En månad har gått Oktober 2014

En månad har gått

Oktober 2014

Jag tittar ut och marken är vit, det blåser kallt och de stackars löv som finns kvar i främst syrenbuskarna och klätterhortenzian skakar och darrar och försöker hålla sig fast i det längsta, men där faller ett och där ännu ett. Sommaren och hösten kan inte stå emot de mörka krafterna som rister i grenarna.

Lika lite som försvaret kan stå emot de mörka krafter som far som skuggor kring kusterna i Stockholmsområdet. Om det nu inte är minkar eller annat som gäckar oss igen. Det blir riktigare när det står en ubåt på grund som det gjorde för något år sen. Då blir det att ta på sig skämsmössan och bekänna.

Många tankar har gått till denna kapten, som för en del år sen kom så tokigt, att det var ett grund i vägen. Undrar vad som hände den mannen sen han återvände till sin bas i de östra regionerna? Är det någon som vet, någon som läst om det? Det känns som om det snörps åt i bröstet när jag tänker på vilka krafter det finns, vilka vapen det finns, vilka människor som finns som kan förgöra oss alla ganska snabbt och skoningslöst. Onda människor med hårda hjärtan, och som min mamma sa: Inte tänker längre än näsan räcker.

Men då måste jag också ta med alla de goda krafter som far omkring i form av medmänniskor och omtänksamma vänner. Det finns alltid att lägga i andra vågskålen, även om vi så lätt glömmer bort det.

Det finns en månadstidning som heter M-magasin som den här månaden har gjort ett reportage om mig och hur jag har bearbetat det svåra som hände mig i barndomen. Det har varit nervösa dagar innan jag höll tidningen i min hand. Hit kom en reporter från Stockholm som heter Maria. Hon försökte på några timmar hitta min plats i historien och jag försökte förmedla till henne mina tankar. Spännande för mig att se hur ett proffs jobbar.

Efter det var det fotografen Robert från stan som kom hit för att försöka få till något som passade för texten. Han gjorde ett jättebra jobb, fotade mig en av de där dimmiga dagarna. Han fick till riktigt bra bilder av en ”gammal kärring”. Vi gick in i skogen på en liten gångväg ner mot Lillsjön och där riggade han upp ett stort vitt paraply och i den fanns en blixt inmonterad för att få rätt ljus. Teknik i dag ser inte ut att ha några begränsningar alls, kameran tog säkert hundratalet bilder. Tänk när det var filmrullar och blixt. Nu kommer nya påhitt ideligen som underlättar.

På tal om granskog läste jag ett reportage i en turisttidning om Skogsbad och bland annat följande mening: ”Och så är det kanske något speciellt med att befinna sig i en skog. Man är omsluten. Man är fjället, man är havet – men man är i skogen. Den är en famn.” Så har jag alltid känt, skogen har varit mitt hem. När jag gick ut så gick jag ju ut i skogen, eftersom den omgav mitt barndomshem på alla sidor. Jag minns en gång, när jag sa till pappa att jag skulle vilja kunna ta mig till kyrkan på söndagar. Vi hade långt till centralorten och inga bussförbindelser, vi var billösa. Pappa var ateist men sa de här orden som jag har burit med mig i alla år: ”Gå ut i skoggen å gär dej e kjôrk!” Tack för de orden! Det har jag gjort många gånger, även om jag nu kan gå i kyrkan och tända ljus och lämna mina tankar där. Det där renande badet, när man sitter på en stubbe i den gröna granskogen, antingen är det alldeles tyst eller också är det fågelkvitter som blir psalmsång och du kan njuta av det du ser och hör. Den här tystnaden som är så underbar, där du kan lyssna till ditt eget hjärta i bästa fall.

Jag fortsätter på kyrktemat. Vår präst Helen har tagit ett nytt grepp denna höst, när det gäller predikan. Hon har tagit fasta på människokroppen. ”Vi” har avhandlat ögonen, hjärtat, inälvorna och nästa gång blir det musklerna. Jag har fått vara delaktig och försökt skriva en dikt för varje tillfälle. Så nyttigt och intressant för mig att tänka utanför mina vanliga ramar och ge mig i kast med olika teman.

Nu till Olle-följetongen. Han kom med mamma och pappa en lördag och ropade ”Bebbe, Bebbe! Ris! Ris!” Han och hans pappa hade tagit en skottkärra och gått till skogen och hämtat granris. De skulle överraska Herbert med ett fång och det gjorde de. Herbert blev glad och Olle var stolt, när han hjälpte Bebbe bära från bilen och till trädgården. När vi sen satt inne i köket, talade Olle om att: ”Mamma bebis i magen!” Glädje!

Här gräts och skrattades. Jag skulle laga mat efter det att vi hade fått reda på nyheten. Potatisgratängen kom en timme för sent in i ugnen och var väldigt osaltad. Jag visste inte om jag skulle ha i lök och vitlöken kom aldrig dit! Köttet hade jag gjort dagen före som tur var, så det var bättre, men sen vi hade satt oss och skulle äta var salladen kvar i kylskåpet inte ens skuren! Jag som har skakat på huvudet åt tokiga far- och mormödrar som inte kan styra sig när det gäller barnbarn, men i det här fallet så är det ju lite extra. Många års väntan kommer nu att bli en liten familj med en storebror och ett småsyskon, som vi inte vet ännu vad det är för en liten person. Spännande och kärt.

Nu när syrenkvistarna är alldeles nakna så lyser det ljusblåa remsor lite här och där. Elisabet-remsor. Det har blivit lite längre mellan breven den här hösten för min arm är inte den arm som jag önskar. En arm arm så att säga. Jag får vara försiktig och inte sitta och skriva låååånga brev. Men som jag skulle vilja! Elisabet får i alla fall mer och mer kraft fastän hon tycker det går med myrsteg förstås. Hon har börjat hos sjukgymnast för att träna sin kropp som har varit inställd på sparlåga. All kraft har gått åt till att motarbeta. Hon är i alla fall på rätt sida av det farliga som det verkar. Glada är vi och känner att ni gläds med oss. Jag citerar några rader från hennes senaste brev, då hon hade sett på Cancergalan: ”Jag är så tacksam mot min doktor som sade efter min fråga om hur stor chans jag har att överleva svarade mig att det kunde han inte säga. Men om din chans är 50/50 och du kanske hör till de 50 % som klarar sig så har du plötsligt 100 % chans! Det tog jag fasta på!” De orden tog hon fasta på. Hennes positiva sida som har hjälpt till + operationer + cellgifter + böneremsor + tända ljus + vänners tankar + tokiga brev och mycket mycket annat. När man tittat på Cancergalan, så vet man att en del hjälper inget. Det är en grym sjukdom, som vi kanske i framtiden kan få bukt med, men då dyker det väl upp något annat, som vi måste ta itu med. ”Vi” skriver jag, men det är väl så att vi kan bidra med någon liten slant till forskningen, om vi har…

Det här med armen är inte roligt, men jag måste ha tålamod. Mia, min sjukgymnast, säger att jag inte får sitta vid datorn och skriva mer än små stunder i taget. Jag går och blänger på min skrivapparat som om den skulle kunna hjälpa att det blivit så! Mina tabletter och Mias idoga arbete gör att jag får sova ganska bra. Bara det är en del till läkedom.

Ja, nu är det ”bara” två månader till jul. Hur kom vi så långt, så fort? Det känns som om vi har snubblat och oj, är vi redan där. Jag får nästan fjärilar i magen. Hur ska jag hinna, hur ska det bli med julklappar och städning och bakning och det och det och det? Känner ni hur stressat det låter? Jag läste någonstans på en så´n där tanketavla: Jag tror jag sätter mig ner tills brådskan går över! Det känns som om jag inte ens hinner sätta mig ner! Julklappar blir till de ”vuxna barnen” en gåva till Smile, de som opererar barn med gomspalt i något u-land eller träd i Vi-skogen.

På tal om brådska så har jag ett vykort någonstans där det är en Lucia, som springer i full fart och under står: Julbrådskan är kvinnors maratonlopp fram till jul! Nåja, maratonlopp och maratonlopp, men jag kanske skyndar mig så gott jag kan. Det blir nog jul i alla fall. Bara alla får ha hälsan och vi får lite snökristaller, för nu har den lilla snön tinat bort och det är fortfarande gröna gräsmattor.

Jag säger stackars barn, nu har tomtarna varit framme i affärerna sen slutet av september. En evighetsväntan i evigheter. Är det snällt? Icke! Undrar när de där utslitna julsångerna kommer att förfölja oss från affär till affär. Det måste snart vara dags. Hå hå ja ja!

Detta får bli mina funderingar över oktobermånad som har gett mig en del funderingsobjekt, både högt och lågt, både glädje och bekymmersrynkor.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *