En månad har gått Juni 2013

En månad har gått

Juni 2013

Skolorna har slutat. Vi har sett förväntansfulla ungdomar stå där på lastbilsflaken och sjunga ut sin glädje, men jag undrar hur de tacklar det svåra när det visar sig att för de flesta av dem är det inte bara frågan om vita klänningar, mörka kostymer och vitskjorta, solsken, glädje och kamrater som har funnits där i många år.

Nu kommer det att visa sig vara kontrasternas värld för många av dem; ett liv som visar sig innehålla arbetslöshet och grusade drömmar. Kamratkedjan splittras, de som var så lyckliga på examensdagen kanske om 4-5 år fortfarande söker arbete eller hankar sig fram med osäkra timanställningar och tills vidare- arbeten, fortfarande inneboende hos föräldrarna med en käresta som kanske har mött samma öde. Stackars unga som inte ens törs drömma om ett arbete inom överskådlig tid.

Hur kunde det bli så? Hur klarar sig de unga utan att bryta ihop alldeles, så att de inte ger katten i allt vad vuxenvärlden står för och tänker att det är ingen idé. Inte alla ungdomar möter denna framtid, men alldeles för många ser det som sin framtid.

Jag beundrar dem som inte ger upp, som klarar dessa svårigheter med förståndet i behåll. En del gör det inte, de tappar taget och då blir det än svårare att orka leta något positivt i sitt kaos. De skulle behöva lite ”omhållararmar”. I dag känns det som om det inte finns någon medmänsklighet eller medkänsla utan var och en ser till sitt eget. Vi har tappat förmågan till ett inkännande för andra, fantasin fattas oss.

De som har arbete i dag får jobba skjortan av sig, känna sig otillräckliga och räcker inte till. Jag läste härom dagen om män som är pappalediga som förväntas jobba hemifrån med uppgifter via datorn!!! Skall inte barnen få ha sina pappor till 100%? Vart är vi på väg?

Det finns mammor som måste ha två jobb för att ekonomin ska gå ihop. Jag undrar vad deras lyxmiddag består av. Hur ser den menyn ut? Kanske kan hon unna barnen en köttbit en gång i månaden, men jag är rädd att det blir mycket blodpudding och nudlar.

Jimmy Åkesson talade i Almedalen om ”Skammens dag”, den dag som de papperslösa barnen fick rätt till skola och omvårdnad, sådant som han ser som självklart till ”blå-gula” barn. För många föräldrar är det ”Skammens dag”, när det inte finns pengar till träningskläder, läger ,utflykter eller senaste kläderna. Födelsedagspresenter till kamrater eller lördagsgodis kan vara gnag i magen för en fattig mamma och ett fattigt barn. För det är ju så, att alla andra får.

Jag hörde några mammor diskutera barnkalas. Nu skall barnen bjudas på snabbmatställen, inhyrda lekledare och jättedyra presenter. Kan du inte, är du ju utanför även där. Det duger inte med saft och bullar och en varmkorv längre. Det är inte barnens fel. Det är föräldrar som förstör för, kanske inte de sina, men för andras barn och föräldrar; för dem som inte har. Flyttas ribban högre och högre så är det till slut stopp. Ingen kan hoppa högra än till taket och hur blir det sen? Småflickor går på barnkalas sminkade som små stjärnor i finaste klänningen och behå! I första klass! Vi får de barn vi förtjänar.

Snälla, låt barn vara barn, få upptäcka världen med barns ögon och använda sin fantasi. Tids nog börjar jakten. Vuxenlivet kommer att tränga sig på med sina krav alldeles för snart i alla fall. Låt dem vara glada och fria så länge det går, man behöver inte vara bäst på allt.

Sen förra krönikan har det färdas många brev mellan mig och min väninna ,som har drabbats av cancer. Jag skrev en dikt till henne för ett tag sen:

Är du rädd

Hur har du det,

där innanför skrattet?

När du tänker på

det som ska hända,

med strålning

och cellgifter?

Hur det ska bli.

Om du ska orka.

Klappar hjärtat hårdare?

Har du gråten i halsen?

Jag bara undrar.

Jag sover dåligt

gråter inom mig.

Men är med dig.

Nu vet vi att metastaserna i lungorna har krympt en aning. Hon skrev: Tack för att du orkar springa med mig, tack för alla tokiga idéer som gör mig varm och glad. Tack för att du inte dragit dig undan när du fick vetskap om mina två ”cancrar” utan finns med ditt puttande och din närvaro.

Gissa hur jag kände mig när hon talar om att i lungorna syns en förbättring! Kanske hon kan bli frisk! Jag grät och skrattade och i mitt hjärta höll jag henne nära mig. Hon skriver att mina infall och mitt sätt att skriva brev ger nya vinklar och ny kraft, att de har med hennes kraft att orka. Jag har frågat henne om jag får ge en glimt om vårt ”brevförhållande”, för det kanske inspirerar andra att våga tala om sjukdomar och om döden. Svaret blev: Skriv spaltmetrar om det kan hjälpa någon att öppna sig om sin sjukdom och att någon törs bemöta sjuka! Det kommer att bli en liten följetong om hennes och mitt försök att vara tokiga, modiga, ledsna och glada.

Nu till nästa följetong, den om lille Olle. Vet ni att jag är så glad att jag får förtroende att trösta om han är ledsen av någon anledning. Ibland kommer marken för nära ansikte eller knän. Ibland är bordsskivan hård och slår tillbaka. Då får jag ta Olle i min famn. Han sätter sitt ansikte intill mitt och så rinner hans tårar nerför mina kinder. Vi gråter, och jag är mäkta stolt att jag duger. Ljuvligt, ansvarsfullt och underbart.

Vår trädgård prunkar som aldrig förr. Alldeles ögonbedövande. Nävor och vallmo, dagliljor och pioner tävlar om att vara störst, bäst och vackrast. Herbert har jobbat hårt, rensat och putsat, vattnat och flyttat en del som ser ut att vilja flyttas. Vintern har varit hård. En del barrväxter ser inte glada ut. Kantnepetan brukar vara tålig, men nu i vår har vi bara ett par små ynkliga spretar kvar av dem.

Fåglarna badar i dammen och nu hör jag plasket, för i mina öron finns nu ett par hörapparater. Konstiga tingestar som förmedlar en massa ljud, som jag har glömt. Märkligt! Jag har ju inte vetat vad jag inte har hört så att säga, men nu vet jag!

Från hörsel till syn: Jag läser en bok av Susanna Tamaro Gå dit hjärtat leder dig. En mormor skriver till sin dotterdotter om sin historia bakåt, så att flickan ska få en bakgrund, en historia.

Jag tittar på det engelska programmet Spårlöst, där människor söker sina rötter. Vi ser hur viktigt det är att veta. Jag har skrivit förr och skriver igen: Snälla, skriv ner era berättelser från barndom och från historier ni har hört gamla berätta. Man behöver inte vara nobelpristagarkandidat för att skriva ner namn, årtal, små berättelser om hemorten, hur huset såg ut och annat, som om hundra år är värdefullt. Inte för egen skull utan för era barnbarn och en sak till: Skriv på de kort som era efterkommande kan ha intresse av, namn och årtal och var det är taget.

Jag sitter med en bunt kort, som kanske är tagna hundra år tillbaka. Jag har ingen aning om vilka som finns på korten och jag skulle så gärna vilja veta litet om personerna; om de är mina släktingar och i så fall hur. Det har jag ingen chans att få reda på. Alla, som skulle kunna minnas, finns inte längre. Så skriv och gör nyfikna släktingar i kommande led nöjda.

En tanke på “En månad har gått Juni 2013”

  1. Margareta med vilken glädje jag läser dina kåserier! De värmer hjärtat som alltid!!!! Både innehåll och sätt att skriva och använda ord! Många kära varma kramar från Marie i Nynäs! Leif hälsar så mycket också!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *