En månad har gått Juni 2012

En månad har gått Juni 2012

Juni har sällat sig till de andra månaderna som gått runt hörnet. Vallmon, den laxfärgade, ser ut som om den bjuder ut sig; fladdrar på och flörtar hej vilt, ser skamlös ut med sin färg och sitt fladder. Intill vallmon står Löjtnantshjärtat, blygt slår den ner blicken och ser ut som om den skulle vilja vara planterad en bit ifrån detta yviga laxfärgade som står vid sidan om. Men växter kan inte bara kliva upp och ta sig till en annan plats. De måste stå där vi har planterat dem. Fast rotade. Passar inte platsen så är det upp till oss att hjälpa till. Hjälpsamma har vi varit, för vi har nog Sveriges mest omflyttade perenner. Nu står de här båda kontrasterna intill varandra. Jag har talat om för löjtnanten att det är bra att han står där och bromsar den laxfärgade litet. Han har en uppgift där i rabatten.

I den del av vår trädgård, som är på framsidan av huset, blommar stora lila Alliumbollar. De står där som soldater, stolta och högresta. Intill deras fötter finns en liten gråblommande lökväxt – Aftonstjärnan. Den fyller väl sin uppgift utan att behöva skrika ut sin närvaro. Den blå Bergvallmon går däremot inte att undgå, storblommig och högrest och den blå färgen har ingen annan blomma. Man skulle kunna kalla den bergvallmoblå utan att tveka för det är vad den är.

En dag såg vi en groda i vår damm. Var den kom ifrån har vi inte en aning om, men där simmade den omkring. Jag är så rädd att skatorna tar den, men jag kan ju inte passa den. Nu har jag tittat flera dagar efter den men …. Kanske har de svartvita lyckats eller också har hon skuttat vidare, kanske var hon med och sjöng små grodorna på Stocketitt.

Nu ger trädgården tillbaka lön för den möda Herbert har lagt ner sen tidig vår. Allt växer sig högt och blommar så rikligt trots denna erbarmeliga försommar som har varit. Maj och juni har varit usla på att vara just försommar. Betyget blir underkänt. Ingenstans att klaga. Kan inte skylla på regeringen Reinfeldt och Bildt heller även om det ligger nära till hands. Jag läste någonstans att världen är full av himmelriken. Så är det just här och nu. Trädgården vet inte hur den ska bära sig åt för att bevisa att den är just ett himmelrike.

Barnbarnet Olle, som ni har fått följa från start, har hälsat på och gjort allt för att vi ska bli alldeles varma och goa inombords. Ett leende, en hand kring farmors finger är en himmelrikskänning. Jag lovar. Sen vet jag ju att det finns saker som är så långt ifrån att liknas vid himmelriket som det går, men just nu måste jag få glädjas.

Nu några dagar har Herbert och jag fått känna oss ”lediga”. Vi har kunnat göra en del oplanerade saker. En dag for vi till Jamtli och tittade på och i 70-talsvillan. Där blev det många: ”Titta, ser du den där skålen? Å där är en sådan där som vi hade! Undrar vart den tog vägen.” 70-talet, ingen stund sen, det var ju igår, men ändå förpassat till att bli minnen. Konstigt.

Vi har varit på Expo Norr och sett försäljare av allehanda slag – de som högröstat ropar ut fördelarna med de mesta otroliga makapärer som någonsin fabricerats. ”Grejer” som i deras händer kan åstadkomma underverk men när vi kommer hem inte fungerar alls eller med bedrövligt resultat. Inte skivar den där fantastiska skäraren mina tomater så jämnt och fint inte. Eller borren som utlovas ska borra i allt möjligt material och som blir slö på en gång. Så nu för tiden blir det bara sådant som går att äta, som vi köper. Sådant vi har provat förr. Det känns som om vi har blivit lite förståndigare med åren, men så sitter det en liten tvivelfigur på ens axel och viskar ”Kanske det är bättre grejor nu!” Men figuren hade inget för det denna gång.

Jag såg några ettåriga gräs och tänkte köpa för att fylla några hål i en rabatt. Jag tog en kruka och skulle höra vad den kostade. Försäljaren hade en sådan där klädnypa i örat som de kallar telefon. Han var strängt upptagen att tala med någon bekant, tittade upp och sa ”25 kronor”. Jag tänkte köpa några till, men så blev jag lite purken och tänkte: Nej det får räcka med den här, är jag inte mer värd som kund så kan han ha sina krukor! Jag kände mig som Astrid Lindgren skriver:” Som en liten lort!” Den försäljaren hade inte behövt gå på någon charmkurs utan skulle ha börjat med steg 1 i hur man bemöter kunder. För jag kände mig som om jag kom och störde.

Några som jag stördes av, var alla dessa tevekanalförsäljare som var som iglar och knott. De ger sig inte och är hur många som helst. Sen fanns det försäljare som var fina representanter för sin yrkesgrupp – de som gav en glada ”vibbar”, sådana som gjorde en glad. Heder åt dem.

Jag har köpt en bok som heter Humlor i Sverige. Visste ni att det finns 40 olika humlor i vårt land? I boken finns beskrivet hur de är pälsklädda, i vilka färger och om olika utbredningsområden. En finns bara i fjällen och heter Fjällhumla förstås. Ängshumlan finns i hela landet utom på Gotland! Det finns en Stormhattshumla, det är Jämtlands landskapsinsekt. Lite roligt att ha fått veta tycker jag. Humlor heter Bombus på latin, sen har de ju ett ”efternamn” också. Jag tycker det är mycket passande med Bombus.

Min farmor kallade humlor för Bambelbi. Jag stavar det än i dag som det lät, när farmor uttalade det. Jag har aldrig tagit reda på hur det stavas på engelska. Vill inte veta det heller! Farmor hade varit i Amerika och tyckte att det var mer passande med Bambelbi än med humla.

Farmor var värmländska precis som jag. Vi ska snart på en bussresa ner till mina hemtrakter. Vi ska övernatta i västra Värmland och då kommer jag osökt in på historien om tanten som var på besök i Arvika. Det finns en affär där som har två ingångar en dörr på varje sidan om ett hörn. Hon knallade in i ena dörren och tittade sig omkring, gick ut och in i nästa dörr. När hon gått en stund så frågade hon expediten så här: ”Ser du ôm ja ä samme kärring sôm va in här förut!”

Jag ska försöka att inte råka ut för något sådant, tror jag. Man vet aldrig. Ni ser att när jag tänker på Värmland, då kommer den där ådran med historieberättandet fram. Det finns alltid med oss värmlänningar, det har vi fått med modersmjölken.

Förresten värmlänningens utbredningsområde är över hela landet även på Gotland.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *