En månad har gått Februari 2014

En månad har gått

Februari 2014

Nu har februari ställt sig i kön för gångna månader. Nu har en olympiad lagts till handlingarna och det har tjoats, bitits på naglar, glatts och gråtits med tävlande ur alla läger.

Jag blir så betänksam när man hör alla de här reportrarna som är såååå besvikna när någon inte orkar, utan blir kanske 7:a eller ännu värre kommer utanför 10-strecket. Då är de tävlande inte riktigt svenskar. Då är det inte vi längre utan dom! Men blir det medalj då är det vi och oss! Det är besvikelse över skidskyttarna, som inte tog en enda medalj. Tror de inte att de gjorde vad de kunde? De gjorde ju inte i alla fall som amerikanska ishockeylaget, som skulle spela om bronset, och bara var på isen. De hade tänkt sig att slåss om guldet. Då var brons ingenting, inte ens värt att kämpa för. De var Som tjuriga treåringar som inte fick vinna sitt lopp. Då står de och tjurar och vill inte! Att kämpa väl……är det inte så det heter.

Att fråga en förkyld Charlotte Kalla vad hon tänkte, när de andra gick ifrån, det är väl snudd på att mista sin chans att få intervjua fler gånger. Det fattar vi väl allihop vad hon tänkte och kände. Vi var ju med henne med hela vårt hjärta, men inte idrottsreportrarna; dessa övermänniskor som vet och kan allt och som verkar vara stålmän/kvinnor men som saknar fingertoppskänsla. Ishockeykillarna skulle ha gjort si eller så, den eller den spelaren skulle ha funnits vid en annan plats just då, de som spelade curling skulle ha sopat mer eller kanske mindre, skidskyttarna skulle ha siktat bättre, alpina tävlande skulle ha åkt närmare pinnarna. Ibland lät det som om alla guldmedaljer hade blivit svenska om ”de” bara hade gjort som ”tyckarna” tyckte!

Ja, ibland när jag hänger upp mig på saker och ting, så måste jag tänka ”Hurra vad jag är bra!” bara för att ta ner mig på jorden. Vad har jag för rättigheter att tala om för andra hur de ska sköta sitt jobb, men håll med om att det är lätt hänt.

Det mullrar i öster! Har inte de där ”gubbarna” lärt sig något av tid som har varit? Har de inte lärt vad ett krig gör med människor? Går det inte att lösa med annat än våld? Att lösa en konflikt med att samtala med varandra känns det inte nog manligt? Inom mig känns det hopplöst och det värsta är att bara ett fåtal människor kan förstöra fred och frid mellan folk. Kanske bara en man ibland.

Nej, nu måste jag gå över i något som lyfter tankarna och humöret. Till Olle-följetongen. Han har varit i Orsa och träffat sina småländska släktingar med mormor och morfar, morbröder och kusiner. Det var roligt, det såg vi på bilder från dagarna. Vi såg en film på telefonen, då Olle åker skidor. Det gick väldigt bra tyckte jag, den här stolta farmorn. Helt plötsligt blev det besvärligt, när de långa träfötterna gick i kors. Olle var tvungen att få ”upphjälp” men var glad ändå.

Att en annan dag sitta med pappa i Toppstugan vid en öppen brasa och äta våfflor var mysigt. Olle och pappa hade en ensamdag, bara de två. Nära och innerligt. Tänk hur olika barndomar kan vara. Olle är trygg och i goda händer, kan det bli bättre? Nej.

Nu till Elisabets följetong. Varje dag kommer hon närmare tills att hennes påse på magen skall opereras bort. Jag önskar henne en påsfri vår och sommar av hela mitt hjärta. Hennes senaste brev innehöll några rader som jag tyckte var så utmärkande för henne. Hon har en bok som hon skriver upp saker i, som hon blivit glad över under dagen – en ”Tacksamhetsbok”. Hon skriver att det inte är svårt att finna ”tacksamheter” under en hel dag. En mening i en tidning, en strof ur en sång, fåglarna, att det har kommit brev, ja allt som kommer i hennes väg. Det är en fin idé. Hon finner att varje dag innehåller en liten eller stor glädje att skriva in i sin bok. Jag skall försöka skriva något positivt varje dag om nu inte mullrandet från öster tar över, men då får vi förse varandra med saker till tacksamhetsboken så gott vi kan. Visst blir jag skakad och rädd för vapenskramlet, men hoppas att det blir en bra lösning på konflikten. Då blir det en tacksamhet av den större dimensionen att skriva in med stora kursiverade bokstäver.

Jag har fått förfrågan att gå mannekäng! Ja, ni läste rätt. Från affären Uno i Östersund, som säljer linnekläder, ringde en kvinna som hette Monica och frågade så snällt om jag ville vara med och visa deras kläder. Det skall vara en mässa, onsdagen den 19 mars kl. 19.00 i Vinterträdgården på OCD, fd Folkets hus, i Östersund. Kampanj R jobbar för minskat våld i nära relationer. De som skall bära kläderna kan ha varit utsatta för något slags våld eller övergrepp och därför heter det ”Mässa med modig visning”. Bokstaven R står för att det inuti oss utsatta har det bildats ärr, olika stora, olika djupa och olika synliga, men de finns där. Vi har väl kommit olika långt i vår läkedom också. En del har fått hjälp, en del inte. Det är för att delge och sprida sådana kunskaper, som mässan har kommit till stånd. Det är Sverigepremiär i Östersund av den anledningen att Länsstyrelsen i Jämtland var på hugget och var med på banan från första stund, när den här mässan kom på tal. Heja Jämtland! FB Förlag kommer att ha ett bokbord på mässan, så där finner ni mig när jag inte svassar runt i vackra linnekläder.

Visst är livet spännande. Den där förfrågan från Monica blev en av meningarna på den dagens tacksamhetsord.

Jag såg på tv i går att våren har kommit ända upp till Umeå efter kusten. En märklig vinter, eller en märklig mörkertid. Fåglarna har redan börjat låta som om de också vädrar vår. I år har det inte gått åt så mycket fågelmat som de tidigare vintrarna. Endera har fåglarna minskat i antal eller också har de inte behövt så mycket näring. Jag hoppas att det är det senare. Fick tidningen Fågelvännen i går och där stod att gulsparven har minskat med 50 % på en del ställen. Jag blir orolig. Förr var det betat utsäde som blev deras död, nu måste det vara något annat. Skrämmande är det. Jag ser också på något naturprogram från utlandet, där de ibland räknar upp hur många arter av våra vilda djur och insekter som försvinner varje år ute i naturen. Förhoppningsvis finns de kvar i någon zoologisk trädgård, annars är de borta för alltid. Ibland hittar de även någon ny art som aldrig någon har sett förut, både små däggdjur och fåglar och kusar av olika slag. Så hav hopp. Rädes ej.

I en tidning uppmanas vi att träna hjärnan. Ja, tack det var bra. Det går lättare än att träna kroppen när det är mer än vanligt ont. Ett av råden för hjärnträning var att vi ska köpa en ny teknisk pryl, läsa instruktionerna och att lära oss använda prylen. Har den som skrivit detta läst en instruktion, som är mindre än 10-15 sidor? När jag fick datorn, så skulle jag försöka läsa mig till en sak som att förflytta ord hit eller dit. Det var fem sidor i instruktionsboken. När Erik kom, så sade han vad han gjorde. Jag skrev ner det och det rymdes på fyra korta rader. Instruktioner är till för dem som redan vet, tycker jag som är en teknisk idiot men glad ändå. Att sjunga i kör var en annan av de exempel som hörde till hjärnträningen. Ja, skulle jag börja sjunga i kör, så är det de andra körmedlemmarna som finge träning att försöka tänka bort mitt ”falsksångeri.”

När barnen var små och jag skulle vara en god pedagog och sjunga med dem, bad de mig att sluta. Alla kan sjunga sägs det, men då har de inte hört mig.

Den värmländske konstnären Lars Lerin var med i ett kulturprogram härom kvällen, där det pratades om alla dessa tekniska maskiner som folk kan trycka in sig på och samtala på skärmen hit och dit. Han tyckte inte om det, sa han: ”Det går för fort, för jag tänker så sakta.” Underbart att bara säga så. Jag tänker så sakta, men då blir det ju riktigt tänkt eller hur?

Det är väl som när jag hör unga människor prata i teven. Det går så fort, det är så otydligt och de använder uttryck som jag aldrig har hört förut. Betänk hur det är att bli gammal. Men spännande! Kommer det att bli så för de unga fortpratarna när de blir gamla? Kommer de att sitta med samma tankar som jag har nu? Jag undrar.

Ja, så gick mina tankar denna gång. Jag tränar hjärnan på mitt vis, och vet ni att när man språkar med människor så får man idéer och uppslag, tankar och träning. Ibland tränar man ju också munnens muskler, när man skrattar eller ler och samtalar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *