En månad har gått Juli 2013

En månad har gått

Juli 2013

Jag sitter på uteplatsen och ser alla idoga arbetare i blommorna; små och stora, bruna, gula och svarta humlor. Jag försöker identifiera dem genom att titta i en barnbok som heter Humlans blomsterbok av Stefan Costa och Maj Fagerberg. Det jobbar blomsterflugor som försöker likna getingar för att kunna skrämmas. Några enstaka bin har jag också sett.

Trots den kalla första halvan av juli blommar allt med en förvånansvärd kraft. Riddarsporrarna står som en blå armé mot grannen, men något grannkrig råder inte. Grannsämja och grannglädje kan vi nog skriva med stora bokstäver. Ibland ringer vi på hos ”Närbutiken” för att låna lite smör till frukosten eller så vill grannfrun låna ett ägg eller två. Vi hänger vår tvätt hos dem som är på semester, flyttar på en cykel och en hink eller lägger ut litet leksaker. Så litet behövs det för att hålla presumtiva inbrottstjuvar borta och göra dem osäkra om och när det finns människor hemma.

En del kvällar ligger grillkolsröken tät över nejden. Det ser ut som dimman vid Lützen, men fortfarande är det bara riddarsporrarna med hjälp av de gula Spirstånden som leker armé och står i givakt. Gult och blått! Tänk att våra svenska färger har blivit så smutsade av de högerextremistiska vindarna som drar över vårt land och som drog över vårt grannland Norge och Utöja för två år sen.

Nu har vi fått se bilder av hur ungdomarna åter samlas på ön. Igen står de där, håller om varandra, fortsätter på sina döda kamraters drömmar om fred och frihet. De är beredda att gå vidare tack vare vad gemensamhet och kamratkraft ger.

Motsats till gemenskap är ensamhet. Jag läste några ord av en man som nyligen genomgått en skilsmässa. Han skrev följande klokord : ”Att vara ensam är när inte någon säger till en `Ring när du kommit fram!´” Kan det sägas bättre?

Är ensamheten självvald kan den vara en välsignelse några dagar för dig själv, när det har varit stressigt och besvärligt. Några timmar ensam i en skogsglänta eller sittande vid havet, då är ensamheten en läkedom. Men när det blir dag efter dag, månad efter månad, ingen pratar, ingen frågar, ingen kommer ihåg och det känns som om du inte finns längre, då är ensamheten förödande. Den dagen vi klarar oss utan en kram eller tröstande ord, den dagen kommer aldrig.

Vi var ute och åt lunch en dag. I rummet, där vi satt, där hade vi en vidunderlig utsikt över Storsjön i sommarkläder. Efter ett tag kom det två damer in och blev hänvisade till ett bord längre in i lokalen. Vi bjöd dem sitta vid vårt bord, det var ett bord dukat för många och vi var bara två. Det var klart att flera skulle njuta av den vy vi såg. Naturligtvis så började vi prata om utsikten, om sommaren och orden vandrade mellan oss. Så säger den ena damen, som senare visade sig heta Laila, en härlig mening: ”Nu är jag så gammal, så jag har råd att vara snäll!” Hon tyckte att i karriären, om man är för snäll, då kommer man ingen vart. Jag hajade till, vilken härlig mening. Innan vi skildes åt, så frågade jag om jag fick använda den meningen i en krönika. Ja, visst fick jag det. Jag gav henne namnet på min blogg och mitt eget namn och då utbrister hon: ”Men, ni har ju bott grannar med min kusin Barbro innan de flyttade!” Hade vi inte pratat med varandra, å hade vi inte vetat. Nu kunde vi knyta ihop våra band med okända människor och vi skildes med ett leende om hur den här lunchen blev.

Jag satt i väntrummet hos tandläkaren och bläddrade i en välläst ”kändistidning”, där någon innekille hade blivit ombedd att säga tre som saker han inte skulle klara sig utan. Svaret blev smartphone, radio och bilen. Jag tänkte stackars han. Hade de frågat mig hade jag svarat mina ögon, rent vatten, föda och medmänniskor. Efter en stund kom tanken att är det så i dag att vi inte klarar tillvaron utan dessa tekniska prylar. I hans värld är det behövligt för att kunna fungera i yrkeslivet och på fritiden. Är man en vacker kille i hetluften, räcker det inte med att bara finnas, man måste vara tillgänglig och anträffbar. När Erik, en av mina pojkar läste det här, bad han mig betänka att detta är den moderna människans gemenskap. Jag fick tänka om. Det var inte stackars och jag som hade tänkt att mötte jag honom skulle jag bre ut armarna och ge honom en stor kram. Jag ville ju kramas, för jag tyckte att han var fattig. Att jag skulle skrämma livet ur honom och han inte skulle fatta ett jota, det skulle bli summan av det hela.

Tröstekram är det jag som behöver nu, för lille Olle är på semester till Småland. Nu är det mormor och morfar, som finns i hans sfär av glädje. De har verkligen fått se hur han blir glad. En dag hade han fått nybakad mormorsbulle och hennes goda hallonsaft. Saft var något nytt för Olle och den glädje som han visade då, har nog ingen annan fått vara med om. Hela Olle var glad! Ren lycka! Jag har sett en bild av den glädjen i Olles farfars smartphone (Nu är vi där igen! Utan den där mojängen hade jag inte kunnat dela den där glädjen! Vem ondgjorde sig över teknikprylar? Jo, jag!) Vi längtar och ser fram emot att han kommer tillbaka, den lille parveln.

Min vän i Gränna, är inne på sin andra giftomgång. Hon mår oväntat bra. Senaste brevet var på sju sidor, fulla av påhittigheter, glädjeämnen, minnen, upplysningar och allt möjligt annat. Mot slutet av brevet blir det alltid en liten sjukorientering, så jag vet. Just nu är det hennes fötter, som inte mår bra av giftet. Det var så förra gången också. Huden under fötterna ömsas gång på gång. Hon beskriver hur hon sitter i sitt uterum och läser mina brev. I tankarna försöker jag fantisera hur det ser ut hos henne i det nya radhuset. I höst ska SJ få frakta mig dit, för då ska vi umgås.

Sist skrev hon om sitt gamla jämtlandsskåp från 1824. De som ägde skåpet var födda på 1700-talet. Hon hade hittat deras initialer i en bygdekrönika. En forskande bybo hade klargjort det hela. De fick skåpet för snart 200 år sen. Visst svindlar tanken. Man önskar att skåpet kunde berätta. Hur såg de ut, paret som gick där i rummet där skåpet stod? Hur många barn föddes i hemmet? Frågorna står på rad. Jag skulle vilja fantisera deras liv och Elisabet skall forska vidare.

Sammanfattar jag juli månad, så har den varit hemskt kall, väldigt varm några dagar. Den har innehållit nya bekantskaper, Olleabstinens, Yranreferat, damfotboll, mångsidiga brev och som vanligt en massa annat.

Jag har börjat samla ihop mina papper, min psykoterapeut har samlat ihop sina papper och vi har haft träffar med förlaget om vår bok, den vi har jobbat på i tre år och som kommer att bli klar i november. Just nu lever jag i en period då jag läser, läser och läser om och om igen texterna till boken. Jag ändrar kanske en mening, en ordföljd eller funderar om jag kan uttrycka mig bättre. Boken har varit svår att skriva, den handlar om de övergrepp som jag blev utsatt för, när jag var en liten flicka.

Juli månad 2013 är inte lik någon julimånad som jag har upplevt förut.

En tanke på “En månad har gått Juli 2013”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *