En månad har gått April 2013

En månad har gått

April 2013

Pappalängtan

Snart vår,

då längtar jag efter dig,

och din baskermössa

som en gång varit svart

Längtar efter att se dig

sitta på pinnstolen

den du bar ut

ställde på solsidan

Du vek försiktigt upp

skjortärmarna en liten bit

satt en stund och njöt.

Å, vad jag längtar!

Sådana där varma minnen gör att jag förflyttas till Värmland, till skogen, till tjärnen där lommen ropade i sommarnätter och där bikupornas innevånare började titta ut och lufta sig, bara några få först och sen i större skaror.

Jag frågade pappa om de blev bländade av ljuset efter att ha bott i kupan hela långa vintern. Han visste inte. De satt där i små klungor och samtalade. Pappa blev så glad när det visade sig att det var liv i all tre kuporna. Mamma blev mindre glad när den första vita tvätten var på klädstrecket och de små liven hade bajsat små svarta prickar överallt, men det doftade honung när man stod och strök tvätten.

Jag såg ett teveprogram om att bin och humlor dör i mängder i USA, forskarna vet inte varför. Hur skall det bli om de, som sköter pollineringen av allt som vi ska äta, dör ut? Då blir det arbetstillfällen som ”pollinerare”. Ändå kommer vi inte att lyckas. Se bara på vårt eget flugblomster, det kan bara befruktas av stekeln vars hona ser exakt ut som blomman och utsöndrar samma doft. Tala om balans och känslighet.

Nu väntar jag på att få höra humlesurr i våra krokusar och alla andra vårblommor som har exploderat i en av våra partier på framsidan, dit solen når först på våren. Längst ner så blommar Våriris, en av de mest skira blommor jag vet. Svagt ljusblå fladdrar de när blåsten tar tag i dem. De ser ut som små kinesiska skålar från mingperioden. Lika värdefulla varje vår, jag får ett leende på läpparna när jag betraktar de underbara skapelserna. Tack för att jag kan och får glädjas över allt som sker.

Världsboksdagen uppmärksammades på vårt bibliotek i Östersund. Lördagen var lokala bokförlag inbjudna. Sju förlag hade hörsammat; tänk att det finns så många i vårt Jämtland, ett glesbygdslandskap, med mycket kultur,. Det kändes glädjerikt. Några av oss hade uppläsning från alster som vi har skrivit. Jag kommer att tänka på vad Peter Swedenmark skrev en gång : ”Ordbruk och bokstavsskötsel, det är väl vad förläggare och vi som skriver sysslar med.” Där på biblioteket fanns det påhittade historier, rena fakta, bygdeminnen, poesi, praktband om våra vatten, förtrollade nätter, böcker för barn – ja, med andra ord böcker som gläder, fängslar, förundrar och ger.

På tal om att läsa, så läser Herbert just nu en bok av Jan Guillou som handlar om häxor. Där står följande meningar: Reformationslitteraturen ger en mängd exempel på nya vetenskapliga bevis för kvinnans låghet, list, kättja och allmänna fördärv. År 1595 lades en vetenskaplig disputation fram i självaste Wittenberg, där MartinLuther inlett reformationen, som i 15 teser bevisade att kvinnan inte hade själ och således inte kunde räknas som människa! Håll i mig hårt, för på något vis så har en del länder inte kommit så mycket längre! 2013! I Indien har korna det bättre än vad kvinnorna har, men det känns bra att det har vuxit fram en stark protestskara kvinnor och män, som vågar stå upp mot allt detta våld. Här hemma i Svedala blir en del kvinnor behandlade efter dessa 1500-talsteser nu också. Vad tror de som överfaller och våldför sig på kvinnor? Kan de inte förstå den rädsla som sprider sig bland dem som måste färdas i storstäder på kvällar och nätter? Kan de inte förstå vilka spår det sätter i den själ som vi ändå har, trots vetenskapliga rön på 1500-talet? Jag undrade när det blev kvinnofrid här i Sverige. Nu har jag tittat efter och på medeltiden står det i uppslagsboken. Nu vet jag. Är det är så länge sen, så det har fallit i glömska, kanske? Det som blir vetenskapligt bevisat idag, vad står det för om 600 år? Tanken svindlar.

På tal om citat och böcker, nu till min Olle-följetong. Vi var på kalas hemma hos honom och hans familj en söndag. När vi kom stod pappa Mats och höll honom på armen, så han skulle se när vi klev ur bilen. Han vinkade med bägge händerna och ett stort leende spred sig över hela ansiktet. Vi såg likadana ut på andra sidan fönstret, jag lovar, men inte lika söta. Man blir varm ända in i hjärteroten eller var det nu kan vara. När vi var på väg att gå därifrån, så frågade jag om han kunde vinka hej å. Då sträckte han armarna mot mig, inte gick det att åka därifrån då, utan då var det att tacksamt ta vara på en gosestund till.

Jag vill att ni alla försöker ta till vara vårens framfart med öppna sinnen. Gläds åt tussilago och sädesärlor och tranornas rop i vårkvällen när de flyger vidare till skogslandet. De ropar med det vemod och sorg som jag känner sedan jag hade fått reda på att mitt äldsta barnbarn Stefan hastigt har avlidit. Jag känner att hans väg i livet har varit kantad av svårigheter och sjukdom och innerst i mitt bedrövade hjärta hoppas jag att den frid och ro han aldrig fick här skall helt omsluta honom nu. Jag tänker också på de stunder när han som liten satt i farmors knä, när vi hade våra möten över sagoböcker och bullfester. De stunderna innehöll både ro och värme.

Livet är outgrundligt och tårarna är nödvändbara.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *