En månad har gått Augusti 2013

En månad har gått

Augusti 2013

Jag fyller år i augusti och funderar på hur olika vi åldras. Den här månaden har vi haft främmande från Värmland. Goaste vännen Mats hade köpt sig en liten sportbil, visserligen begagnad, men ny för honom och nu ville han visa oss den. Hans 86-åriga mamma ville gärna följa med, så nu ska ni få höra. Det är nästan 60 mil hit, sportbilar är ju inte särskilt rymliga, men utanför här stannade på eftermiddagen en liten bil, suffletten nerfälld och i bilen på passagerarsidan satt en dam med schalett och solglasögon och såg ut som en sol! Inga problem efter vägen. Fint väder. Sedan blev vi vakna en bit in på nästa dag. Inga problem då heller. Bara skratt och härliga minnen och bara glada miner. Att få åldras så, är verkligen en nåd att stilla bedja om.

För någon vecka sen, så var vi med på en resa till Örebro och Nora med omnejd. Nora var den älskligaste lilla stad som jag har sett. Stadskärnan var liten och gullig med låga pittoreska hus, som man bara tyckte jättemycket om på en gång. Många små affärer av mångahanda slag. Jag fann en affär, där det fanns kanske tusentalet vykort!. Vilken dröm för en ”kortoman” som jag. Ovanliga kort, gamla kort, nya kort, sagokort, blomsterkort i en skön blandning. Det blev en tidig julafton för mig. Jag blev nästan stressad för att hinna se allt.

Stadsparken i Örebro var en väldigt fin anläggning med otroliga arrangemang med sommarblommor och perenner; perenner som vi bara kan drömma om här i norr. Vi promenerade till Wadköping, där vi kunde fika på de mest mysiga små ställen och handla på den lilla gågatan med hantverk från trakten. Det är en resa att plocka fram ur minnet när höststormarna ryter.

När vi åkte hem, så stannade vi i Kopparberg för ett besök i den ovanliga kyrkan. Jag kan inte förklara, men kyrkan gav mig enbart otrygghet och oro. Så har jag aldrig känt i en kyrka förut. Jag gick ganska snabbt ut igen utan att försöka se vad som gjorde mig så betryckt. Jag gick till en antikaffär längre ner på gatan och när jag kom in i den så var det första jag såg kort, förstås, och inte vilka kort som helst utan kort från mitt Värmland, kort från Mårbacka och från Jössefors. Gamla kort, väldigt gamla. Jag köpte av dem och kände mig glad igen. Visst var det konstigt?

Jag har för vana att riva ur sådant som jag läser och som kan tänkas läsas igen någon gång. Härom dagen fann jag i ”spararlådan” något skrivet om att det inte skrivs några riktiga brev längre. Skrivstilen kommer att försvinna och att ingen oavsett ålder skriver brev längre. Nehej, vad är det jag gör då? Visserligen skriver jag inte för hand, orkar inte för värken. Det är bara skissen till den här krönikan, som jag sitter vid köksbordet och skriver och det är ju ett brev på något vis det här också. Men jag skriver brev det lovar jag. I går gick det ett sjusidigt brev till vännen Elisabet i Gränna och jag fick ett sexsidigt brev från henne i förrgår.

I hennes näst senaste brev fick jag rapport från hennes besök på onkologen. Metastaserna i lungorna hade minskat och operationen i magen såg lyckad ut. Hennes ord löd: Margareta, jag håller på att bli frisk! Kan ni föreställa er mitt glädjetjut. Det är klart att vi, jag säger vi, inte kan vara säkra än, men vi måste glädjas åt det här nu. Elisabet äter fortfarande cellgift men mår bra, säger hon, trött men har inte behövt att må illa en gång. Det är väl också ovanligt, tror jag. Biverkningarna i händer och under fötterna var ju överkomliga, kan jag säga. Så nu stegar vi in i en ny månad med förhoppningar om att det bara blir bättre och bättre. Tänk att jag har fått vara med om allt detta, fått heja på och trösta och känt mig, i bland ganska märkvärdig. Kan någon förstå det?

För ett tag sen kom det ett tjockt mjukt brev från Gränna. I det låg en ängel, en tovad vit ängel på grå botten, som en mjuk tavla. Ganska stor, härlig, lite naiv och vad jag då kan fantisera om, en ängel som har kraft att förse mig och Elisabet med uppslag och idéer till vår brevväxling i fall det tryter. Om hon inte behöver jobba finns hon på väggen snett ovanför datorn, bara till glädje.

Nu över till nästa följetong. Olle. Nu har vi fått se bilder på, när Olle sitter i morfars kärra full med äpplen. De fraktar bort fallfrukt. Tänk att få uppleva det, sitta i en massa äpplen, känna doften och bita i något solmoget äpple, som smakar sommar, att få vandra omkring med sin hand i mormors och upptäcka en massa nytt. Det är lättare i Småland. Nytt att komma hem till Rödön och alla leksaker, grannkatten Nisse som leker med grässtrån, som Olle viftar med. Olle skrattar så han kiknar och kunde Nisse skulle han också göra det. Du lyckliga lilla barn som har haft turen att födas på rätt plats i rätt land med goa människor omkring dig.

Ingegerd på förlaget lovade att sända en längre text på mejl åt mig. Tänk att det går att sända en flera sidor lång text bara så där ut i luften. Jag vet att det bara är ettor och nollor. Men när de skickar bilder på Olleglädje från mobil till mobil, vad består de bilderna av? Ettor och nollor? Att det inte tar stopp när dessa siffror stöter emot husväggar eller lädret i handväskan, där mobilen ligger. Att vi inte måste huka oss, när det kommer ett argt sms svischande där i luften efter gågatan. Att inte bilarnas vindrutor blir lika nersmetade, som de gjorde förr, av alla insekter som fanns då. Inte behöver vi åka in på macken och städa av mejl och andra konstiga saker, men det som inte syns och inte går att förstå behöver man inte heller tvätta bort förstås.

Jag såg ett tv-program som hette Stalkers. Det vore önskvärt att kunna tvätta bort en del, eller att det skulle ta stopp mot någonting, för det är väldigt lätt att förstöra en eller flera människors tillvaro, när det är så lättvindigt att bara med ett knapptryck sända iväg de hemskaste saker. För länge sen var det postiljonen, som vidarebefordrade elakheterna. Det gick inte så fort.

Ja, nu börjar hösten göra sig påmind i trädgården. Den vackraste blomningen har vi bakom oss. Den så vanligt vackra Clematis Jackmanii är ovanligt liten och klen i år och har ännu inte börjat blomma. Det brukar vara en kaskad av blålila blommor under takfoten, men i år räcker den bara halvvägs. Kanske vintern var för svår för den liksom för Nepetan, den blålila glädjen, som var bara en enda liten pinne i våras, men som nu har vuxit sig stor och stark igen. Så till nästa år hoppas vi. Vi har ett parti på framsidan, som vi måste ändra på. Det har blivit en sillsallad av alltihop, ingen ordning alls. Får se om Herbert orkar börja förändringen i höst eller om det ska få bli vår igen innan jag pekar och han gräver.

Vi har studerat lök-kataloger och vi ser framför oss hur fint det ska bli till våren. Det går så fort, innan vi hinner vända oss är vi där igen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *