En månad har gått December 2012

En månad har gått

December 2012

Inte bara en månad utan nu har ett helt år gått. Gått och gått, det har sprungit med stormsteg och lagt sig till gårdagen – ett år som har innehållit hela registret av sorg, rädsla och framför allt glädje.

Först kommer jag till Olle-följetongen. För ett år sen var han anonym och kallades Kotte, var i mammas mage och simmade. I dag knatar han omkring och går! Inte med säkra steg, men han släpper de fasta punkterna som stolar, bord och trygga vuxenhänder. På julafton när han julrödsäppelkindad knatade omkring, tänkte jag hur många steg han har framför sig och vart de bär. Det har vi ingen aning om, kan bara önska honom lycka till på framtidsvägen. Hålla i honom när det känns osäkert.

Tomtebesök hade vi också, hade klarat testet om att ha uppfört oss. Jag hittade två böcker i min julklappshög. Bodil Malmstens nya bok Så gör jag, konsten att skriva. En ”lärobok” för oss som skriver. En del av det hon skriver rör sig högt över mitt förstånd och långt inpå prästens. Så sade min barndoms sommargranne kyrkoherde Börjesson ibland. I dag passar det att jag säger det. En del av vad hon skriver ger mig insikter och jaha-upplevelser, som jag kan ha nytta av och en del kan jag nickande känna igen, men det är som Herbert säger att ingen kan lära en skriva eller måla annat än tekniken, den kan läras ut, men inte känslan. Den måste man finna själv och så är det nog. Man lämnar sitt eget tumavtryck så att säga.

En bok till var nye kinesiske nobelpristagaren i litteratur Mo Yan Vitlöksballaderna. Jag har läst första kapitlet, det var eländes elände. Hoppas att det senare blir uppblandat med ljusglimtar, för annars tycker jag synd om de som har lyssnat på dessa berättelser. Men språket, mina vänner, språket är så vackert som prismor i en kristallkrona eller rimfrost på tunna strån. Får se vad jag tycker när jag kan summera alla sidorna och fått ett helhetsintryck. Den här boken ska jag försöka att ta mig igenom, bara för att. Annars har jag kommit så långt att tycker jag inte om en bok efter något kapitel eller blir den mig för svår, då lägger jag bara bort den.

Julen ja, i granen hänger en väl använd julprydnad. En liten korg gjord av papp, klädd med lila staniolpapper och i den ligger tunna strimlor av vitt silkespapper, det ser ut som ett fågelbo. Den fanns i min pappas hem och han var född 1907, så ni förstår att korgen har några år på nacken. Pappa berättade att i den låg några färgade kulor, men de har efter de många årens ur- och ipackande försvunnit. Hänget har varit en glittertråd men i dag är den svart bara. De mina som klär granen vet att den är kär för mig. Så varje år hänger den där i närheten av toppstjärnan. Den är ingen prydnad för granen precis, men för mitt hjärta glittrar den. Visst blir man extra nostalgisk när det är jul, och mer och mer desto äldre man blir.

Vad har jag för funderingar i midvintertid? Jo, först och främst undrar man vad 2013 kommer att bjuda oss på, hur det året kommer att se ut. Soligt eller regnigt, varmt eller kallt, lättsamt eller jobbigt, sorgligt eller glatt. Tänk jag tror det blir som vanligt, en del av varje, så mycket vi klarar av. Undrar vad som har gjort att talet 13 är så skrämmande för många? Har den som är rädd för talet 13 ett helt år med rädsla? Det är ju ett udda tal, men då skulle ju 17 och 19 och 23 vara lika skrämmande.

Nu vänder mörkret tillbaka till var det kom ifrån, nu blir det ljusare igen. Jag såg en film häromkvällen på TV som handlade om ett år. Det visades sommarbilder, bilder på sädesärlor och starar som samlade mat i fulla näbben, det prunkade i blomsterrabatter, det blåste stilla i hundkexängar. Då kom den där sommarlängtan över mig, längtan till det som fanns när man hade sommarlov och sommaren var oändlig. En sommar med varma vindar, ljumma mörka sammetskvällar och utedagar utan Helly Hansen och tjocka plädar för att kunna sitta ute utan att frysa. Jag längtar gammeldagssommardagar och kvällar när man breder ut armarna mot naturen och bara gläds och barfota och utan kalla vindar välsignar årstiden sommar med stort S.

När jag tittar ut, ser jag grannfrun Karin skyffla undan snön som föll i går. Ett lager på kanske två centimeter med lätt julesnö. Naturen här hos oss är vackert dekorerad med kristaller. När man är ute och går ser det ut som om man går rakt in i ett julkort. Det är inte alla förunnat. Julen har varit fin men stormar med snöbyar gör livet svårare i fjällvärlden nu i årsskiftet. Drivbildningar och lavinfaran är svår att förutsäga.

Vi har sluppit de där väldigt kalla graderna som norr har fått. Det är beviset för att vi bor i ett väldigt avlångt land, nästan varmgrader i söder och – 40 i norr!

Nu flyttar jag min blick till en träskål som jag har på ett litet bord. Träskålen var min farmors, ett av de käraste minnen som jag har efter henne. Den använde hon för att älta smörslagan i när hon hade fiskat upp smöret ur kärnan. Det skulle ältas och pressas ur det vatten som var kvar och tillsättas salt. Skålen har med åren blivit litet oval, eftersom farmor troligen höll den lika varje gång. Det är gropar efter hennes fingrar på utsidan av skålen, ibland kan jag lyfta på den och känna var hon höll i och så gör jag sammalunda. Det är en märklig känsla. Just där hade hon……… I dag lägger jag alla julkort som kommer i den skålen, julkort som pysslats ihop av flinka fingrar, julkort med tomtar i alla modeller och i alla möjliga göromål och sysslor. Under sommaren lägger jag dit alla kort som förmedlar hälsningar från när och fjärran.

Nu kom tankarna på sommaren igen. Visst är det fantastiskt att sitta i ett julkortsliv och känna sommarvärmen. Jag önskar att vi ska få njuta av en varm, skön sommar. Tills dess får vi bära värmen inom oss.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *