En månad har gått April 2014

En månad har gått

April 2014

Jag sitter i solen och försöker få till raderna om april, april som håller på att smita runt hörnet och månaden maj försöker tränga sig fram och ta platsen. Som två ungar som vill vara på samma ställe, så känns det.

Partiet på framsidan av huset har exploderat med krokus, scilla, rysk blåstjärna, snödroppar och knopparna på den dubbla blåsippan kommer med sina grå och blåludna nackar, försiktigt kikande ifall det kanske är dags. Den tidiga sälgen har blommat tidigare än någon gång förut, men å andra sidan så är Storsjön isfri och det har aldrig hänt så tidigt sen rapporteringarna började på 1870-talet någon gång. Är det ena tidigt så följer det andra med. Jag vill bara inte att det ska vara varmt nu och sen att det straffar sig till sommaren, även om jag inte vill ha en sommar som blir het och kvalmig. Snälla naturen, lagom är bäst!

Det är väl en attans tur att vi inte kan bestämma det där med väder. Vi påverkar med vårt sätt att leva förstås, med bilåkning, flygresor och övergödning, ett väldigt slöseri med våra naturtillgångar. För tänk om vi kunde bestämma; en bonde vill ha regn, en mindre regn, soldyrkarna vill ha sol, de som lider i värmen vill ha lagom grått. Det går inte att tänka hur det skulle se ut. Regna hos grannen och vara stekande sol på nästa tomt. Sjåigt på något vis.

Jag har en väninna som bakar när hon känner sig orolig och ur form. Hon bakar ”krusa” och ibland skvätter det någon burk på mig. Jag är ju en väldig orossjäl men inte blir det bakat för mig. Jag gör som i denna kortdikt:

Stänger ute

Gör en puppa av filten,

stänger ute hela världen.

Skör och bedrövad.

Så gör inte Tyra, när hon blir ledsen. Hon gör något praktiskt av det, något som ger resultat. Det är bra mycket bättre, tycker jag. Men jag orkar inte.

Nu till mina följetonger. Jag börjar med lille Olle. Han har haft det besvärligt med en massa blåsor på tungan i samband med en förkylning, men en morgon hade han tagit nappen, provat, känt att det gick bättre och sa:

– Aj? Neeej!

En annan dag när Olles lilla familj skulle till arbete och förskola, så frågade pappa Mats:

– Hör du Olle, har du något jobb?

Olle tänkte länge och med tummen och pekfingret en bit från varandra svarade han:

– Ja, lite! Med en mycket pipig röst.

– Jaha, vad gör du då på ditt jobb?

Han ställde sig på golvet, låtsades hålla i en ratt och lät som glassbilen! Har man inte så många ord, så gör man sig förstådd ändå.

Följetongen om Elisabet innehåller i dag en massa lyckönskningar för på aprils sista dagar skall påsen på magen tas bort. Det har varit en hemskans massa provtagningar, så jag skrev till henne att hon kan snart skriva nåldyna som titel i telefonkatalogen. Hon skriver att för en del som har haft påse på magen får de sätta tillbaka den efter ett tag för det fungerar inte, men varför skulle det inte fungera för denna kvinna som har ett ”tänk” om att allt ska gå bra som verkar okuvligt. Nu försöker jag att hjälpa till med att knyta upp nya fräscha ljusblå böneremsor, de ljusblå har ju fungerat förut, så jag hoppas att de fortsätter, men jag har knutit upp en ljusgrön för den skira våren ska bli hennes.

Det finns så oändligt många mått och aspekter på bekymmer. En skribent vars funderingar jag läste om, hade skrivit att hon använde sig mycket av sina ansiktsmuskler, när hon pratade och skrattade. Hon funderade på om hon blev mer rynkig för att hon hade en ”yvigare” mimik än sina kompisar. Att hon skulle få rynkor fortare och att de skulle bli mer märkbara än för den som inte gjorde några miner, var hon rädd för att det skulle sätta sina spår när hon blev äldre. Det lät som om hon och hennes väninnor var runt 30 år ”gamla” och oroliga för framtiden. En del försökte lägga bort att rynka pannan för att de hade hört att det straffar sig med djupa rynkor längre fram i åren. Jag trodde att det var på skoj, men hon hade kontaktat experter som kunde uttala sig om vad som kunde vara en nackdel. För en del kanske burkan vore en fördel, som skulle ta bort många orostimmar för de som har lite eller så ringa bekymmer. Ett äldre ansikte utan skrattrynkor eller livsstreck, då skulle jag bli orolig för hur kontrollerat den människan har levat om hon hade vågat leva över huvud taget. Tänk att inte tordas skratta eller rynka ögonbrynen, ha kontroll jämt, för att inte bli rynkig när man blir gammal! Hur lycklig och spontan blir den människan, jag bara undrar. Det går att konstruera problem. För mig är det kört så att säga. Är man snart 75 år och inte har lärt sig att hålla igen på ansiktsmuskler då sätter det sina spår. Konstig värld, en del muskler ska trimmas och tränas och en del ska det tydligen hållas igen på, det är inte lätt att leva rätt.

Den här månaden har gett mig anledning att gråta. Min vän Edith, som var med och gav mig ett varmt välkomnande när jag flyttade till Jämtland, hon har släppt taget om min hand. Hon finns inte längre. Hon blev gammal, över 90 år, och var en sådan där fin vän som stod vid ens sida både i solsken och när det blåste snålt från fjällen. Många är de skratt som vi har delat och många är de gånger då vi har kramat varandra och försökt förstå varför livet krånglade till sig. Jag känner mig rik och tacksam för de fyrtio åren som jag fick räkna mig som hennes vän. Det har varit en ynnest, tycker jag, en dyrbarhet. Hon har lärt mig så mycket om Nälden, byn som jag flyttade till, när jag kom från Värmland, om hur det var förr, vad som fanns i den byn. Hon hade mycket att berätta om det som hade varit. Att ta farväl känns svårt. Fastän jag vet att hennes liv blev långt och innehållsrikt hade jag velat ha henne kvar längre. Den senaste tiden har livskvaliten försämrats och jag unnar henne att vara utan smärtor och gammelkrämpor. Hon sa många gånger mot slutet att så här hade hon inte tänkt sig att det skulle bli. Nu är hon i mina tankar fri och glad igen., men vi får aldrig höra smattret av hennes ”klackeskor” i källartrappen som om en kulspruta hade avlossats. Inte se henne komma som en racerförare på sin cykel uppe från Smedsåsen. Inte se henne stå i sitt trädgårdsland i bara bikini och slåss med ogräset bland morötter och jordgubbar. Inte höra henne vara förargad på rådjuren, som varje vår åt upp hennes tulpanlökar, men i nästa andetag säga förlåtande: ”De är ju så vackra!” Inte se henne klättra upp på en pinnstol för att nå något i köksskåpen, snabb som en vessla upp och ner igen, och vi stod där och åsåg allt detta med hjärtat i halsgropen. Aldrig mer………

Visst känner man sig fattig, när sådana bud kommer. Livet skiftar mellan sorg och glädje, sannerligen. Jag blir lycklig, när jag hör vårens första humla, när bladknopparna på Klätterhortezian börja svälla invid väggen och luktar man på dem, så känner man en stark grön doft. Hur nu grönt doftar, kom hit och snusa lite så förstår ni.

På tal om dofter så kommer jag i håg när Anton, ett av mina barnbarn, var liten och kom hit med buss. ”Farmor”, sa han. ”På bussen var det en tant som luktade som mormor.” Min fråga blev ju naturligtvis: ” Hur luktar mormor då?” Svaret kom blixtsnabbt: ”- Som tanten på bussen!” Där fick jag för att jag var nyfiken. Jag hade ju tänkt mig att damerna kanske kunde dofta liljekonvalj eller någon annan parfym, men de doftade som varandra. Ha!

Nu knyter jag ihop aprilkrönikan med böneremsor, sorgband och med ett band med lite solglitter i för den skira vårens skull.

En tanke på “En månad har gått April 2014”

  1. Så varligt och känslonära du skriver om allt. Från vad man ständigt får i lärdomar av barnen, den fullkomligt lyriska omsorgen om väninnan med påsen. I nästa sekvens känner man doften av Nälden-krusa. Du beskriver april på väg in i maj nästan som en parningsakt. För att inte säga den vackra dödsrunan över en god vän.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *