En månad har gått Mars 2014

En månad har gått

Mars 2014

Nu sitter jag här igen och försöker få till en krönika värd namnet. Som vanligt så irrar mina tankar hit och dit, högt och lågt. Ibland kan jag fastna i någon överskrift i tidningen, ibland hör jag något som jag gärna vill dela med mig av.

Härom dagen såg jag på en löpsedel ”Nu kommer rekordvärmen, läs var det är bäst att bo!” Tänk om rekordvärmen kommer till Hultsfred och jag bor i Överhogdal. Måste jag ge mig ut på resa eller kan jag vänta. Den kanske kommer norrut om någon dag, den där värmen. Löpsedeln såg ut som om det var högsommar och semestertider, då brukar det tipsas om sol och värme. Våren är 4-6 veckor för tidig i år. Ifjol var den nästan lika mycket för sen. Ur led är tiden. Vi har bara att foga oss, vilket vi gör så snällt, så snällt, men om bussen är fem minuter sen, då blir det ett farligt gnäll och milda makter om den skulle vara för tidig!

Jag läste i Vi läser att Lennart Hellsing är 94 år och han har författat i snart 70 av de åren. Nästan lika länge som jag är gammal. Han har skrivit, säger han, för att ge barn livsglädje. Kan det vara ett bättre argument för att sätta sig och skriva? Han säger sig också tänka mycket på framtiden. Underbart, tycker jag. Jag undrar vad han tänker om nutiden, för visst tänker man mycket om den, det går inte att smita undan.

Om våra förfäder skulle vakna upp och läsa en tidning eller titta på tv -nyheter, så skulle de nog ge ”oförståendet” ett ansikte. Bara i min lokaltidning finns varje dag människor som har skurit någon illa och det finns de som har avlossat dödande skott mot en medmänniska, för att de inte varit eniga. När det förr i tiden handlade om mord, då var det många sidor om dådet. I dag är det en liten notis i någon spalt, bara så där. Det finns storpampar som skor sig på oss, det finns ”vanliga” människor som har lurat av sina vänner och bekanta oändliga summor pengar och satt sina nära i svåra skulder, utan att blinka. Det finns styrande män som måste visa sin styrka. Idet landet där de härskar står människor upp och applåderar den som vill kriga, som vill äga, som vill visa sin makt! Står de där och ler av hjärtat eller av att de måste? Jag undrar.

Jag kanske skulle applådera jag också om jag bodde där, tordes nog inte annat, är jag rädd. Jag läser och bläddrar, nästa sida bjuder på nya illdåd och elakheter. Hur kan så mycket hemskt bli en vana att läsa om? Avtrubbade är vad vi blir, avtrubbade för ondskan och det skrämmer mig.

Det är inte bara negativa saker som jag läser, ska ni tro. Länstidningen i Jämtland har en lördagsbilaga, som ger mig väldigt mycket glädje. I korsordet finns alltid en uppgift med en strof från Alf Hensrikssons tankar. Jag bläddrar fram det allra först för att läsa. Så underfundigt och finurligt som bara han kan eller kunde, kanske det heter. Det är en av ”glädjorna”. Sen kommer krönikorna, som varje lördag ger mig något att tänka på och ”ahaa” åt eller att glädjas över. Den som skriver kan förmedla sina tankar humoristiskt med glimten i ögat, eller med eftertänksamt, men ibland blir vi nyttigt omskakade i vårt trygga vaneliv. Nu sist fanns ett reportage kring Tehuset i Östersund med en bild av innehavare och medhjälpare, där en av dem skrattar så innerligt och så gott. Jag kommer att ta med mig den bilden, när vardagen tränger på, när vi åker på att våren övergår i vintervindar eller när det är motigt över huvud taget. Då ska jag titta på den bilden med glädjen och bli smittad, Jag skall nåla fast den på min anslagstavla. Då hoppas jag att de flyr, de grå molnen som ibland fastnar över mitt huvud.

Någon som skingrar det grå är ju Olle. Han ”skajpar ”med sin faster varje söndag. Hon som heter Ida men kallas för Dadda. Han visar upp olika saker och berättar med sina ord eller med sitt kroppsspråk. Han gör sig förstådd på många sätt. Han berättar om skidåkning, grannens katt och förskolan. Avslutningen är hur gullig som helst ,när han säger ” O-O”, hans benämning på sig själv, och sen försöker fumla till ett hjärta med händerna. Svårt, men med helhjärtad vilja, och så kommer ”Dadda”. Översatt: Olle älskar Dadda.

Följetong på följetong blir det. Från Gränna har jag fått reda på, att hela Elisabet har blivit fotad in i minsta detalj, millimeter för millimeter, för att de ska kunna se om de där cancercellerna har avvikit, eller om det har kommit nya. Hoppas, hoppas för mina böneremsor i trädgården har blekts i vinter. Jag måste ut och byta dem, när snön är borta. Hoppas att jag får byta dem till tacksamhetsremsor. Undrar vad de har för färg. De remsor som har blekts har varit ljusblå. I senaste brevet undrade hon om jag trodde att läkarna kunde se tankarna de senaste tre månaderna på de där bilderna. Då försökte jag göra mig rolig, skrev till svar att de kanske skulle putta in Putin i en sådan maskin, så vi visste vad han skulle ta sig för nästa gång han ger oss skrämselhicka.

Den här månaden har jag fått vara med om massor av saker. Modevisningen för oss med R inom oss blev en upplevelse. Jag fick svassa runt i vackra linnekläder och kände mig betydande och vacker. Jag klarade av det och ramlade inte ner från podiet. Det som var svårt var den där smala höga trappan, som man skulle upp för och nerför i. Med hjälpande händer av de yngre mannekängerna så gick det bra. Där var modiga människor, som visade vackra underkläder och unga elever från Kulturskolan, som framförde sina tankar och utställare av mångahanda slag. Anna Källdén, som höll i trådarna, hade en jättestor famn för alla och ett hjärta, som nästan svämmade över av värme och kärlek, iver och entusiasm. Heder åt människor som hyser visioner och drömmar inom sig, men som också ser till att de verkställs.

Ifrån framtidsvisioner till bakåttankar är inte steget så långt för mig. Vet ni vad jag tänker på, när jag tänker på moccatårta? Jag såg ett recept härom dagen, där av tankarna. Jo, en brunögd vacker yngling! Ja, jag vet att det låter konstigt mitt i allt annat prat, men ni får stå ut med mina svängningar. Jag skrev ju om tankar hit och dit. Denne yngling hette Kjell Nordström och var en kompis till min äldre bror. Han skulle komma och hälsa på oss och när han kom, så hade hans föräldrar skickat med honom en ”köpetårta”, mitt livs första moccatårta. Vilken smaksensation! Kaffesmak på smörkrämen – smörkräm som var gjord på mejerismör! Förresten också min första smörkräm. Jag hade aldrig smakat något så underbart. Med kaffesmak och så maräng! Närmare himmelska smaker kunde jag nog inte komma. Därtill hade Kjell mörka bruna ögon, därtill lockigt hår, så ni förståratt det var ju också något extra. Jag tror inte att jag hade sett någon brunögd förut. Gissa om jag var slagen till häpnad med både syn och smakintryck.

Det var ett ”tillbakabesök” till mitt Värmland, hemlängtan blir alltid starkast när det är vår. Tankarna far till pappa, som bar ut en köksstol i vårsolen, satt en stund med uppkavlade skjortärmar och mediterade, kanske över vad han skulle så i drivbänkarna eller bara lyssnade på fåglarna och gladdes.

Glädje i stora mått kan jag förmedla efter att nu ha pratat med Elisabet i Gränna och här ska ni få höra. Ingen cancer i magen kan upptäckas, cancern i lungorna har blivit så mycket mindre och fläckarna på sköldkörteln var naturliga fläckar. Gissa om det tjoades och skrattades och gräts vid mitt tangentbord. Jag önskade bara att jag skulle kunna nått henne med en kram! Färgen på tacksamhetsremsorna blir nog röda, för visst kan glädje vara röd. Eller är det någon som har ett bättre förslag?

Nästan vår, positiva datortomografibesked, moccatårtesmak i munnen, hjärtan formade av små händer. Mars månad kan väl inte sluta bättre än så, eller hur?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *