En månad har gått Januari 2014

En månad har gått

Januari 2014

Jag läste igenom ett par års krönikor från januari-slut från forna år. Jag har läst om sådant som jag har skissat upp nu igen på något vis. Fågelräkningar, småpojksfödelsedagar, årstidsväxlingar och funderingar över tiden, var den kommer ifrån och vart den tar vägen. Forna år, så vackert det låter det där som gör oss äldre.

Kanske att jag ska ta Olle följetongen på en gång. Den lilla människan har fyllt två år. I år kunde han blåsa ut ljusen själv! Han såg väldigt förvånad ut, när han lyckades få en ballong att smälla. En Gagga-ballong! Mormor kallar han för Gagga och ballongen var lila. Han har gett oss färger, alla vi som omger. Pappa är blå, mamma är rosa eller limegrön. Jag lutar åt det blå och Bebbe, Herbert, är grön. Vad farfar och hans Kerstin har för färger vet jag inte. Undrar hur tankarna gick när han delade ut färgerna. Han har inte bytt ut dem heller utan håller fast vid dem fortfarande. Det blir mystik, tycker jag. Den vilar som en aura kring Olle. En del av det som jag kan bli så förundrad över, något som bidrar till allt detta, är ju att han verbalt är inte så bevandrad att han kan förklara. Det är så att farmors nyfikenhet om varför, nästan rinner ut ur hennes öron. Hur kom färgerna att förknippas med var och en av oss?

Jag såg i tidningen bilder från en utställning, där det visades ett rum, som konstnären hade sprejat med svart färg. För mig blev det bara en enda röra, en massa svarta streck i en enda röra. Jag måste förstås dit och se men än har jag inte haft tillfälle. Det jag undrar över är om det inte är mer konstigt än konst? Kalla mig gärna bakåtsträvare, men konst för mig tycker jag skall vara vackert, ge glädje och positiva känslor. Ett svartsprejat rum? Nja. Om det är konst, är jag inte mottaglig alls.

För något år sen var vi på en utställning med en ganska ung kvinnlig konstnär, höjd till skyarna som nyskapande och en av de stora nya. Jag blev stående innanför dörren och jag skulle tro att jag såg ut som en fågelholk. Stoooora vita dukar, längst upp eller längst ner i något hörn, fanns två till tre brungröna eller gråbruna korvar. Inget Mer! Herbert tyckte att konstnären hade gett upp för tidigt. Jag vet ju att allt som skapas inte kan vara stillastående, men att inte hitta något positivt i varken ”motiv” eller färgval, då blir man frågande. Går man framåt med något som saknar glädje, ljus eller harmoni? En fundering till: Har det gett konstnären skaparglädje eller skall det bara vara konstigt? Jag undrar. Det är nog svårt i världen ändå i dag utan grågröna korvar.

Till nästa följetong, den om min väninna i Gränna. Rapporterna låter positiva, visserligen i små steg, i alla fall åt rätt håll. Elisabet har en dotter som är i Kambodja. Hon träffade en dag på en munk, en munk som var sjuk, alldeles utmärglad och orkeslös. Hon såg till att han kom till läkare och en ytterligare behandling på någon hundralapp hade han inga pengar till. Hjälp anlände från mamma Elisabet. Nu ser dottern till att han får närande mat och blir ”tillsedd” emellanåt. Jag sände en slant och fick rapport om att det inköpts grönsaker till en wok, som han fick till sig och färska frukter. På vägen dit så såg hon en liten kille som var hungrig och en av bananerna åkte ner i hans mage. Jag känner mig så nöjd. Jag vet att munken får lite varm mat och kanske frisknar till och den lille killen gick omkring med banan i magen från mig. Att det sen fladdrar böneremsor i vår trädgård nu även för en sjuk munk kanske han aldrig får reda på. Jag tror att ”kambodjanska” är svår att lära sig. Att förklara att det i en trädgård hänger böneremsor, som fladdrar när fjällvindarna tar i, kanske är överkurs.

I år igen så har min rapport om våra vinterfåglar flugit iväg med posten. Vi har ingen brevduva. Någon enstaka gång kan vi se några duvor. I år har vi haft gråsparvar. Det var längesen man såg dem. Nu var det sex stycken på en gång. Annars är det gulsparven som dominerar hos oss. Talgoxen och blåmesen är i mindre antal vid vårt matställe. Kanske det är så att de blir matade av snälla människor närmare skogen. Jag såg att i fjol rapporterade vi en grönfink. Vi har bara sett en hona även i år. Vi kunde inte rapportera den, eftersom hon inte kom och hälsade på de dagar som vi skulle räkna. Så kan det bli med statistik. Jag läste att det fortfarande är talgoxen som leder stort vid alla fågelbord. Några gånger har vi sett någon fågel, som har behövt ambulans. De sitter på marken, tjocka, uppburrade och ser dåliga ut, flyger ogärna och det gör ont i mitt hjärta att det inte går att hjälpa dem. Att låta naturen ha sin gång kan vara väldigt grymt, tycker jag.

Vi har tittat på tv om andra världskrigets sista soldater och har fått se åldrade mäns ansikten, som har avspeglat minnen som de inte har orkat bära ibland. Rösterna brister, de tystnar och kämpar med att få igen sin värdighet. Från engelska, amerikanska och ryska män har vi hört vittnesmål om umbäranden, fasa, skräck, men även om ovärderlig vänskap och sammanhållning. Vi har sett unga tyska pojksoldater, som har tagits till fånga, knappt mer än barn! Så meningslöst krig blir, när det tittas på i efterhand, när det summeras. När man ser stora och små städer totalt utplånade, när man ser gårdar som bara bränns ner. När man vet att i krigets spår följer svält, umbäranden av omänsklig karaktär. Om våldtagna kvinnor, om barn som skiljs från föräldrar. Djur som ligger döda högvis. Till ingen, ingen nytta! Man fick se hur soldaterna kom fram till koncentrationslägren. Hur klarade de dessa syner utan att mista förståndet eller var det tillfredsställelsen att rädda? Var det detta som hjälpte dem att stå ut? Hur klarade de, som var internerade att få ett någorlunda drägligt liv, när de blev befriade? Måtte det aldrig ske igen! Krig pågår alltid någonstans som det verkar. Har vi då inte lärt oss något av historien? Det verkar inte så. Att makt är så berusande att den förblindar vanligt sunt tänkande! Ja, detta blev funderingarna efter att jag hade sett serien; att historien upprepas gång på gång. Det är platser och länder som skiftar. Konstigt att det inte går att leva utan att släcka liv.

Apropå följetongen om Elisabet: Brevskrivande avtar. Det var på upphällningen redan för 40 år sen. Nu ska jag smyglåna några härliga rader från Gertrud Zetterholms gamla krönika om att skriva brev. Gertrud Zetterholm är min idol, när det gäller att skriva krönikor. Hon skriver: Skriva brev har vi inte tid med. Fåmälda nordbor har svårt att uttrycka sig på papper.

Det finns telefoner och inspelningar.Men ger de en bild av Folket? Som mödosamt ritade: Käre son: Far afsomnade i natt. Vi har slaktat kon. Vad hade Moberg gjort utan sina amerikabrev?

Jag instämmer med Gertruds tankegångar, för så funderar jag, när jag får sådana undringar som: Skriver du brev? Ja, jag skriver brev, inte så där sirliga vackra brev som de skrev förr. Jag använder min dator, som jag bara har som skrivmaskin. Vem sa något om bakåtsträvare? Jag är kanske en sådan.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *