En månad har gått Juli 2012

En månad har gått Juli 2012

I slutet av juli åkte vi Sinnenas väg – en slinga i Hammerdalstrakten, där det var lite olika aktiviteter med utställningar och smaktillfällen. Vi åkte mellan dikesrenar så fyllda av blomster att vi blev alldeles mållösa. Prästkragar som bildade vita millionarméer i kilometervis. De gula fibblorna ville inte vara sämre och bland kanske tiotalet olika arter av blommor hade skaparen ställt ut små krukor med blåklockor till vår hjärtansglädje. På hyggena hade mjölkörten börjat blomma och gav de trista hyggena ett skimmer av mjölkörtslila.

Mjölkörten blir vacker tre gånger under sommaren. Först blommorna, sen de vita fröna, de som killar i näsan när man plockar hallon, sen längre fram på hösten kommer färgen på de gröna bladen att övergå till vinrött och mörkt orange, när det har höstnat till. Där kan man tala om den tredje åldern.

Har ni sett de nya tårtrecepten som finns i snart varje tidning. Höga tårtor som små höghus. Konstfullt dekorerade med olika sorts dekorationer av sånt som rinner vackert ner över sidorna och pärlor, blader och annat pynt. Inte får jag till dem så, smaken blir nog bra men tårtpynta är inte min grej.

På nästa sida i tidningen så kommer det bantarrecept. Banta med den och den bokstavskombinationen, med mycket smör, inget smör, eller med grönsaker i stora lass. Mat utan socker eller med kött i tjocka skivor. Banta med pulvret Hux Flux eller spring dig smal med en kompis! Eller något annat magiskt som inte känns lockande. Så bantning är nog inte min grej heller.

Bladet efter, där får du se din höstgarderob. Där mannekängerna är sååå smala sååå smala, men kläderna finns till storlek 48. Men visa då hur de ser ut på en kvinna med sin trivselvikt som kanske är 46. Så jag vet hur de ter sig ut. Inte på en 36:a! Jag skulle tro större delen av oss 70+ kvinnor drar mer än storlek 36. Har vi ätit på oss några kilo, så vill vi också se hur höstgarderoben kommer att se ut. Ja, jag tror att det lutar åt vad räven sa om det sura.

Kläderna jag ser för hösten ska gå i grönt, åtminstone i den tidningen som jag bläddrar i. Grönt är heller inte min grej. En del gröna nyanser får mig att se sjuk ut eller direkt illamående, när jag provar. För egen del så är grönt och rödorange alldeles otänkbara nyanser. Däremot alla blå toner passar bra. För några år sen var det så populärt med färganalyser. Var och varannan var iväg och fick reda på om de var vår- eller sommarmänniskor. Jag behövde inte kosta på mig det, det ger sig självt.

Nästa månad ska vi följa med på en bussresa till Värmland. När vi gör första stoppet inne på värmländskt territorium, skall jag gå av bussen och klappa den värmländska jorden. Bara i rena glädjen. Aldrig finner jag så blånande höjder som där. Inte finns det så mycket tokiga människor som där. Inte berättas det så mycket historier som där. Men svårmodet lurar i buskar och snår, det kan jag lova, men jag tror att humorn överväger.

Vi har haft besök av 16-åriga barnbarnet Anton och hans mamma och bonuspappa några dagar. ”Da ha ja fått tal mitt vilda tungomål”. Jag kommer att tänka på när Anton var på besök en gång tidigare, han var nog i femårsåldern. Han var ganska bråkig en dag, så jag sa till honom att ”Det är väl konstigt om inte du kan sitta still och vara tyst en liten stund.” Då tittade han upp på farmor och sa ”Måste jag se glad ut också?” Den här gången kom följande på värmländska: ”Farmor, ve tal ôm gammel grejer på skol`n en dag. Da tal ja ôm farfar å dej.” Han fick en kram och jag gjorde en kortdikt av det hela.

På tal om dikter så läste jag dikter på en Kulturkväll i Alsen. Jag fick beröm efteråt av någon som trodde att det skulle bli högtravande och svårförståeligt. I stället hade de fått skratta gott men även blivit berörda av allvar. Det är ju så jag vill att mina dikter ska upplevas, både allvar och humor, för så är ju livet i sig.

Skrattade gjorde jag, när de berättade i TV härom kvällen att Östersund hade haft flest soltimmar i hela landet! I så fall var det soltimmar med köldrekord. Jag har väl aldrig frusit så mycket i juli förut någon gång. Kyla och blåst. Fyttiattan vad det har varit dämpande på sommarhumöret.

Sommaren börjar att smyga sig runt knuten och har redan tagit en del blommor ifrån oss. Pionerna har tackat för sig, däribland två stora rosa pioner som varit som rosa skyar, om något doftar rosa så är det de. Därtill klätterhortenzians vita blommor i ett sådant överdåd att hälften vore tillräckligt, men vi tackar och tar emot. Den sänder ut vita doftpuffar, när vi går förbi. På samma vägg som hortenzian har vi en eldkrasse. Den ska inte heller övervintra på dessa breddgrader, men inget har talat om för dem att de inte ska gå här. Vi har även satt ut en murgröna för några år sen – den trivs bättre på utsidan väggen än den gjorde inne i krukan och den är kommen från Gotland. Nu har eldkrassen slagit ut med blommor som lyser så eldigt röda, inget annat i blomfärg kan jämföras med den. Klätterhortenzians vita färg är som en stilla vals och eldkrassens röda är som en het spanjorska i en tango. Det är synd att all denna prakt är så förgänglig, men det är väl därför som vi skall känna längtan till vår och sommar, när vintern är som mörkast.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *