En månad har gått Oktober 2013

En månad har gått

Oktober 2013

De stora bladen på Klätterhortenzian har gulnat och fallit till marken. Det lät när de lossnade från kvistarna och det lät när de tog mark. Det måste vara det att de är så stora och ganska läderaktiga , som gör att det hörs plus att jag har mina hörapparater. Det är inte bara fågelsången, som har kommit igen. Det är saker som jag aldrig har vetat om att de gett ljud ifrån sig som jag får uppleva. Ett nytt spännande skede.

Trädgården på baksidan har gått in i ett annat skede också. Herbert har plockat in pumparna och städat av runt dammen och i rabatten närmast huset. Bladen från Hostan är stora och ganska svåra, när det blir vår, att försöka samla ihop, där de ligger tätt mot marken som våta handdukar. De är lättare att handskas med på hösten. Vi har en daggros, som vi tycker är så fin I år var det ganska mycket blommor på den och nu lyser nyponen röda och vackra på de kala grenarna. Hoppas att det kommer rimfrost och klär ut dem till en ännu vackrare syn.

Nu är det bara två månader till jul och det känns nästan som om tomten flåsar mig i nacken med orden ”Skynda dig, gör det och det, baka och feja och ställ tillrätta!” Den här hösten har jag blivit efter med många göromål. Boken om övergreppen har tagit både kraft och tid. Det har varit en spännande och ovanlig period för mig. Jag har försökt minnas, ordna upp minnena, vänt och vridit, skrivit och suddat. Arbetet har ju pågått i flera år, men när det börjar dra ihop sig måste allt vara rätt och riktigt. Jag har läst och läst, ändrat, suddat, skrivit om, min psykoterapeut har läst och läst, ändrat, suddat och skrivit om, Ingegerd på förlaget har läst och läst. Nu är manuset inlämnat till tryckeriet och det finns ingen återvändo. Boksläpp av ”Jänta mi” sista november om inget oförutsett inträffar.

Ja, den här månaden har poliserna fått kritik från höger och vänster. Från hög och låg. Okej, de har gjort fel, en klick har gjort sig löjliga över medmänniskor inom och utom de egna leden. De har registrerat personer, som kanske inte skulle ha registrerats. Det har varit oordning i leden kan man säga, men betänk bara en sådan sak som att de skulle utebli från arbetet i en förmiddag eller en dag. Att de inte skulle finnas på sina arbetsplatser en fredag- lördagkväll. Tanken säger allt. Det som den vanlige konstapeln gör varje dag, varje vecka är berömligt och föga avundsvärt. Har man tittat på 112-programmet på tv hur poliser får utstå alla världens glåpord, så ser man hur de blir kallade det ingen vill bli kallad, spottade på och direkt anfallna! Vilken yrkeskategori finns det mer som är så utsatta? Jag bara undrar. Det är klart att allt skall synas, men dit det bär så bär det. Då blir det ett mediadrev som känns osmakligt. Tänk om vi skulle vända på stenarna inom journalistkåren kanske det skulle komma fram saker också.

Nu ska mina tankar övergå till mina båda följetonger. Först beger jag mig till Gränna. Där har det varit stor genomgång på hela kroppen. Det har varit bilder tagna från hjässa till tårna. Det har stuckits nålar och tagits prover i det oändliga. Jag har hållit tummarna för att allt skall gå bra, att proverna skall visa på att krisen har kulminerat och, som Elisabet själv skriver , ”dumcellerna” har fått ge sig av. Jag citerar ett par rader från hennes senaste brev: … att de ska kunna ta bort påsen på magen att de ska vara redo att operera in tarmen igen och att det ska fungera! Tack igen för att du orkat lyssna och stötta mig! Tänk om jag håller på att bli helt frisk igen! Tack vare dig och en massa skratt! Det minsta Elisabet och jag har uppehållit oss vid är döden. Den har varit närvarande, men den har inte fått spela huvudrollen. Det är livet, glädjen och hjärtat som har haft stjärnrollerna. Mina böneremsor i trädgården viftar för fullt varje dag. När jag ser dem, så går tankarna till henne.

Det slog mig en tanke hur vetenskap och sjukvård har förvandlats bara på hundra år. Tänk när läkare gick från en obduktion till en förlossning utan att tvätta sig. Inte undra på att barnaföderskor dog plötsligt och oväntat och ingen visste varför. Nu är det förhållningsorder för hur vi vanliga ska tvätta oss för att förhindra vinterkräksjuka. Förresten kan det finnas ett mer osmakligt och äckligt ord än vinterkräksjuka? Det var som jag skrev förut dit det bär så bär det, men det här är ju åt rätt håll.

Olle-följetongen kommer att innehålla fåglar i dag. Vi fick en inbjudan till en vernissage där en fågelmålare ställde ut. Kortet visade en uggla. Jag vidarebefordrade det till Olles familj. När han såg kortet sa han ”Ho, ho, ho!” När han ger småfåglarna mat, så visslar han. När vi läser om hönsen på bondgården, då blir det ett kackande och galande. Tre sorters fåglar och läten. Olles mormor och morfar i Småland är fågelskådare, så de kan känna att det upprepar sig och fortsätter. Kul.

Att skriva krönikan ger mig rätt att flaxa från ämne till ämne, sådant som passar mig alldeles förträffligt. Jag kom att tänka på en semester, när min dotter var tonåring. Hon jobbade, när vi for på semester. När vi kom hem tillbaka, så fanns det bullar i frysen. Många bullar och goda. Jag sa ”Har du bakat bullar?” ”Ja, det har jag, bara jag får vara ifred, utan att du är med och talar om hur jag skall göra, så går det bra ska jag säga dig mamma!” Där stod jag med kanske inte skägget i brevlådan men med min tvättade hals eller något sådant. Sanningen kan tillplatta en mamma ska jag säga.

Jag nämnde förut att döden inte har varit med Elisabet och mig annat än som en skugga, men i lördags när jag slår upp tidningens familjesida, så finns där tre bekanta bland dödsannonserna och då blir man beklämd. Riktigt ledsen. Då har döden fått huvudrollen och tar över scenen totalt. I flera timmar far tankarna till deras namn, till deras anhöriga och detta att avslutet vet vi aldrig när det kommer. Ett avslut på vårt liv som har innehållit alla möjliga ingredienser av sol och moln av sött och salt, med och motgångar, besvikelser och glädjeämnen. En svåger, som vid livets slutskede låg på avdelningen på Solliden här i Östersund, sa en kväll när vi satt och pratade att ”Blir det som en del tror att vi ska få möta våra kära som gått före blir det bra, blir det som att bara sova så blir inte det så dumt heller.” Visa lugnande ord av en kär vän.

När Herbert går runt och tänder fönsterlamporna på eftermiddagarna, så märker vi att sommaren är slut. Vi tänder värmeljus och tycker att det lättar upp. Herbert är en sådan person som tycker om hösten, jag är av en annan mening. Han finner ett lugn, som han saknar andra årstider. Jag tycker om att tända ljusen och ibland kura skymning, men inte det här att det blir mörkare och ruskigare, att det stormar och regnar. Otrevliga uteförhållanden skulle jag vilja säga. Fyttiattan, säger jag.

Jag är nog en vårmänniska. Tänk när de där första små ljusgröna bladen, när vitsipporna intar björkdungarna …

3 tankar om “En månad har gått Oktober 2013”

  1. Men så roligt att läsa Margareta! Två diktsamlingar och din bok som släpps nu i slutet av november! Vill gärna ha ett dedicerat exemplar av din bok! Så kan du skicka den med medföljande räkning blir jag riktigt glad! Ser med spänning fram emot att läsa den. Vet ju hur du kämpat med denna bok! Det glädjer mig verkligen att se att den nu är klar. Många varma hälsningar från mig och Leif till dig och Herbert!

  2. Men så roligt att läsa Margareta! Två diktsamlingar och din bok som släpps nu i slutet av november! Vill gärna ha ett dedicerat exemplar av din bok! Så kan du skicka den med medföljande räkning blir jag riktigt glad! Ser med spänning fram emot att läsa den. Vet ju hur du kämpat med denna bok! Det glädjer mig verkligen att se att den nu är klar. Många varma hälsningar från mig och Leif till dig och Herbert!

  3. Men så roligt att läsa Margareta! Två diktsamlingar och din bok som släpps nu i slutet av november! Vill gärna ha ett dedicerat exemplar av din bok! Så kan du skicka den med medföljande räkning blir jag riktigt glad! Ser med spänning fram emot att läsa den. Vet ju hur du kämpat med denna bok! Det glädjer mig verkligen att se att den nu är klar. Många varma hälsningar från mig och Leif till dig och Herbert!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *