Julbrev 2012

Kära go-vänner!

Som vanligt så börjar soffan bakom mig att se ut som om det snart är jul. Allt är inte inslaget men i alla fall hemköpt.

Julklapp till pseudonymen ”Kotte” som i fjol var i sin mammas mage, men som visade sig vara en liten Olle, nästan 3½ kg tung och drygt ½ meter lång. På natten den 16 januari. så blev han född under dramatiska former. Vi visste inte hur det skulle gå med varken mor eller barn. Oroligt är ett för svagt uttryck! Men nu är vi bara lyckliga, när vi på nära håll får se hans utveckling, får se Mats och Ulricas lycka, ja det är helt enkelt underbart. Önskar ni hade fått dela synen med oss, när Olle hade en liten lusekofta på sig, koftan som faster Githa hade stickat, storlek fyra månader! Han var hur söt som helst. Hela ens hjärta fylldes med kärlek. Vi får följa honom på nära håll, alla framsteg och risgrynsleenden, lyckliga vi.

Detta var början av livet som vi får ta del av. Slutet av livet är också närvarande. Vi har i år fått ta adjö av många nära vänner. Irma och John. Åke och Börje. Mångårig vänskap som vi nu lägger in mellan pärmarna i vår minnesbok. Vi minns dem med värme, innerlighet och med leenden.

Där emellan kommer det mittilivetupplevelser som kan se olika ut; fascinerande och hur gick-det-till-undran. Läs om följande som vi har fått vara med om i sommar.

En dag så underhöll en kvinna, Stina, med en dragspelare i vår kyrka. När vi gick hem därifrån, sa Herbert: ”Tänk, jag tror det var Stina som var kocka, när jag var i skogen för över 60 år sen.” ”Vi vänder!” sa jag. Kan ni tänka er det var hon! Jag lovar det blev många glada ”Minns du?”, många ”Nej, vad säger du!” och ”Vad roligt!”

Vi åkte en bussresa till Värmland i sommar. På stället där vi övernattade, så fanns det flera resenärer. Jag såg en dam som såg bekant ut, tittade en extra gång, så ropade jag: ”Gun är det du?” Ja, det var hon! Då var hon på resande fot från Varberg till Dalarna. Hon har varit med mig sen jag var liten, hade sommarstuga intill mitt föräldrahem. Visst är tillfälligheterna otroliga, det var säkert 15 år sen vi sågs.

Att återse mitt Värmland var ju gott. Det finns inte blåare höjder än de du ser från Tossebergsklätten. Det är därifrån som Gösta Brandt brukar ringa för att hälsa från Värmland när han åker söderut. Man kan ha vänner till mycket!

Vi har varit till Ånn på målarvecka, träffat gamla vänner och fått nya. Träffat de som följt oss i många år på livsvandringen. BritUni, Eva, Lilly, först Herberts och sen också mina vänner. Den skaran har sen utökats med bl a vänner som Knut, Aud och Harald.

Detta, att skriva hela dagen utan att någon undrar vad man sysslar med. Att kunna bara försvinna in i den skapande världen och få vara där är ett + som är guld värt. Nu är vi ju i den åldern att vi är rädda om varje gång vi träffas. Man vet aldrig om det blir fler gånger. Vi visar väldigt tydligt att samvaron är värdefull, många, många kramar blir det, många, många goa samtal och ”Minns du?”, blir det!

Herbert målar och målar med sådan känsla. I år har han målat ett vintermotiv som är det bästa han har målat tycker jag. Vad jag hoppas att han skulle få möjlighet ha en separatutställning på ett galleri kommande år. Det skulle styrka självkänslan och det behöver vi alla. Varje tisdag träffar han sina ”elever” på kyrkans akvarellgrupp som han dirigerar med varsam hand och där det målas av hjärtans lust.

Att skriva tar mycket av min tid. Ida sa en dag, när jag sa att jag satt och skrev: ”Tänk mamma ”ôm du int skreev så mö utta bak kaker iställ, va kaker ve skull få!” Jag har fått så mycket mer iver och skrivarglädje sen jag träffade Ingegerd Bäckström på FB Förlag. Hon puttar på och ger inspiration. De böcker som vi släppte i december i fjol har nästan sålt slut. Jag är så glad för att någon trodde på mig, att det inte kom på skam, utan jag har fått visa att det var rätt. Förlaget har gjort en blogg åt mig med mina månadskrönikor:

www. margaretatankar. se

Det är så att Herbert och jag skulle svälta ihjäl om jag hade tillgång till internet. Jag skulle bli sittande och läsa allt som är skrivet! Ni förstår, det skulle aldrig gå.

Skrivargruppen Gloria Mundi blev avslutad under året som gått. Kändes konstigt och vemodigt. Vi hade umgåtts i många år; gett varandra inspirationsord, tips, råd och läsupplevelser. Men det är väl så, allt har sin tid.

Det tar tid, i alla fall det som skall göras ,när man är pensionär. Allt går saktare, det känns att vi inte är 25 år längre, inte 50 år heller utan lägg till 25 till, minst. Bara om man tappat något under bordet måste man ta sopen för att få fram det, förut var det bara att ta upp, far det under soffan är det lika bra att glömma det över huvud taget.

I sommar har barnbarnet Anton varit hit med sin mamma Ulla och sin bonuspappa Bengt. Anton har blivit en lång charmig kille med mycket värmlandshumor. Han sa en sak som jag har gjort en kortdikt av:

Vi tal

ôm gammel grejer

i skoln en da

da tal ja

ôm farfar å Dej!

Det är så vi är nu, gammel!

Vi har haft främmande av min lillebror Alf och hans Mari och Thomas. Alf skulle fylla 60 år och jag ville så gärna göra ett kalas tillsammans med Mats från Charlottenberg, som också fyllde 60. Så här var det värmlannstáling i fleer dager! Jag fortsatte prata mitt vilda tungomål ett tag av rena farten sen de farit.

Efter det så gick det bara en månad, nästa ”årfylling”! Erik blev 40. Han ska cykla trehjuling med lillebror, inte vara vuxen och stadgad, lillebror har till och med firat sin första egna farsdag! Det brukar talas om 40-års kris, men det tror jag inte har varit aktuellt för Erik. Han har nog fått mycket inom sig av farsarvet. Pappa Örjan är ju lugnet själv och jag säger lyckliga de som är så, för mammaoron är inget att stå efter. Den oron skulle alla klara sig utan, även jag, om jag finge välja.

Det här med ålder medför ju krämpor och Herbert och jag klarar oss inte undan, men som tur är har vi Mia som knådar, trycker och drar i vår lekamen allt eftersom det passar. Det blir så mycket spänningar i kroppen på mig. Ett exempel: Jag fick en dag ett inbetalningskort från någon hjälporganisation med ett kort på ett storögt magert barn från Afrika, där jag blev upplyst om hur många barn som svälter ihjäl varje dag. Där satt jag på min breda bak alldeles för tjock med mitt dåliga samvete, min mätta mage och tårarna bara rann. Vad gör man, jag sänder iväg lite hit och dit, lite till RK, till Rädda Barnen, Läkare utan gränser och Vi-skogen. Det känns så hopplöst, så lite man kan, oron för mammorna i främmande land är också min oro för en stund.

Det här med elände tar aldrig slut; krig, etniska utrensningar svält, orkaner, översvämningar, prishöjningar, ungdomsarbetslöshet, rasister, ogräs, mygg, avundsjuka, värk och allt annat som inte vi vill ha., men inte att förglömma så går livet vidare med glädjeämnen av olika slag. Se här: brevvänner, gobarnbarn + barnbarnsbarn, kramar, varma koftor, Lars Lerin, adventsljus, skumtomtar, datorskrivmaskin, fågelkvitter, blombuketter – och så har vi varandra, så glöm inte bort att krama de som behöver kramas, tala vid dem som behöver talas vid och du, bry dig om dina medmänniskor!

Vi önskar er alla en god jul och ett gott 2013

Margareta o Herbert

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *