mycket har blivit gjort denna månad, men det som tynger mest är det som jag inte hunnit, det är tyngst att bära. Jag har inte hunnit med att städa köksskåp, alla pappershögar som jag flyttar dit och som skulle sorteras,. Ja mycket, mycket mera som är ogjort.

Vi har hunnit med lille Olles dop i Rödöns kyrka, ett dop i vårens tid, med regn och rusk och kallblåst utanför kyrkfönstren men med mycket värme och leenden innanför. Det värmer att se en liten knubbig sol i långklänning. Pappa Mats och lille Olle hade haft en liten diskussion om utstyrseln dagen före. En klänning på en kille! Sen skötte sig Olle lika fint som en viss prinsessa. Båda lika beundrade och älskade. Dopet blev ett minne för oss alla att sätta in på minnenas bank, ta fram och glädjas åt gång på gång. Någon har sagt Ta väl hand om dina minnen, du kan aldrig återuppleva dem.

Jag har blivit engagerad att läsa dikter på flera ställen. Det är ett äventyr. Jag träffar nya människor och innan jag börjar funderar jag på hur mina dikter ska tas emot, men jag har fått både applåder och kramar efteråt. Många av mina lyssnare har blivit mångåriga vänner efter att vi träffats på en poesiuppläsning. Livet är både spännande, skrämmande och underbart.

Underbart när jag kan gå barfota ut på gräsmattan och glädjas åt alla blommor av mångahanda slag. Vildtulpaner i massor, vita, blå och gulsippor. Balkansippan har bildat en helblå driva. Från början fanns det både rosa, vita och blå. Nu är det bara blå kvar. Det kanske är grundfärgen för dem. Kanske det är som med lupiner, de kan ha alla regnbågens färger från början, men efter några år då de har förvildas blir alla blålila. Vår sommarbrud Klätterhortensian har redan stora blad och många blomknoppar. Den är sommarens stora vita glädjespridare. De som far förbi brukar stanna upp för att titta och glädjas. Den riktiga Kejsarkronan, som är så svårodlad, har i år fyra blomklasar,. I fjol var det också blomknoppar men de bara ”fes” ihop, alla blad gulnade och den ville inte mer. Men i år står den där och ståtar sig, skulle den kunna svänga sig runt så skulle den. Stoltheten lyser. Men vad gör det väl när den luktar räv. Det säger de som vet hur räv luktar. Men den kompenserar lukten med att vara ståtlig.

Nere i hamnen har en restaurang brunnit. Branden var anlagd säger polisen. Många millioner som går upp i rök. Ägarna står där ledsna frågande och förtvivlade. Vem vill dem så illa? Vad är det för människor som kan göra så mot dem som har strävat och byggt upp? Vad är det för sinnen som gläds när andras strävan och framtid står i ljusan låga? Tänk om de som använder energin till att ödelägga, använde den till något vettigt istället, något de kunde vara stolta över till exempel de som orkade såga ner en stor gammal vacker tall vid Lillsjöstranden – om vi hade bett dem göra något vettigt så hade de nog inte haft lust, hade säkert inte orkat. Tänk om jag kunde göra något, men jag känner mig så hjälplös. Skulle jag komma uppe i någon sådan händelse, så vet jag inte om jag skulle tordas gripa in. Vad har den människan tagit för droger, hur farlig är han eller hon? Inte har jag kroppslig styrka att sätta emot, så det återstår endast för mig att vara ledsen och resignera. Då är livet skrämmande tycker jag.

Jag tittade i en sådan där fin inredningstidning hos min sjukgymnast. De hade besökt ett väldigt vackert och stilfullt hem och jag förundras över hur väl alla färger stämmer. Tapeter, soffor, kuddar, mattor och till och med blommorna i vasen har en ton av benvitt! Inte en endaste illgrön lerklump, som barnen har kommit hem från dagis med, finns. Den klumpen som föreställer en katt. Har de aldrig fått en rosa virkad duk av en tant de älskar. Hur gör de med bokryggarna som är i tusen olika nyanser? Sätter de bara in de bruna och svarta ryggarna i hyllorna? Aldrig en barnteckning, ett underbart kort av ett lerigt barnbarn eller en tandläkartid att sätta på kylskåpet med en magnet som ser ut som en nyckelpiga? Hur i herrans namn bär de sig åt? Om vi öppnar deras skåp och garderobsdörrar så kanske vi finner det som inte passar in, undansopat för att fotografen och reportern kom. Vad vet jag.

Om jag tittar mig omkring i mitt skrivrum så har jag sjuttioelva pärmar med olika färger, en blå änglakudde, en brun hjärtekudde med röda ojämna langettstygn sydd av barnbarnet Anton, när han gick på dagis. Den vinner ingen designtävling men ack så kär. Alla tänkvärda små urklippta ”tyckor” eller aforismer som får min anslagstavla att svämma över. Kan inte påstå att något är koordinerat till den beiga/ benvita trenden. Men jag lovar er att en del av de där sakerna, som faller ur inredningstidningens färgskala, de skimrar, ger min tillvaro hjärtevärme, håller mig vid liv när vardagen känns grå.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *