En månad har gått November 2014

En månad har gått

November 2014

En av de gråaste ”novembrarna” i mannaminne. Åtminstone på vissa ställen i vårt land. Det visar väl tydligt att vårt land är avlångt, väldigt avlångt.

Jag skrev i förra krönikan att jag kunde sitta i granskogen och lyssna till mitt hjärta. Härom dagen kunde jag lyssna till mitt hjärta hela dagen, då det slog jättehårt och jättefort, utan skog. Jag räknade till över 100 slag i minuten och jag tyckte att det hördes lång väg. Jag hade på natten haft en av de allra värsta mardrömmar som jag har upplevt. När jag vaknade, var jag stel som en pinne och det stack ända ut i armar och händer. Det tog lång tid innan jag tordes röra mig.

Innehållet i drömmen håller jag för mig själv och har bara delgett den till min sjukgymnast Mia, som får ta emot allt. Både glädje och ledsamt. ”Har du andats”, sa hon. ”Det är klart”, replikerade jag, ”annars skulle jag inte kunna ringa till dig!” Hon sa att jag måste lära mig att andas! Djupandas!

Jag har funderat på en sak, när det gäller att andas och att djupandas. Vi kvinnor, som har varit gravida, har svårare att andas med magen efter att ha väntat barn. Under graviditeten så var det upptaget, svårt att få till det. Vi flyttade upp andningen ett par trappsteg och där har den nog stannat för min del. Jag har ju inte väntat barn tills jag blev 75, men jag har aldrig kunnat slappna av och andats särskilt, varken djupt eller lugnt. Men andas gör jag.

En ung tjej i Egypten har avlidit efter att ha blivit könsstympad! Läkaren och pappan blev frikända! Hur många gubbar satt det i den domstolen? Om jag minns rätt, var det 90 % av kvinnorna som hade blivit stympade på detta vis. I en intervju med en ung könsstympad tjej sa denna, att hon inte tänkte tillåta något sådant för sina flickor, om hon fick några, men jag undrar vad hennes röst betyder i en familj när det blir aktuellt. Hennes pappa, maken, svärfar vad vill de? Har det kommit så långt att hon räknas? Jag bara undrar. Vilken vidrig värld vi lever i.

Jag tycker att det är så hemskt med allt detta dåliga samvete som vi måste hantera. Det är människor som svälter, det är människor på flykt, det är människor som tigger, det är människor som gör illa varandra och allt detta ska vi förhålla oss till. Stundligen och dagligen. Hur ska vi orka med allt negativt som händer? Alla bilder i nyheterna om lemlästade människor, stora barnaögon som har sett mer hemskheter än vi någonsin kan fantisera om. Jag känner mig ha dåligt samvete för att jag har det bra. Hur orkar du med allt?

Jag sänder lite pengar till Vi-skogen, Smile, Röda korset, Rädda barnen. Jag stoppar någon tjuga i en bössa lite här och där. Men kommer det fram? Blir det fina middagar för fina direktörer, manliga som kvinnliga? Går det mesta bort i administration?

Alla frågor jag har, så lite pengar jag kan ge, så stora behoven är! Hjälp! Vem ska hjälpa mig, vem ska klappa mig på axeln och säga: ”Du gör så gott du kan.” Det har säkert kommit 15 olika välgörande-ändamåls-inbetalningsavier, alla från olika behjärtansvärda ändamål. Jag kan ju inte skicka till allt! Ändå vet jag att mitt julbord blir som vanligt, lite för mycket, men jag delar ju med mig. Jag har ju gett… Hjälp!

Nej, nu måste jag ruska på mig och leta tankar som ger i andra vågskålen, annars börjar jag gråta och kanske ni också och det är inte meningen, inte alls.

Herbert har förberett belysning i vår adventsgran. Vi önskade en liten gran av Olles familj, en för tidig julklapp. Vi har ju det som vi behöver, men en gran vore perfekt. Då slipper Herbert ut i skogen och kanske riskera någon lårbenshals, när underlaget är ojämnt och balansen inte helt på topp.

Han har haft något som kallas ”höstblåsor”, ett virus som sätter sig i munnen, händer och under fötter. Han klarade sig med blåsor i munnen men ont nog ändå i en liten parvel. Det var bäddat för en trevlig tillvaro i alla fall, när han fick sitta vid tv:n och äta namminamm. Det vill säga GLASS!

Glass gör aldrig ont, och gör det, så är det godare än något annat som gör ont. Nu har han snart lagt ett år till sina två första. Det är så roligt följa hans färd med de nya saker som vi möter varje gång han besöker oss. Han sätter ihop små meningar. En dag så kom han hade en portmonnä med guldpengar som han hade fått av faster Dadda. Jag kommenterade: ”Har du portmonnän med dig i dag?” ”Plånbok! Mycket pengar i den!” Killar har väl inte portmonnäer. De har ju plånbok som pappa. Ni skulle ha sett hans min, farmor visste inte att det hette plånbok. Hans pappa sa att Olle hade kanske inte ens hört ordet portmonnä. Man känner sig som stenåldern, men han hade en portmonnä med blixtlås i alla fall, så det så.

En dag surrade tvättmaskinen, i diskmaskinen virvlade vattnet runt, runt och assistenten knådade matbrödsdeg och då slog det mig: Här tvättar jag, här diskar jag och gör deg och gör ändå ingenting! Tänk när jag skulle tvätta i Värmland innan vi hade elektriskt; kvällen före skulle det läggas i blöt, ved skulle det fraktas till den stora grytan i koppar. Varje tvättdagskväll värkte ryggen, knogarna var nästan såriga, för allt som var väldigt smutsat skulle ju skrubbas på tvättbrädet. Sköljandet var ju en evighet av vridningar och vridningar. När man hade vridit en hel dags tvätt, så hade man en röd rand kring varje tumrot i flera dagar. Tvättandet gick väl an på sommaren, meeen vintern… Ändå hade jag det ”lättsamt”, för jag hade ju tjärnen och vattnet en armlängd bort, men det var kallt och jag lovar att man var snabb ner med händerna i varmvattnet. Väldigt snabb.

Nu kommer ett minne från tvättdagar, där vid tjärnen. Jag hade en stor vacker bondkatt (torparkatt) som hette Snutten. Han badade, när jag tvättade. Han tog sig en simtur runt bryggan. Han simmade med högburet huvud.

Ett till minne med katten. Jag skulle hjälpa en sommargranne att permanenta hennes hår och jag hade gjort i ordning hennes sköljvatten i en stor bunke. När jag tittade, så satt Snutten i bunken. Det var ju både varmt och skönt. Jag fick bort honom innan hon såg, för annars hade det blivit svårt för både mig och katten. Hon var sträng och ”agasam”, så jag lyfte Snutten ur det goa vattnet och schasade iväg honom. Tant Lova blev fin i håret och allt gick bra.

Nu kan jag nämna att Bebbe har fått sin ”Gjan, Bebbe, gjan!” Han kommer väl till veckan och får se den tänd och vacker. Mamma Ulrica och han kom med den. Gissa om han var stolt, när han kunde berätta att det var en gjan utanför på uteplatsen!

Jag avslutar den här krönikan med att Elisabet berättar att allt känns bra. Jag ser nu, när bladen har fallit från syrenbuskarna, att de ljusblå böneremsorna lyser ljusblå och viftar för varje vindil. På sommaren gör de sitt inne i det gröna utan att synas.

Hon skriver i en mening i sitt senaste brev följande tänkvärda ord: Du kan inte bestämma vad du kommer att drabbas av, men du kan bestämma hur du hanterar det! Ta hennes ord till er, när det känns jobbigt och dela bekymren med någon vän. Det blir lättare så och hälften så tungt.

Jag önskar er en godelig julmånad. Kram på er allihop.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *