En månad har gått Januari 2013

En månad har gått

Januari 2013

För några dagar sen så räknade vi fåglar utanför vårt fågelbord. Tre dagar å rad. Det är Sveriges Ornitologiska förening som vill hålla lite koll på fågelbeståndet i landet.

I år såg vi ett domherrepar en av dagarna, annars är det mest de här ”vanliga” gästerna vid fågelbordet. En fågel, som har minskat i antal, är grönfinken. Åtminstone här hos oss. Bara en enda hona har vi sett hittills i vinter, men gulsparvarna är desto fler. De är markätare och de sitter nedanför fågelstugan och väntar på att pilfinken ska riva ner mat åt dem. Jag kan lova att han är duktig, bara öser ner det han inte vill ha. Vi säger att pilfinken är ”dagaman” åt de gula.

Nu har vi plockat bort julsakerna. Adventsljusstaken har en massa småsten i stället för mossa. Vi har samlat stenar både på Gotland och Skagen. Den är fylld av sommarminnen, vår julljusstake. Det tar inte så lätt eld i sten som i mossa om vi skulle glömma att blåsa ut. Vi är många som plockar med oss stenar från stränder, det är som om de alldeles själva hoppar upp i våra fickor. Lättast hoppar de som ser ut som hjärtan eller är alldeles rosa eller kanske liknar en sko. De är hoppbenägna, tycker jag.

Jag läste följande rubrik i en tidning: ”Kom ihåg att 50 är normalt!” Vadå??? 50 normalt! Jag är inte 50 år, jag väger mer än 50 kilo, har inte 50 i skonummer, midjemåttet är inte 50 cm, jag äger inte 50 miljoner! Kan jag bli mer onormal om 50 är normalt. När jag läser vidare, så handlar det om smink och hur huden ska skötas för de som är runt 50 år! Men vilken attans rubrik!

Jag har bäddat rent i sängarna och valde påslakanen med tulpaner på. Blå tulpaner, blå vår. De finns ju inte på riktigt, blå tulpaner, men i våra sängar är de verklighet. Blir det en kall, blåsig vår, då längtar man till sommaren. Alltid denna längtan till något längre fram. Det är väl längtan som gör att vi går framåt. Drivet i oss heter ibland längtan. Jag längtar till våren fastän att januari har varit en underbar rimfrostmånad. Ja, sen i december har vi haft en frusen rimfrostvärld som sällan har skådats. Otroligt vackert när solstrålarna har nått alla vitlurviga strån och grenar; då har det varit smärtsamt skönt, men än så länge får jag gå till blomsteraffären och köpa en bukett vår. En del av orsakerna till att man köper tulpaner är vårlängtan och det där härliga ljudet! De gnisslar eller knastrar eller sprakar eller vad de nu gör, lika svårbeskrivbart som domherrehonans färg. Lila/grå/rosa eller något sådant. Svåridentifierbart men intressant.

På tal om att läsa så hörde jag häromdagen Anitra, dottern till en god vän, som sade att hon hade läst om nya ord i tidningen. Nallon = Björnbär. Jag säger bara, ett underbarare ord än nallon har jag inte hört eller läst på länge. Bara att gå och bära det i munnen smakar gott. Alla människor som inte är snälla skulle lära sig att säga ”Nallon”.

Nu kommer en lite snutt av min barnbarns-Olleföljetong. Ett år har han fyllt. Ett ljus i tårtan. Att blåsa ut ljus är svårt, men om mamma är med och tjuvblåser ,så tror han sig kunna och blir väldigt glad. Så är det nu för de unga föräldrarna, de har ett ansvar att gå före och blåsa om det blir svårt. Han har gått i tre veckor, han går och visslar den lille parveln! Det är ju inte vanligt att ettåringar kan, men han har kommit på knepet. Vissla kan han men blåsa ut ljus är svårt. Håll med om att små människor är mirakel och mysterier. Jag har iakttagit honom när hans blick förirrar sig i fjärran långt, långt bort. Vad ser han där inne i sitt huvud? Vilka bilder tar hans hjärna emot? Kan han sitta där i sin värld och dra slutsatser? Tänk jag får den förmånen att finnas i hans närhet, får förundras över honom. Det är en ynnest så stor som allt.

För några dagar sedan så sände jag iväg ett brev på fem sidor till en goaste vän, en vän som på kort tid har fått cancerbesked, ett besked som kullkastar och skakar om. Cancer på flera ställen, hon är nyss fyllda pensionär med nyköpt radhus med ateljé; positiv, glad och rättfram, omtänksam och medmänniska. Jag har fått frågan: ”Men vad kan du skriva till henne?” Jo, jag skriver om allt möjligt och omöjligt i ordens rätta bemärkelse, Roliga episoder, eftertankar, vardagssaker, änglar, sockerord, kryddade historier, dikter, lästa strofer, dumma rubriker, allvar och kramar, ja allt som jag kommer på. Jag talar om att jag håller om, springer med på sidan om, ber för henne. Jag lovar er att vår Herre har fått konstiga böner sista tiden. Han får veta vad jag tycker, kan jag tala om för er! Min son Mats sa när han var liten: ”Det äj ojättvist”. Jag håller med honom fullständigt, och det är då jag kan sända iväg en ovanligbön, för att stilla min egen oro! I nästa brev ska jag skicka en skål Nallon till henne. Kan det bli bättre?

I dag har jag bakat matbröd. Finns det någon syssla som får en att känna sig mer urmoderlig än när man har bakat matbröd? Att se degen växa fram av olika mjölslattar, några nötter och lite frön. Att känna den mustiga doften från degbunken, känslan när man knådar och formar två stora, grova bröd, urkänslan igen. Sen doftar huset nybakat och man skär, som vanligt för tidigt, den första skivan för att känna hur det smakar. Degigt förstås, man orkar ju inte vänta, men hurra det blev bra. Det är stunder då jag känner av en duktighetskänsla och då delar jag ut en nyttighetsmedalj i tankarna till mig själv. Det är inte så dumt att sluta januari på, tycker jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *