En månad har gått Augusti 2012

En månad har gått Augusti 2012

En månad har gått………nu igen! Jag kommer att tänka på min son Erik, när han var liten så kunde han lägga huvudet på sned och säga: ”Va, nu innän!” Jag får säga så jag också: ”Va, nu innän!” Det är från honom jag får svaret, när jag klagar på att tiden går så fort: ”Nej mamma, tiden går inte fortare nu än förr, den håller samma takt hela tiden.” Tänk det tycker inte mamma!

Tjugofem års fibromyalgi har satt sina spår, ska jag säga. Jag kom nyssfrån min sjukgymnast och nu värker det riktigt ordentligt. Det här onda får jag ta för att behålla min rörlighet. Den blir bättre om någon dag, men nu efter besöket hos Mia är värken ihållande och dygnslång. Jag stånkar och stönar och ojjar mig och KLAGAR med stora bokstäver, men så undrar jag, varför klagar jag egentligen, för i vår nära bekantskaps-krets finns en god vän, som inom ett år har fått njursvikt, borelia, körtelfeber, Parkinsons och nu det senaste i samlingen en stroke, som har tagit synen på ena ögat. Allt detta på ett år och han har inte fyllt 50! Ändå har han kraft och ork att skriva underbar musik och vackra kärleksvisor till sin fru. Här sitter jag och klagar över värk. Ibland blir man skitliten och smuttig, ska jag säga.

Det hjälper inte mig att han har det värre, men det manar mig till att tänka ett slag till, ett steg bort från mig och ett steg närmare honom. Han och jag har brevväxlat, sporadiskt ibland, tätare ibland. Han skriver härligt humoristiska brev till mig och jag lovar att det far humorbrev åt andra hållet också. Vi är bara så, han och jag, sen får andra tycka och tänka. Inte kan man väl skriva så till en som är så sjuk?! Joo, då!

Vi var till Röda Korset och fikade i dag och där inhandlade jag två påslakan i blått och grönt. Jag ser mattan framför mig som jag ska väva. Den ska få namnet Blå ängder. Sen när jag klipper mattan ur vävstolen kanske den ser ut som något helt annat, ser ut att heta något annat, vad vet jag. Namnet meddelas i en senare krönika.

Jag köpte två gamla inredningstidningar à 5 kronor. Det var mycket trädgårdsidéer i dem och härliga vackra färgbilder som jag sen kan klistra på mina kuvert, när jag skriver brev. Det var mycket om trädgårdsfolk och olika prylar. Det finns dyra grejor, ska jag säga. Att jag har levat så länge och klarar mig utan en sådan där mojäng som ser ut som ett ägg, en korgstol att hänga i altantaket. Sitta där och bli yr i huvudet för 12 000 kronor! Va!!!?

Sen är det någon som säger att hon måste ha ett silverpäronträd. Visst lät det fint, säg det sakta så låter det som något hos guldsmeden. Silverpäronträd går inte i vår zon häruppe. Bara i zon 1-2 kanske, om de har tur. När man ser något som man skulle vilja ha i ens egen trädgård kan det stå ”Zon 1 i skyddade lägen”! Många trädgårdsreportage är från södra delen av landet eller från Danmark. Men, hallå, det finns trädgårdsvänner ovanför Dalälven också, men vi får kanske nöja oss med rasslet från silverpilen i stället. Silver som silver och träd som träd. Vi får tänka bort päronen.

Vi har varit på en bussresa till mitt Värmland. Tjoho, vad det var roligt! När man åker från Dalarna och passerar gränsen ser man de där blånande nejderna och jag fylls av värme. Så blå berg och dalar finns ingen annanstans än där, jag lovar er. Utsikten från Fryksdalshöjden är storslagen. Det behöver inte bli vackrare och ”milsvidare” än så. När jag befann mig vid utsikten så svizzade det till inom mig av minnen; där fanns förr en dansbana utan tak, nu en fin loge med tak och vindskydd. Där har jag dansat många, många gånger med min pappa och haft det trivsamt. Minnena trängdes i mitt huvud. Jag satte mig ner och lät mig översköljas av alltihop. De som iakttog mig då tänkte kanske att vad sitter hon och ler åt tro? Minnen, minnen, mina vänner.

Ler gör jag när jag tänker på lille Olle. Han är nu sju månader och åtta kilo, en liten ”goknul”, ska jag säga. ”Goknul”, vilket underbart ord för en rund liten skrattande kille. Han utvecklas från vecka till vecka. Vi ser ”framåtsaker” gång på gång- titta nu gör han så, eller det där var nytt! Det ska krypas och gås och allt annat svårt (som att knyta skorna, nej förresten nu finns kardborreband. – lyckos barn som inte behöver knyta skor!) Tänk när de har lärt sig gå, så ska de försöka sitta still. När de har lärt sig prata, så ska de vara tysta. Visst är det märkligt. Vi tycker att han är ett barnbarnsmirakel, som vi vet att alla andra tycker att deras barnbarn är. De är ju unika, de ger oss byggstenar för inombordsbruk, ett anletsdrag som drar förbi, minnen av släktingar tillbaka i tiden. En sekundsnabb värme i hjärtetrakten, en aning av något som vi har sett förr.

Ja, nu är den här igen, konsten att minnas. Det är ingen dum idé.

En tanke på “En månad har gått Augusti 2012”

  1. Jag känner som Du Margareta, visst går tiden fortare nu? Det är väl för att vi vill hinna med så mycket. Vi tror att vi har mer tid sedan vi blivit pensionärer men då är det så många som tycker att vi har för mycket tid??? Det är härligt att få följa Dig i dina minnen. Jag ser fram emot tankarna i september! Kramar Annchristine

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *