En månad har gått September 2013

En månad har gått

September 2013

En sån där dag

då hösten känns

som en grå hästfilt.

Då jag har med mig

mörka orosmoln

vindar som tjuter

en sorg, en tyngd

som är svår att förstå.

För att klara dagen gör jag

små tankeutflykter

till min barndoms blå höjder

till porlande bäckar

fågelsång över blomsterängar.

När jag landar igen

känner jag att

minnena bär mig.

Som ni förstår, så älskar jag inte hösten och vad den gör med vår sommarvärld; fryser ner, avlövar, tvingar den till ett liv i kyla. Naturen och jag fryser på grund av det som sker. Frusna fåglar som aldrig upplevt en vinter, de har inte ens strumpor på, hur ska de klara många, många minusgrader. Igelkotten, den ”rulten” måste leta sig en vintergömma. Fjärilhonor tillverkar någon slags frysvätska, kryper ner i mossan och blir överlevare. En dag fylld av dis, snålblåst och retligt regn, en sådan dag var det som dikten blev till.

Det var långt efter att löven hade fallit, då det för ögat är underbart med alla färgkaskader. Aspar som lyser vinröda, lönnar som har satt på sig sitt orangemönstrade nattlinne, midsommarblomstret som har letat fram färger till sina höstblad mer iögonfallande än den riktiga blomningen. Då är hösten njutbar, men sen…

Jag skrev att minnen kommer att bära. Minnet är väl en konstig ”apparat”. Helt plötsligt, den ena stunden, befinner jag mig i barndomens nejder, en förflyttning, som skulle ta en hel dag att nå med bil och dit når jag på sekunden. Andra stunden, är jag tillsammans med målarvänner på en ö i Norge, där nunnor höll på att bygga sig ett kloster eller till Skagen på ett av deras museer, där jag såg Anna Ancers underbara målning med mamman som bär ett litet barn på sin arm. Jag minns varje penseldrag, varje skiftning i tavlan som förmedlade otrolig ömhet; något som jag, efter över 20 år plockar fram ur minnet bara vips så där. Men minnet vad jag skulle skriva upp på inköpslistan från mataffären, det som saknades i går, det minnet finns inte! Jag tänkte att det måste vi köpa hem och det var ju bara i går. Minnet är en konstig ”apparat”.

Nu över till en barnhistoria. En pojke vars mamma började undra om han såg dåligt, yttrade att de kanske måste kolla hans ögon. Ja, mamma, då måste vi gå till ögonveterinären! Familjen har hund, visserligen utan glasögon men i alla fall. Hos veterinären får man hjälp.

Eriks hund, dvärgsnauzern Morran, är 13½ år och skulle behöva få hörapparat precis som jag har. Hon kanske också ska besöka ögonveterinären, men det är väl bara hörseln som sviktar. Hon är en av de älskligaste hundar som jag känner, ett hundbarnbarn. Det är synd att deras livsängd är så kort. Det syns att hon nu är gammal, hoppar inte upp i mitt knä längre, men då har jag ju armar som lyfter så gärna, så gärna.

Tänk att jag tror att hon har varit kock i sitt föregående liv, för när jag än går till köket, så är hon bakom mig, alldeles nära, viftar på den lilla spinkiga svansen och ivrigt snusande med nosen. Det kan ju vara så att jag skulle kunna tappa något gott. Hon tycker heller inte om hösten, tycker inte om regn och blåst. Matte Margita har stickat en lurvig rosa tröja, som måste dras på innan Morran går ut. Gamla hundtanter i rosa tröjor kan vara alldeles otroligt söta. Jag skulle däremot inte klä i en sådan skapelse, jag lovar.

Nu till Olle-följetongen. Nu kan jag meddela att han kan sätta tillbaka nycklarna i skåpdörren, det som vållade sådan irritation, som jag berättade om för några månader sen, men det ska göras med publik som tjoar och hurrar när han lyckas, när han klappar de små händerna och ropar: Jaaaa! Han kan fortfarande vissla! När de går ut med fågelfrön så visslar han, när farmor frågar hur fåglarna låter så visslar han. Jag trodde att hans tidiga visslande skulle försvinna, men han har lyckats hålla den konsten vid liv. Vi får se om det fortsätter. Då är det ett irritationsmoment borta, jag kan fortfarande inte vissla vid 74 års ålder! Vi läser en bok om en bondgård, det nöffas, muas, mjauas, kacklas och gnäggas – det beror på vilken sida vi ”läser”. Det leks med tomma rengjorda medicinburkar, teknisk kunnande blir det av att skruva av och på lock, stoppa i saker och plocka ur. Det mest tålamodsprövande är att försöka få fler än två att balansera på varandra. Väldigt roligt om vi lyckas, då ska det tjoas och hurras och ”Jáas”!

Jag är en sådan där sparare på ”bra ha grejer”. Ibland tycker Herbert att jag går för långt i min spariver. Han säger inget, som den försynte man han är, men jag känner! Nåja, en dag så började bilen hacka och hosta. Det hör till saken att Erik hjälpte oss för något år sedan med en reparation, något som inte verkstaden klarade av. Felet gick inte att leta fram med hjälp av en dator! Nu var vi tvungna ringa på hjälp igen. Min ex-man Örjan kom och lyssnade och konstaterade att det var en tändkabel. Erik hade i en kartong sparat en del saker från förra akututryckningen. Örjan hade så passande plockat med den och där fanns en tändkabel! Visst var det bra! Eller hur? Nu går bilen som den ska i gen tack vare en tändkabel i en kartong, en hjälpsam x-man med tekniskt kunnande och sparade ”bra ha grejer”.

Nu till nästa följetong, den om Elisabet. Jag ska citera några rader ur hennes senaste brev.

Nu närmar sig slutet på giftet!! Hurra!! jag ska ”bara” äta till måndag, sen en veckas paus efter det 14 dagar till. Sen är det klart! Inte en tablett till. Jag tar ju 10 om dagen och börjar tycka synd om min kropp, stackars den som ska handskas med så mycket gift! Hoppas att jag kan hålla mig frisk några år till!

Elisabet och jag har ju ”bara” fått träffats någon timme vid ett besök, som hon gjorde hos oss, sen har vår vänskap frodats och växt per brev. Låååånga brev, innehållsrika och pendlande mellan galenskap och klokhet. Jag har gjort vad jag har kunnat, för att hon ska få vara med oss länge. Att vi ska klara det här! För jag önskar mig många år till i hennes sfär. Jag har hejat på, uppmuntrat och varit som vanligt värmländskt tokig, som härom veckan då jag gick ut i trädgården och band upp några böneremsor i några kvistar, blå som hoppets färg. Jag har tänt ljus och bett för henne i kyrkan, jag har haft någon slags ”byteshandel” med vår Herre. De bönerna kan låta så här: Om du hjälper Elisabet, så lovar jag att sända pengar till Vi-skogen, de som lär kvinnor att driva plantskolor ,eller en liten slant till Smile, de som opererar gomspalt på barn i fattiga länder. Om jag gör mitt i det lilla, så får du göra under där ovan ifrån. Så kan mina vädjanden låta. Inte högtidligt men oerhört viktigt för mig. Jag vill kunna känna att jag kan. Elisabet får mig att känna att jag är bra som jag är. Hurra!

Ja, jag har skrivit brev, jag har också skrivit dikter, flera stycken, många till och med, så i december kommer det ut två diktsamlingar igen. Det är två år sedan Ingegerd på FB förlag vågade sig på konststycket att ge ut mina dikter och en del krönikor. Det har gått bra, så nu är det dags igen. Den här gången är det ”bara” dikter, en med korta-korta dikter, kanske mer bara tankespråk. Oj, vad det lät pretentiöst, det kanske bara är de stora tänkarna, som får ge ut sådana? Är det så, då är det kortdikter. Det känns så roligt att kunna göra det, som jag drömde om för många år sedan och nu har det inte stannat vid drömmar utan det är verklighet. Jag har ett förlag bakom ryggen, Ingegerd som stöttar och ger mig trygghet, när mina tempus barkar åt skogen. Jag lär mig känner jag ju, men man är inte ung längre, allt tar sin tid. Men kanske min tid är nu.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *