En månad har gått Maj 2014

En månad har gått

Maj 2014

Jag ser ut genom fönstret och över till grannarna, där alla fönster och dörrar står för vid gavel. De skall flytta och håller på att städa ur sitt hus. Nu kommer inte den stora hunden ner till staketet och talar högt med oss. Lillhunden kommer inte som ett skott och bara viftar och viftar. Inga pojkar som kör rally i sandlådan med starka röstresurser. De har vuxit ifrån att låta så högt när de leker med bilar och lillasyster, som är ganska ny, kanske inte kör rally i sandlådan. Man vet aldrig, men nu gör hon det i så fall i en annan sandlåda någon annanstans.

Vi vet inte om de nya grannarna har hund eller katt eller barn eller motorcykel. Inte vet vi om de är unga eller medelålders. Om de är glada eller allvarsamma, gillar surströmming eller kåldolmar. Endera får vi veta det eller också blir det bara ett ”Hej och välkommen” över staketet.

På tal om sandlåda, så skulle jag vara så pedagogisk så. Jag skulle se till, när Erik var lillpojke, så skulle han få en docka. Oturligt för dockan var det sommar, så dockan åkte med ut i sanden och vilande på rygg drevs hon med handkraft på vägarna han byggt för sina bilar. Där blev hon ett fordon, som lät högt, och det skrek i dockbromsar, när de nalkades en kurva! Så blev det med min fina tanke, som jag sen lade ner efter att ha fått ett så handkraftigt besked. Snopet kan man säga, men jag försökte. Jag undrar när vetenskapen kommer på att det finns en sorts gen eller cell eller något annat för ögat osynligt, som gör att en del pojkar är programmerade redan från start.

Nu till Olleföljtongen. Han är inget undantag, när det gäller bilar, men han gillar också att stå vid sin spis och laga glass åt farmor när hon kommer. Nu kommer fler och fler ord, men kroppspråket är ändå så dråpligt. Vi har några små stenar i köksfönstret. En vit som ser ut som en väl använd tvålbit. Jag hade hört att han varit till Farfar och varit med honom i garaget. Så jag frågade: ”Har du varit hos farfar och mekat i garaget?” ”Ja, å huvva!” Han visade sina handflator och så gick han och hämtade tvålbitsstenen. Han visade att efter det jobbet var han tvungen att tvätta händerna.

Ja, nu har jag följt min kära vän Edith till hennes sista vilorum. Det känns väldigt tomt och flera gånger har jag varit på väg att ringa henne och fråga om saker eller berätta något. En dag blev en av mina ”undror” en dikt till henne.

Undrar

om du ser mig

från ditt hem

där bland molnen.

Ser du

att jag är ledsen.

Jag letar tecken

för att du inte övergett.

Bara gömt dig för en stund.

Det är väl så det är?

Säg?

Nya generationer följer på de som dör ifrån oss, men minnesbankarna är fulla av skratt och kramar, tårar och mödor.

Jag såg ett program från Norge på tv:n en kväll. Det handlade om en mormor, en mamma och en dotter. Som vanligt var det ett av de där stillsamma dokumentärerna som de är så duktiga på. Tre stolar, där de tre generationerna satt från början. Sen en massa glimtar från deras unga och gamla dagar med skillnader från den gamlas tid till den yngre kvinnans tid. Intressant och som sagt lågmält. Sista snutten av programmet reste sig mormor upp, tog sin rullator och gick ut till vänster ur bilden. De andra flyttade sig ett steg och sekunden efter så satt det en liten flicka där. Återigen en mormor en mamma och en dotter. Jag tror inte att det går att sägas bättre.

När man väntar på olika ställen som tandläkaren, sjukgymnasten, hälsocentralen eller damfrisörskan, så brukar det alltid finnas lite lyxigare tidningar att bläddra i. De är en källa till frustration och en glädje för mig. Alltid ser jag något alldeles underbart, som jag skulle vilja ha, men inte min kropp för den ser inte ut som modellernas, men mina drömmar känner inga gränser. Det finns också sådant som jag kan reta upp mig på som en del alldeles befängda saker, påståenden eller priser, men ändå lockar lyxen och flärden. Nu sist så var det ett modereportage, där det på en bild står en underskön smal kvinna i något vackert ljusblått. Över ena axeln har hon slängt eller kastat helt nonchalant en väska; en liten, liten en för 94 647 kronor! Ja, jag fann väskor för under hundralappen också, men den här kostade nästan 100 000 kronor. För en väska! Finns det kvinnor som kan lägga ner så mycket pengar på en väska, som det nästan inte får plats med en atom i av vad jag har i min väska?

Handväskor är ju ett kapitel för sig. Jag var på en bussresa en gång och en av damerna skulle hela tiden ner i sin väska, än hämta glasögon, än en näsduk eller en halstablett och för varje gång så vände hon ut allt innehåll på sätet bredvid sig. Somt föll på golvet innan hon fann det hon skulle ha tag i. Till slut var det någon som satt i närheten och som hade varit behjälplig med att plocka upp olika saker, hennes stämma var väldigt bestämd och vi hörde: ”Häller du ut den där förbaskade väskan en gång till så bryter jag ihop.”

Hur kan män bara ha en plånbok? Varför bär vi med oss tusen saker – gem, sudd, en för gammal Samarinpåse, plåster, två cerat, säkerhetsnålar med mera?

Nu till min vän i Gränna, som är hemma efter att ha opererat bort påsen på magen. Hon är påsfri! Men det tar tid och hon har fått skrattförbud för hennes sår efter påsen sprack upp. Det säger väl en del om hennes humör och humor. Välsignade människa. I går låg ett långt brev i postlådan. Hennes status och hur hon mår, får jag alltid reda på i början av brevet, så är ”klaget” gjort. Sen blir det plats för allt som är och har varit positivt. När hon skriver, sitter hon och tittar ut över en nästan spegelblank Vättern och bort mot Visingsö. Det tycker jag låter som början på en sommarvisa. Hon skrev för ett tag sen att hon har sådana där spröjsade fönster. Jag bad henne räkna ut hur många ”ruthörn” som hon hade. Nu fick jag svar: 616 hörn! Det måste vara en manlig arkitekt, som aldrig har putsat ett fönster, som konstruerat något slikt, eller hur? Han tyckte nog att det blev en hög mysfaktor men tänkte inte längre än så.

Jag avslutar den här krönikan i en grön och skön maj. Jag tycker att det ser ut omkring mig som en sommarpsalm.

—————————————————————————————————-

Så här avslutade Elisabet sitt brev den här gången. Visst blir man glad.

En tanke på “En månad har gått Maj 2014”

  1. Du skriver om nya grannar och jag minns, att förr umgicks
    man med grannen, ofta spontant, pratade med varandra över staketet
    eller över en kaffekopp. Idag är det inte alls säkert att man
    känner sina nabor. Var och en har så mycket med sitt.

    Pojkar och flickor ja, känner igen! Visst bakade jag med
    mina pojkar, men istället för att kopiera vetebullarna, så
    blev deras deg vägar och broar att kära småbilar på, eller
    grottor för stenåldersfolk. Jag är nog benägen att tro att det
    finns i generna.
    Gud välsigne väntrummen! För hur skulle man annars få vetskap om jetsetvärlden?Man kan också undra vad som fattas den människa som betalar tusentals kronor för en väska? Om att män inte släpar med all prylar som kvinnor gör, har jag två synpunkter. Män vill ha kontroll, vilket skulle vara omöjligt för dem, med många olika pinaler. Dessutom skulle många av oss kvinnor kunna rationalisera bort en del av allt vi släpar med oss, av braatthasaker. Så fint du beskriver generationsväxling genom det norska TV-programmet!Min egen tandläkarskräck hänger ihop med kostnaden. Men det är en annan historia. Det är inte klokt att vissa delar av kroppen står utanför högkostnadsnivån! Med detta fäller jag ut mina armar i en junikram á la Elisabet!Gun

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *