En månad har gått Juli 2014

En månad har gått

Juli 2014

Jag skulle aldrig ha klagat på vädret i juni. Nu har jag fått värmegrader, så jag håller tyst, må jag säga. Phu-varmt varenda dag och inte särskilt välvilliga vindfläktar heller.

Till råga på allt, så har min värk tagit ett skutt och vill mig bara illa. Ett skov som har suttit i hela månaden. Har jag fått för mina synder, så måtte jag ha någon synd tillgodo, tycker jag. Retroaktiva synder, kan det vá nåt?

Kroppen värker, + 30 grader varmt och ingen svalka. Kanske ett glas isvatten skulle dämpa det värsta klagandet? Det känns nästan syndigt, tycker jag, och underbart.

Det känns syndigt, när jag tänker på de delar av världen där de inte har en regndroppe på många månader och solgass varje dag. Allt det gröna är brunt, bränt av solen, djur som dör av torkan. Då är väl ett glas isvatten nog så syndigt. Vet ni, att när man har som värst ont, då går det bara att läsa ”lättvindiga” böcker, snälla ofarliga, där ingen gör någon illa och där det goda segrar. Där man inte behöver fundera, bry sig, bli oroad eller rädd. Nästan som flickböcker, lite spännande men inte farliga. ”Typ” Torsdagarna i parken.

Vi har haft främmande från Värmeland. Mitt barnbarn Anton, hans mamma Ulla och fyrbenta vänligheten Saga, en Golden, mjuk ljusgul, och rar, men en duktig snarkerska. Anton tycker att jag är en annorlunda farmor. Skriver dikter, berättar historier och kan ”slänga käft”. Andra ” farmorar” stickar strumpor, bakar småkakor och sitter i gungstol. I alla fall på gamla bilder från förr. Roligt har vi i alla fall. Han hade sms: at en tjejkompis att farmor är för djädrig! Det tog jag som ett godkännande, att jag duger utan stickestrumpor, kakor och farmorsmall. Däremot får det inte fattas farmors stuvade makaroner, då blir det tummen ner.

Min yngste bror med familj har också gästat oss. När han for hem hade han farmor och farfars gamla kökssoffa med sig. Nu kom den tillbaka till värmländska trakter. Farfar och farmor hade köpt den på auktion, när de skulle gifta sig 1906/07, så den var nog re´n gammal då.

På tal om min bror, honom har vi i alla tider kunnat skrämma små barn med. Ja, det är säkert! Han ser inte annorlunda ut än andra ” gubbar” i 60- årsåldern, men alla små barn har fått hängläpp, hakan har börjat darra och sen har de börjat gråta. Nu skulle Olle komma och hälsa på och Alf sa: ”Jag får väl gå undan ett tag.” När Olle kom blev han väldigt allvarlig, men jag förklarade, sa att Alf var min lillebror och skulle vara här i dag. ”Jaa”, sa Olle.

Alf har nu på senare år fått besvär med sina ögon, har opererats, men det har misslyckats. Han måste ha solglasögon, för han tål inte ljus. Vi visade hur han kunde fälla upp och ner solskydden. ”Jaa”, sa Olle. Sen tog han Alfs hand och skulle ha honom med ut. Att se Alfs ansikte och hans glädje var det bästa jag har upplevt på länge. Det jag fick se var totalglädje och totalförvåning. Han mimade till mig: ”Tjoho!” De lekte inne på köksgolvet och knästående för onda ben är inge bra. Alf gned sina ömma knän och lät lite illa. Då ställde sig Olle upp och gned sina ben och lät som om det svider! De gick ut och då kom Olle inspringande, skulle hämta sina solglasögon, det gjorde aj i hans ögon också! Vad ger ni mig för den Olleföljetongen? Alf tyckte att det var märkligt, men jag påstår att det är så mycket värmlänning i lille Olle, så han klarar till och med skrämmande gubbar.

Nu är Olle på väg hem från mormor och morfar i Oskarshamn, där han har badat, ätit glass, trampat på en geting, plockat av blöjan och sagt en massa nya ord. Vad jag väntar på att träffa honom igen. Tre veckor händer det mycket på, när det gäller en sådan krumelur.

Nu tar vi nästa följetong, när jag ändå är på gång. Elisabet i Gränna. Framför mig ligger ett sju (!) sidor långt brev, fyllt med allt möjligt positivt. Hon har lekt turist med sin dotter Sabina. De har bilat runt Vättern. De hade besökt Ellen Keys hem, Verner von Heidenstams hem och Habo kyrka. Jag ser att alla tre målen var intressanta och sevärda. Elisabet mår bra, såret på magen efter påsen är läkt och det går sakta mot en normalisering av det liv som ställdes på ända för ett tag sen. Vi har konstaterat att vi har brevväxlat i två år. Kanske jag skulle ta och räkna alla sidor brev som Posten har fraktat mellan oss. Jag har skrivit 51 brev – det första den andra augusti 2012, alltså precis två år, när jag skriver detta i dag! Sist skrev jag till henne att jag har fått lära mig att man aldrig ska gena över en gräsmatta, när det finns klara vägar. Hon tycker jag ska trotsa det jag har lärt mig och gå där jag vill. Helst utan skor, skriver hon. Så citerar hon en författare som har skrivit någonstans Vem minns något från när man gått med skor på”. Betänk de orden.

Fötter minns de också.

Snart tror jag att kanske mina fötter minns mer än mitt huvud. Ibland blir man som det sägs i Jämtland – jag blir brydd! Skall jag hämta något har jag kanske glömt det på en minut. Vad någon heter eller var de bor. Var jag har lagt saker om jag över huvud har lagt dem där jag tror.

Är det fler än jag, som blir trött på all denna reklam på tv? Under 9-10 minuter ibland, saker som kostar endast 499:- eller bara 999:- Hur ska det gå till? Det blir ju 500 eller 1000 kronor! Det finns en kedja i stan som tar 10:- eller två för 30:- alltid jämna tal och jämn summa – 200:- eller 700:- klart och utan varken bara eller endast.

Nu är det varje dag rapporter från alla krigshärdar. Man blir så otroligt skakad och rädd. Vad har människan för rätt att göra vad de gör. Har man rätt att släcka liv? Det är som småbarn, du var dum mot mig, då måste jag vara dum tillbaka! Detta görs av människor man skall kunna fordra mer av. Högt uppsatta personer i ledande ställningar´, som tror de kan få fred genom att kriga! Hur dum får man vara utan att man blir förflyttad till något mindre skadligt jobb? Gräva diken, men inte tunnlar.

Jag har efterlyst någon positiv nyhet i nyheterna på tv. Något snällt, som de kunde avsluta varje dags sändningar med. Det verkar som om det är tunt med det goa och snälla, men nu en dag visade de ett stim med delfiner, som hade dykt upp (Varför heter det dyka upp förresten?) vid västkusten. Glada, lekfulla kraftpaket, som såg ut att bara leka där i vågorna. Den bilden får avsluta min julikrönika.

4 tankar om “En månad har gått Juli 2014”

  1. Så mycket att känna igen sig i, genom dina krönikor! Jag nästan upplever dina smärtor! Din
    förmåga att uttrycka utan att beklaga, den försiktiga tonen gör
    dem förståeliga, aj aj! Det är ju detsamma hur man bär sig åt,
    värker kroppen, så gör det ont. Det är ju på den som vi hängt
    resten av oss, så inte att undra på att det känns! Jag hoppas att
    sjukgymnastik och medikamenter hjälper dig så fort som möjligt.Somrar händer det alltid något. Man träffar släkt och vänner mer frekvent. Det förefaller enklare på många sätt att mötas sommartid. Minnena från sommaren förgyller sedan vinterhalvåret.

  2. Ja du ibland är små barn verkligen klokheten själv. Och speciellt när dom blir lyssnade på och tagna på allvar med kärlek. Och det vet jsg ju att du ger massor av. Kramar i mängd Marie

  3. Ja du ibland är små barn verkligen klokheten själv. Och speciellt när dom blir lyssnade på och tagna på allvar med kärlek. Och det vet jsg ju att du ger massor av. Kramar i mängd Marie

  4. Ja du ibland är små barn verkligen klokheten själv. Och speciellt när dom blir lyssnade på och tagna på allvar med kärlek. Och det vet jsg ju att du ger massor av. Kramar i mängd Marie

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *