En månad har gått Augusti 2014

En månad har gått

Augusti 2014

Denna månad har varit plågsam, så fylld av värk. Jag får passa på att klaga i början, så är det gjort. En krånglande disk har orsakat ischiassmärtor i ryggen och ut i höger arm. Inget läge har varit smärtfritt. Jag gråter, förbannar, försöker ändå vara glad. Jag får skriva krönikan för hand, med blocket i mitt knä, så vännen Salme får jobbet att skriva omét på datorn. Mia sjukgymnast är tillbaka från semestern, så hjälpen finns inom räckhåll, men jag vill ju bli bra på en gång förstås! Tiden innan dess är svår och går inte ”med tôrr öga” som vi säger i Värmland.

På tal om Värmland, så fick jag låna några turisttidningar av en väninna, som har varit på ett stort kyrkomöte Karlstad i sommar. Hur mycket hemlängtan och tankar anföll mig, när jag läste om alla kreativa människor i mitt Värmland:

Om paret som gör så vackra saker av glas bara några kilometer från mitt barndomshem. Hur jag sommaren efter att både far och mor var borta stod nere vid tjärnen och lade i blöt alla glasflaskor och burkar för att få dem rena och sedan fraktade dem till ”glasparet” – det minnet kom så klart för mig.

Om Rottneros Herrgård en sommar för många, många år sedan, då det var en samling prominenta personer samlade i herrgården med anledning av några sommarspel i Selma Lagerlöfs anda. Då var det uppbyggt ett dansgolv på deras stora gräsmatta – ett dansgolv som var målat som ett mosaikgolv där vi uppvisningsdansade i gamla danser som kadrilj och polonäs. Då var man ung och lätt på foten, ska jag säga. Missförstå mig rätt. Hå hå, ja ja vad tiden har runnit iväg. Eller kanske hellre forsat.

Konstnären Lars Lerin finns omtalad i ett fint reportage. Jag har fått en del presentkort på Akademibokhandeln, som jag har sparat ihop och härom dagen gick jag och inhandlade hans allra senaste bok: Naturlära. Den tar helt andan ur mig. Stor och tung och dyr, men bilderna mina vänner, det går inte att måla akvarell som han gör. Jag lovar! Det går inte! Sen hans texter som slår allt jag har läst hittills. Ta till er texten under bilden av en gammal säng med en trasig stol bredvid från ett gammalt ödetorp: En säng för mörkret att vila i……………..Smaka på de orden, mina vänner eller ta in en de här orden om hösten:

En fågel reser förbi och bort

med tunga vingslag

september står i grinden

under vinbärsbusken

vänder en snöskata på ett löv

och en snigel lämnar

snoriga spår på trappan

Kalla hus om kvällarna.

Jag tittade i förra årets augustikrönika och ser att jag inte tyckte att vår storblommiga klematis var på alerten alls, men i år har vi fått en massa mörklila blommor, så han, för det är en han, vill bara visa att han kan.

Annars håller trädgården på att tacka för i år. Fröställningar och gula blad ser vi lite varstans. Jag såg att grannens körsbärsträd var översållat med stora, röda bär som i ett slag bara försvann när vi invaderades av en starflock, som nästan förmörkade himlen. Hoppas att hon hann plocka av några innan bärätarna kom. Gräsmattan såg ut som när man ser bilder från en Bruce Springsteen konsert, sådana massor. Det rördes överallt. Skillnaden var att folkmassan brukar vara mer färggrann än den här ”starmassan” var.

På tal om flygfän, så har jag bara sett ett enda bi i sommar i våra rabatter. Ett enda! Vart är vi på väg om vi inte får våra små idoga jobbare att finnas kvar? Jag läste någonstans att med tidsramen fyra år, så börjar det sina i våra livsmedelslager om inte bina finns, men som de behandlas i bl.a. USA, där de fraktas mellan odlare för att senare bara dödas, kan det inte bli annat. Bara de har gjort sitt, så kostar de bara pengar! Cynism mot det som en gång har skapats och räddat oss många gånger. Jag läste också att vi nu har gjort slut på de resurser som vi skulle leva av i år. Den linjen är redan passerad. Vi skulle behöva ha några jordklot, som inte är befolkade som det ser ut. Vad håller vi på med egentligen? Det är det stora globala slöseritrollet som grinar åt oss! Låt oss få fram det i solen, så kanske det spricker!

Nu till positiva saker. Elisabets följetong fortsätter att vara glädjande. Nu har hennes sår från påsen på magen äntligen läkt. Det tog lång tid och många besök hos distriktssköterskan för omläggning. Hur skönt det skall kännas att ha en normal mage igen i alla fall på utsidan. Mina ljusblå böneremsor fladdrar fortfarande där ute i trädgården. De får sitta ett tag till om inte annat än för min skull, så jag vet att jag bidrar fortfarande.

Nu till Olle följetongen. Här har vi haft en födelsedag och då kom Olle med en mörkblå ”gubbkeps” på sig, en ros i ena handen och en liten gitarr i andra handen. Rosen hade han inhandlat på blomsterhandeln Linnean, gitarren hade han köpt för egna pengar på en loppmarknad i Alsen. Han fick ta fram pengarna ur portmonnän, som han hade fått av faster Dadda, och betala med guldpengar som fanns i den. Här satt han och åt ”poppoppoppa”, nyponsoppa, och gräddtårta! Vad ger ni mig för den kombinationen? Jag tror inte att någon har provat det förut och inte tror jag att någon vill det heller, men enligt Olle var det mumsigt värre!

Jag återkommer till sådant som flyger och vill avsluta med en skolhistoria. När Herbert gick i skolan, hade de en dag naturlära på schemat och fröken frågade varifrån de trodde att bina tog vaxet till cellerna till vaxkakorna. En flicka hade kunskapen, viftade med handen och svarade: ”Från öronen!” Jag undrade om hennes fröken kunde hålla anletsdragen i ordning. Visst är historien glädjerik?

En tanke på “En månad har gått Augusti 2014”

  1. Visst kan man känna ibland att ”rötterna” drar, men floden rinner vidare, såvida den inte torkar ut. Ibland leder förändringar till utveckling på andra håll till ödebygd. Om naturen kan funderas mycket, inte minst som, i skrivande stund, valet är över och vi har en blandregering med starkt miljöinslag. Vågar vi hoppas på att kloka tankar och vetenskap, kan samordnas över partigränser, i syfte att rädda vårt enda klot. Å, barn upphör aldrig att vara en källa till glädje!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *