En månad har gått September 2014

En månad ha gått

September 2014

Den här månaden har vart mångfacetterad kan man säga. Sverige har gått till val, demokratin har fått säga sitt. Nu ska vi försöka att leva i en annan ledares visioner och strävan. I ett ”nytt” Sverige. Egentligen är det svårt att kunna ändra ett så stort fartygs rutt. Det går inte på en dag. De som tror att det ska hända något stort på en gång blir besvikna. Det, som ändrar sig, är att vi ska lära oss ett antal nya ministrar och det kan vara kämpigt för gamla hjärnor. En del människor känner oro för hur det ska bli på deras arbetsplatser, då en del ”bestämmare” kommer att bytas ut, men vi får hoppas att det ska bli bra för oss alla.

Jag har grunnat på hör de gör de nya ledamöterna till riksdagen, när de flyttar in i sina kontor. Byts det ut en massa möbler? Kan de blå sitta i de gamla rödas eller vise versa? Vad kostar det i så fall om sitsen inte passar? Vad kostar det oss?

Vi har fått krafter, som vill stänga Sverige för flyktingar. De kostar för mycket pengar. Jag ligger sömnlös ibland på grund av värken och en natt tänkte jag att jag skulle vilja fråga varje person som valde SD om hur de kan tänka sig att hjälpa på plats, som de säger att de vill göra. Om man föreställer sig en mamma som har flytt med sina tre barn, de två äldsta kanske är flickor, när IS männen tar dem, rycker dem ifrån henne och hon kanske inte ens kommer därifrån med sin son levande. Hur ska de kunna hjälpa henne på plats? Hon kan ju inte fly så långt undan utan att hon både kan se och höra krigsmuller, varje stund, varje dag. Kan de göra sig en föreställning om det? Att hjälpa på plats är ju uteslutet inför all denna ondska. Den tanken faller på sin orimlighet. Jag bara undrar.

Sen till en annan undran. Hur är dessa IS-män funtade, som kan göra så mot människor? De kan ju inte ha några hjärtan. Deras hjärnor måste vara mänsklighetens minsta och att kunna stava till empati vore bra om någon kunde lära dem. Det vore kanske en uppgift för SD om hjälp på plats! Står det någonstans i IS religion att det sanktionerats i deras skrifter allt detta onda? Jag tvivlar på det.

Jag får säga som min sommargranne kyrkoherde Börjesson från Munkfors sade: Det går över mitt förstånd och långt inpå prästens. Sannerligen.

Nu går tankarna till lilla Olle och hans trygga värld. Hans värld innehåller svårigheter, jämförelsevis bara små förtretligheter, som att en del saker inte går som man vill.

Han var här hos oss en dag och skulle sätta på sig sina strumpor. Med mycket möda så var en socka klar, när den andra till slut kom på visade det sig att hälen var på ovansidan. Han såg mörk ut och slet av den, morrade som en hund och klarade av det. Grinade inte. Ville inte ha hjälp, men när proceduren var klar sken han som en sol. Även om man bara är två och ett halvt år, så får man inte ge sig.

En annan dag så ville han ha med sig mig och Bebbe till biblioteket. Han kom bärande med sina låneböcker och visade mig hur man lämnade tillbaka dem. Han såg ut som en mycket viktig liten person. Tänk att kunna betyda! Efter det så satt vi och tittade i en bok om humlor, getingar och bin. Vi skulle titta efter hur en geting såg ut, en sådan som stack honom under foten, när han var i Småland hos mormor och morfar i sommar. Vi tittade, bläddrade och så frågade jag honom: ”Kan du säga humla, Olle?” ”Nej”, sa han och fortsatte bläddra. Han kunde inte och försökte inte för att göra farmor glad heller. Han är oss till glädje. Det var allt från Olleföljetongen den här gången.

Nu till Gränna och Elisabet. För ett tag sen fick jag ett brev, där hon uttryckte att hon kände sig nedstämd och låg. Jag blev betänksam och en aning orolig. Under hela sjukdomstiden har hon alltid varit positiv och humoristisk. Det var så ovant det grå.

Hon hade fått en ny blodtrycksmedicin och jag tipsade om att det kan vara den, som är boven i dramat. Nästa brev som kom. Så var det ”den gamla” Elisabet igen. Läkaren hade bytt ut tabletterna. Hurra!

Hon säger att det tagits så många röntgenbilder på henne att hon skulle kunna stå på torget och sälja. Hon skulle kunna göra sig en bra penning på dem. Jag måste tala om för henne att jag läste i går att fotokonsten är väldigt inne. Det måste vara ovanligt med sådana där genomlysningsbilder. Kanske det allra senaste.

Jag tycker att det är så otroligt att jag har fått vara med Elisabet både i uppförs- och nedförsbackar under den här tiden och att vi nu kanske har kommit på lite planare mark; att vi inte behöver bli så andfådda utan kan andas lite mer vanligt, att vi får njuta av en promenad på plan mark, som också kan bjuda på fina vyer och utsikter.

Elisabet har gett mig så mycket, bland annat inspiration till en dikt som vår präst Helen i Odensala ville att jag skulle skriva. Hon har haft kroppen som tema i sina predikningar i höst. Det har varit Ögonen, Hjärtat och nu sist hör och häpna Inälvorna! Vad skriver man då? Jo det blev följande dikt:

Inälvor

Fick en brevvän

Efter någon månad

skrev hon:

Har fått cancer

i tjocktarmen.

Metastaser i lungorna.

Det blev påse på magen

cellgifter.

Jag tände ljus i kyrkan

band upp ljusblå böneremsor

i trädgården.

Någon hade talat om

att buddistmunkarna har

en sorts rullar som

de snurrar på, när de ber.

Elisabet undrade om

jag inte hade några sådana.

Jag tog klädborsten med tape på,

gick ut i trädgården,

snurrade och bad:

Dnälle, snälle Gud!

Nu två år efteråt

är påsen på magen borta,

metastaserna mindre.

Böneremsorna, klädborsten,

de tända ljusen.

Med lite hjälp

av munkarna och mig

har Gud klarat det.

Det känns som om

natten blev ljus som dagen.

Jag är så tacksam att Elisabet och Helen har kommit i min väg; att jag får inspiration och får mina promenader med dem båda. De berikar mitt liv, vilket jag puttar på eller bara går vid sidan om.

På tal om promenader har jag försökt vara ute och gått. Jag försöker att driva värken ner i dikena, att den ska stanna där, frysa ihjäl i vinter. Att ge sig ut och promenera när det stormar eller regnar småspik är inte tilltalande, när kroppen inte vill och hjärnan går på sparlåga. Då är det lättare att låta bli och försöka glömma sjukgymnasten Mias goda råd: Rör på dig så mycket du kan!

Nu skall hjärnorna och den nya regeringen fungera. Då kom jag att tänka på när jag var skolflicka och det hade varit riksdagsval. Jag hade hört att det talades om ut på höger- och vänsterkanten. ”Pappa”, sa jag, ”om de ställer sig i en ring alla partier då kommer höger och vänster intill varandra.” Jag minns inte svaret, kanske jag bara fick en blick.

Herbert är ute och ”vintrar” trädgården, för snart är all prakt borta. Det vackra Silveraxet hinner aldrig slå ut innan föraningen av kung Bore tar den. Synd nog. Vildvinets blad har inte hunnit ta den där fantastiska höstfärgen, som vi har väntat på, utan hänger som grå skurtrasor efter väggen. Bara man säger frost, så fryser de bladen.

Vi får vara tacksamma för det sommaren och hösten har gett oss. Med dessa tankar möter jag månaden oktober.

En tanke på “En månad har gått September 2014”

  1. Intressant reflektion att tänka sig regering och riksdag, hand i hand i en stor ring. Demokratitankar utifrån barnförnuft! Det känns så tryggt, med din religiösa förankring. Dalai Lama som själv är buddistmunk, säger: ”Det spelar ingen roll vilken religion du tillhör, det är engagemanget, som ger lycka”, också en bekräftelse på trovärdighet. Ja, nog är det härligt med årstidsväxlingarna och visst förgyller barnbarn våra liv!Skön månadsbetraktelse!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *