En månad har gått Februari 2013

En månad har gått

Februari 2013

Det känns onaturligt att februari redan har gått. Jag tycker det är bara några dagar sen jag knackade ner förra månadens funderingar och nu är det dags igen. Jag har i alla fall inte långsamt när tiden hastar, eller jag hastar mellan allt möjligt.

Några dagars tö lovar gott, men de som vill ha skidsäsongen längre får sätta sitt hopp till frostiga nätter. Den här dagsmejan gör att det doftar vår på det där underbara sättet, som det bara kan göra innan den riktiga vårdoften kommer. Den här doften, som finns nu, är bara som en aning, inget mer.

Jag ser barn gå hem från skolan, solen värmer och de har knäppt upp jackorna, mössan sitter långt bak på nacken och de kisar mot solen. Ibland går de flera stycken som har slagit följe, ivrigt pratande och gestikulerande. Ibland kommer det en ensam kille, en drömmare ser det ut att vara, stannar, lyssnar på någon fågel, ser hur han formar munnen till ett o för att härma. Jag hör honom inte, bara ser. Han har en pinne i handen och försöker leda vattnet från en pöl till en annan, står länge och bara är. Kanske han skriver kåserier om femtio år, eller är också en av gestikulerarna, vad vet man.

Jag hörde härom dagen hur små killar kan bli och tänka, när det har blivit ”stora” män av dem. Femton kvinnor satt runt ett konferensbord och hade sammanträde. De klubbade och förhandlade. Rätt vad det var, så kom det en man, oanmäld, in genom dörren, stannade upp, tittade sig omkring och utbrast: ”Men sitter ni här alldeles ensamma!” Ridå! Jag berättade detta för min dotter Ida, som sa: ”Det är ganska vanligt att kvinnor inte syns.” Hon hade suttit i biblioteket på sitt jobb, hoppat in för ordinarie personal och in kom det en stor karl, gick omkring överallt, kom slutligen fram till henne, tittade på henne och sa: ”Är det ingen här idag?” Kommentarer överflödiga!

Mina tankar är som vanligt rörliga och röriga, hit och dit. Jag undrar över det här med biblioteket som eldar upp sina blir-över-gamla böcker. Ge dem till dem som inte har råd att köpa böcker, låt dem som håller på att lära sig svenska som deras nya modersmål, låt dem få. Sälj dem för en ringa penning, låt var och en avgöra om de vill köpa fastän de är lästa och tummade. Men snälla bränn dem inte!

Vilket försvar vi fick läsa: Vi har alltid gjort så. Om våra förfäder hade levat efter den devisen, har vi fortfarande varit i stenåldern!

Tonvis med mat har körts bort för att brännas. Sätt en lapp på paketet att det kan innehålla hästkött, sätt ner priset. Då kan väl de som tror att hästkött är dödligt undvika det. Eller gör som det står på en del choklad och kex: Kan innehålla spår av nötter. ”Kan innehålla spår av hästkött”, då har både tillverkare och säljare ryggen fri.

I dag känns det annars som om det går ut på att luras och ”bedräga”. Luras inte de där mobilbankerna med det de sysslar med? Människor som kommer i penganöd har bara en tryckning bort de tusenlappar som fattas. Om det är en tjej som ser att de där skorna ”som alla andra har” finns för halva priset, klick, klick så är de hennes. Eller killen som ser en skateboard som är nedsatt med många hundralappar. Då slår han till med lånta pengar – till räntor som jag, som inte tyckte om matte i skolan, inte ens kan räkna ut vad summan slutar på. Hur ska de kunna göra ett överslag över vad de där prylarna kommer att kosta i slutänden, när de står där utanför ett skyltfönster och gärna vill ha det de ser? Efter en liten stunds väntan kan de gå in och köpa sig de där statusprylarna, som de så hett längtar efter, men till vilket pris.

Nu är det inte bara unga människor som ”åker dit”, men har de ”tur” så kan de komma med i Lyxfällan. Jag skriver tur för det verkar som banker är väldigt medgörliga när de är med ett kamerateam som det står Lyxfällan på. Reklam! Det som gör att människor luras till oövertänkta köp eller att det skickas bluffakturor eller annat illvilligt från ”skumraskare” är elakt och fult.

Jag vet inte hur mitt Sverige har blivit i dag. Det saknas medmänsklighet eller kanske det är så enkelt som att det saknas sunt förnuft? Människor ska utvisas till länder vars språk de inte kan, Försäkringskassan ska ha in dödsdatum för unga cancersjuka, det mobbas och hatas på nätet, det trakasseras, män våldtar i grupp, inte bara i Indien. Det sker så mycket onda gärningar att jag skulle vilja dra täcket över huvudet och vänta tills alla kunde säga NALLON! (Se föregående krönika.)

Men det finns unga killar som griper in när det behövs, även om det kunde vara farligt. Det finns grannar som ringer på dörren och delar med sig av nybakade kesobullar. Det kommer massor av kramar från en väninna. Det kommer förfrågningar om jag kan vara två flickors låtsasmormor. Det finns småpojksarmar som sträcks mot farmor och pockar på att få komma upp i famnen.

Nu är jag kommen till Olleföljetongen. Han har varit på semester i Orsa och träffat mormor och morfar och släktingar från Småland. Han lärde sig klättra upp i fåtöljer och soffor, så nu är det slut på lugnet av att man vet var han håller till. Utveckling hela tiden! Så roligt att följa.

Jag fortsätter att skicka långa brev till min sjuka väninna och får långa härliga svar, där vi både skrattar och brev-gråter. Vi ger varandra lästips, drar historier och ger varandra långtbortkramar i massor! Den här månaden har gett mig hopp om en vår, tack vare solen och tödagarna, den har gett mig Olle-kramar och gett mig barnbarn som jag är farmor till. Kroppen fylls av Nallonkänsla!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *