En månad har gått Juni 2014

En månad har gått

Juni 2104

Hur kall får en sommarmånad vara och ändå kallas sommarmånad? Jag bara undrar. Morgontemperaturen utomdörrs har i 11 dagar inte nått upp till 15 plusgrader och 19 dagar inte nått till 10 plusgrader! I juni! Examensdagar och midsommarhelgen var det snöblandat regn och kallblåst! Inte kan vi skylla på regeringen heller. Burr!

Annars finns det mycket skuld för de styrandes del, tycker jag. Jag såg i tidningen att det är många, framför allt kvinnor, som kan räkna sig till fattigpensionärerna. Eller hur är det ställt för en ensamstående förälder, som ska försörja sig och barnen? Deras pengahjälp har inte höjts på många år. Den släpar efter rejält, fastän allt annat har höjts med en hel del. Alla dessa ministrars löner släpar nog inte efter. De vet inte hur det är att snåla och spara och säga till barnen: ”Nej vi kan inte åka på semester för vi har inga pengar!” Det behöver inte deras barn höra och då blir deras sätt att se och agera därefter.

Men vi har demokrati i vårt land. Nu är det snart val och vi behöver inte vara rädda att det kommer någon död från ovan i form av bomber. Vi blir inte ihjälskjutna på väg till vallokalen, men det blir jobbigt allt detta valprat ända fram till valet. Det känns som om jag skulle vilja ta av mig hörapparaterna tills veckan före valet. Upplysningen hör till demokratin den också och det får jag inte glömma bort. En del länder har ”bara en gubbe” att rösta på. Valfrihet var det ja! I något land hade den som valdes fått 99 % av rösterna. Att de 9 procenten, som valde någon annan, tordes lämna sina röstsedlar är ju ett hjältemod i sig, eller hur? Vi ska vara glada och stolta över vår valfrihet det är då säkert.

Men att välja en sommarmånad med behaglig värme och lagom sol, dit når ingen demokrati i världen. Vi får ta emot den sommar vi får, om vi inte har så gott ställt att vi kan välja att sätta oss på ett flyg till varmare länder. Nåja!

Det finns en fisk av något slag, som när hans vatten torkar ut, gräver sig ner i gyttjan och gör sig en sorts luftbubbla (!) och kan överleva väldigt länge i sin bubbla om det behövs. Jag begriper inte hur det går till. Vilken tillvaro, för att inte tala om dålig andedräkt! Något för all denna tandkrämsreklam på teven att ge sig på. 9 av 10 tandläkare förordar den ena eller andra tandkrämen. 9 av 10 väljer Pepsodent, Sensodyn eller Colgate! Hur går den matematiken till? Jag försöker inte räkna ut det heller, för matte var min stötesten i skolan. Innan en del av mina mattetal blev rätt, hade jag suddat så räknebokens blad var tunt som en sommargardin. Hå-hå!

På nyheterna en kväll blev vi av en allvarsam man tillsagda att skaffa lås på vår postlåda. Vad är det för land vi har fått? Varför kan inte människor skilja på ditt och mitt längre? När jag var liten, så låstes inte ens ytterdörren. Aldrig var det något som försvann. Nu stjäls din identitet! Ditt jag! Du blir en annan, eller en annan människa blir du!

Jag vet hur det känns när ens hem blir uppbrutet och allt i skåp och lådor kastas ut över golvet. Jag vet hur det känns. I Värmland, sista året som jag hade min lillsuga kvar, var där fem inbrott på ett år. Till sist låste vi inte dörren, satte ett plakat på dörren på både svenska och engelska att det var bara att gå in. De behövde inte ens arbeta med att bryta sig in, men om de var snälla och lät bli att kasta ut allt för det hade säkert 30 besökare gjort under åren. Det sista som försvann var varmvattenberedaren och tvättfatet. Toastolen var kvar! Den sket de i så att säga.

Det var ju ”bara” världsliga saker som försvann., men hur det ska kännas när de tar ens identitet kan jag inte föreställa mig. Det måste vara som att bryta sig in i ens hjärta. All tillit till medmänniskor måste få sig en hård törn. Hur ska man kunna lita på någon efter en sådan handling? Fyttiattan! Det finns inga plåster i världen för sånt.

Plåster, låssasplåster, får vi av Olle när han leker doktor. Stetoskopet på plats, runda blå plastglasögon på näsan och med en allvarlig min lyssnar han på ”tättat”. Dunk, dunk, säger han. Sen åker jag på en spruta! Försöker jag ta mig ur det och säger nej, så säger han med bestämd och mörk röst: ”Jo!” Sen är det bara att sitta stil. Efteråt får jag låssas-salva och låssas-plåster. I hans doktorsglasögon, så är det på riktigt. Så fascinerande. Likadant när vi ska låssas-åka tåg till faster Ida i Stockholm, när vi drar i väg med varsin väska och sitter i varsin fåtölj, tutar och åker. Efter bara några sekunder, så går vi in skrivrummet där Ida sitter på min stol. Vi hälsar och kramar allvarsamt och ordentligt. Vad är det som gör att det är på riktigt för Olle.? Hur kan han prata med en Ida, som inte finns där just då, och en ännu större gåta är att han kan få mig att prata med henne! Magiskt!

Nu till nästa följetong, Elisabet. Hon har röntgats i tunna skivor, nu igen, för att kolla hur hon ser ut invärtes. Cancern i magen är borta vad de kan se, tillståndet i i lungorna är stabilt, men vi har beslutat att mina ljusblå bli-bra-böneremsor i trädgården skall få hänga kvar. Jag säger som min goa vän Tyra säger: ”Det är mån i!” En dag för ett tag sedan, så kände Elisabet att allt vände. Oförklarligt, säger hon, men något hände inom henne. Underbart, säger jag! Hon skriver att hon har lärt sig så oändligt mycket under den här tiden. Hon har träffat sjukhuspersonal, som har varit mer än underbara. Jag tänker, att hon har ju en stor del i det själv, eftersom hon är denna positiva, glada, humoristiska person som hon är. För mig är hon en vitaminiserad glädje, som kommer i form av bokstäver i alla tokiga, härliga brev. Hav tack!

Mitt barnbarn Anton och hans mamma från Värmland har hälsat på en 18-årig kille med den värmländska humorn, som har räddat honom många gånger, när det har varit svårt. Sviken gång på gång av sin missbrukare till pappa, så illa att hälften vore nog. Jag försöker att vara tryggheten där min son felat. Jag balanserar i andra vågskålen så gott jag kan, men ibland känner jag mig väga för litet, trots min vikt. Det går inte att kompensera en pappas otillräcklighet. Anton och jag har ”slängt käft” i flera dagar och han säger att jag inte är som ”farmorar” avbildas och sitter inte i en gungstol och stickar. Det har blivit mycket tonårskramar, många rappa ordväxlingar. Något mer som det har blivit mycket av är makaronkokande, väldigt mycket av farmors stuvade makaroner med muskotnöt och litet socker blev det.

Nu liknar vår trädgård nästan ett litet paradis. Pionknopparna är nästan på väg att explodera, nävor och dagliljor tävlar om att vara vackrast. Irisarna svajar däruppe på sina smala stänglar och den blå bergvallmon är mystisk som vanligt. Vår dubbla vita krollilja blåste av alldeles under blomklasen, en av de där kallblåstdagarna som jag avskyr och ännu mer nu. Smolk i glädjebägaren, men vi vet att till nästa sommar ska den stagas upp. De små glädjestunder när solen skiner, så sätter vi oss på våra blå stolar och njuter. Min pappa hade en liten plantskola som extrainkomst och var duktig med växter. När jag ser vår trädgård så tänker jag på om han hade fått se våra planteringar med blommor, blommor som han kanske inte ens hade läst om. Åh, jag undrar vad han skulle ha sagt. Jag hade gärna lånat honom min blå stol för ett ögonblick av mitt liv, så att han skulle ha fått se.

Det är tur att drömmarna finns.

6 tankar om “En månad har gått Juni 2014”

  1. Nu har jag äntligen gått in och läst din månadskrönika! Det blev juni 2014 som blev den första. Tack. Jag sände ett vanligt snigelbrev till dig i dag… Men det var innan jag läste krönikan. Så mycket vackert, så mycket viktigt. Vi återkommer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *