En månad har gått November 2013

En månad har gått

November 2013

Tiden, tiden mina vänner, bara hastar. Det är inte mer än 14 dagar sen som jag skrev oktoberkåseriet, så tycks det mig. Det är ju en månad, och inget annat som de brukar skriva i tidningen, när de har lämnat fel uppgifter.

Först och främst till en av mina följetonger. Elisabet. Hon fick svar från onkologen att ingen cancer kan skönjas i magen! Inga konstiga skuggor på röntgen! Cancern i lungorna har minskat ytterligare! Läs de här raderna igen är ni snälla och gläds med oss. Jag har ”ringts” och tjoat och blivit ödmjukt tacksam för vad jag har fått höra. Tänk att det som var så mörkt kunde börja skifta i den där blåa färgen som heter hopp. För mig har det varit viktigt att bidra med tända ljus i kyrkan, böneremsor i buskarna och positiva tankar. Många skratt har det varit och en del tårar har trillat utför mina kinder. Nu sist av glädje. Då är det härligt med tårar. Tänk att jag har fått vara med, känna att jag har betytt. I Elisabets brev står meningen: YYYEEEESSS!!!! Jag är på väg att bli frisk! Men det är klart att Elisabet måste gå på täta kontroller. Så jag har tänkt fortsätta att springa bredvid och hålla i, men med mindre oro och ett större hopp. Det känns inte som om det är uppförsbacke längre, utan mer jämnmark – och någon nedförslöpa kan jag uppfatta.

Stormen, som härjade utomdörrs, härjade också i en kropp som är väderkänslig, men det gav tack och lov inga strömavbrott och ”telefonbortfall”. Det blev bara några fler värktabletter och fler krypihop under varma filten. Efter det blev det fullmåne. Det har inte varit någon hejd på olika upplevelser den här månaden. Stormen rev och slet och månen var berusad, båda delarna ger sömnlöshet och själskryp. I stormen svajade våra tallar betänkligt och som den orossjäl jag är, så såg jag dem i andanom i min fantasi falla in i grannarnas trädgårdar och garage. Jag tror inte ens de når fram till byggnaderna, men det är som Erik säger:” Hon är duktig att oroa sig mamma.” Så rätt så rätt.

Oro blandad med glädje är det också i att nu har jag boken Jänta mi i min hand. Den har kommit från förlaget. På omslaget finns Herberts oljemålning av den ensamma lilla flickan och mansfiguren som en skugga, vilket bevisar att han har kunnat ta till sig min utsatthet. Med sina penslar har han gett en rörande bild av vad jag har känt. Jag är så tacksam för att han har tolkat med sådan innerlighet. Det känns oro och stolthet inom mig. Oro för hur boken ska tas emot och om jag har kunnat förmedla det jag vill. Många frågor inom mig. Kanske har jag svar när boksläppet har varit. När ni läser det här så vet jag hur det gick, mötet med människor som nu får höra min berättelse. Min psykoterapeut Bengt Göran och jag har blivit intervjuade av våra lokaltidningar och det har varit spännande. Att se i tryck hur andra tolkar det vi har åstadkommit ska också bli intressant.

I nästa månad ger ”mitt” förlag ut två diktsamlingar som jag har skrivit: Kortsiktigt och Bara för att. De har blivit klara jämsides med den andra boken. Det kändes skönt att ha dikter och funderingar av helt andra slag att ”blanda upp” det svåra med. Det är så att det hela tiden föds nya dikter i mitt huvud. Ingegerd på förlaget får en ”dusk” nya dikter litet då och då i sin postlåda. Jag kan bara inte låta bli.

Nu till min andra följetong, Olle! Jag håller på att lära honom bokstäver. Ja, ni läste rätt och jag ska säga att det otroligt roligt. Han är inte två år än och kan tre bokstäver. O A och M sen har vi börjat med P. Jag har roligt och Olle vet inte att han lär sig. Bara att O är ett O och att A är ett A ett M är ett M. Olles faster Ida var hemma från Stockholm och hon, pappa Mats och Olle gick i stan. Olle tvärstannade och pekade på ett brunnslock och sa ”AAA”. Ida stannade och ropade till Mats: ”Olle ser att det är ett A”. ”Ja, det är väl inget konstigt, farmor håller på å lärén!” Sen vet vi inte hur länge det här håller, men jag vill försöka leka in honom i den värld som är så betydelsefull. Bokstäver, böcker och annat sådant. Jag vet att det låter som skryt, men det är inte meningen. Jag tycker det är så roligt. Det är en lek när vi tar fram penna, papper och sudd. Jag ritar bokstäver och han suddar också ett sätt att lära sig! Jag undrar vad ”förståsigpåare”, som jobbar med barn, säger om en farmor som kommer på att sudda bokstäver är ett sätt att lära sig.

Jag har träffat en liten gentleman på ett varuhus i stan. Kanske fyra år. Han och hans farmor eller mormor befanns sig vid hyllorna för deodoranter. Mormor luktade på en deo och så fick han lukta på den. ”Huff”, sa han och rynkade på näsan. Jag höll också på att sniffa på en annan flaska, då jag undrade jag om han ville lukta på den också. Sen han hade gjort det sa han: ”Mmmmm” och såg ut som en sol. Det var en doft i hans smak eller också var han som sagt en gentleman.

Varje dag när jag ser min vävstol så längtar jag till att få börja väva igen. Nu har varp och trasnystan legat i träda en längre tid, men när jag kommer i närheten av vävstolen så suger det i skaparsinnet. Jag ser mina nystan och fantiserar om hur det nystanet tillsammans med ett annat kommer att ge det eller det intrycket. Hur hjärnan är funtad, jag blir så imponerad. Jag kan för mitt inre se en färdig matta. Ändå är man ”likvis” hur helheten är förrän man rullar ut den på golvet. Spännande äventyr varje gång.

Om jag fortsätter med hjärnan, så är det underligt att kunna förflytta sig på en sekund, från barndom till platser som man har besökt för 50 år sen, eller färdas till ett framtida mål. Ena stunden är du i skolan med dina klasskamrater, minns röster och ansikten, första arbetsplatsen, första dansen. Jag tror att det är därför som hjärnan är så skrynklig.

På tal om arbeten: I vår bekantskap finns en ung kvinna med lång utbildning. Hon sa en dag att hon känner sig som en julgranskula i sitt arbetsliv. Hon ”får” jobba ”lagom länge” för att sen få sluta. Efter ett tag ringer de henne igen, men hon får inte jobba så länge att hon kan använda sig av arbetslöshetskassan. Hon har ingenting mellan inkallelserna. Ändå glad att få jobba! Julgranskuleliknelsen var att de hänger upp henne en stund, sen plockas hon ner, för att åter hängas upp… Stackars unga i dag.

Jag har varit på en skrivarkollegas boksläpp. Karin Härjegård, har skrivit om en annorlunda kvinna, Margareta Klingspor som några år bodde i Hede. Nu återvänder jag till hjärnan igen. Där satt vi många åhörare och lyssnade, när Karin berättade om sin bok. På varje stol satt det en person som gjorde sin egen bild av denna kvinna. Visst är det märkligt. Inte två lika bilder, som var och en gjorde inom sig. Kanske 70 bilder av en och samma person och ingen lik den andra. Det är nog så att våra hjärnor inte är skrynklade på samma vis heller, tror jag.

Mina funderingar omkring november förde mig till Gränna, Värmland till ungdomen och till nutid. Skrynkelgrejen i huvudet rår för det.

BOKSLÄPP Jänta mi – En bok om incest, skam och insikt genom psykoterapi

Östersunds bibliotek lördag 30 november kl 13. Fri entré.

BOKSLÄPP Dikter: Kortsiktigt och Bara för att

Östersunds bibliotek onsdag 4 december kl 18.00. Fri entré.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *