En månad har gått December 2014

En månad har gått

December 2014

Nu har 2014 stängt dörren om sitt, inget går att tillägga, inget går att göra om. Det är att vara nöjd med det som blev. I det stora hela, så är vi nog det. För oss, för de våra, så har det varit bra. Inga stora besvikelser, ingen miljonvinst på Triss heller, men några småvinster som håller intresset vid liv, gör att man tror att nästa gång… eller nästa år.

Det här året, som vi gläntar på dörren till, hoppas vi ska vara behagligt och människovänligt. Att livet skall få vara så gott det kan vara, att naturkatastrofer och kriser skall hålla sig borta från vår värld.

Att krig inte skall förekomma, är det någon som kan tro på det! Det känns som om det inte är någon idé att ens önska, när en del herrar bombar sitt egna lands innevånare med splitterbomber! Det måste vara något allvarligt fel i deras tankeförmåga, det är då sant.

Det är inte första gången som man undrar över krigsherrars förmåga att känna någon sorts empati. För ett tag sedan såg jag ett program om Stalin, Khadaffi och Amin och deras sätt att hantera de sina. Hemska varelser, som inte visade någon sorts medkänsla eller värme, säger jag. Var det någon som protesterade eller hade någon annan mening än statsmannen själv, så blev de dödade på en gång! Jag säger som Herberts arbetskamrat stockholmaren Åke: ”Jag festår inte!”

Nej, nu måste jag tänka på något annat, på vad december har varit för oss av upplevelser. Vi har varit på vuxendop i Frösö kyrka. Astrid, som är en blivande konfirmand, skulle döpas eller döpa sig, kanske man ska säga. En väldigt fin och ny upplevelse för oss allihop. Hon stod där framme i kyrkan, sjöng med i de psalmer som hade valts, det strålade om henne, henne som vi har kommit att kalla vårt ”barnbarn”. Det blir så ibland när några familjer kommer närmare än andra. Vi sitter inte ihop med blodsband, bara med hjärteband. Det har blivit några låne – eller fått-barnbarn med tiden. Deras mammor har blivit mina barns syskon på något vis, med resårband som har töjts ut ibland, men dragits ihop vissa stunder, när vi har behövts eller de har behövts.

Vi iakttar en mage som växer för varje vecka vi ser den. Olles mammas mage, som innehåller ett småsyskon, efterlängtat och omtalat. Vi har sett bilder på en liten profil, på en hand som vinkar och i maj, så får vi se vad den lilla profilen är för ett litet barn.

Ett litet barn säger Olle, så nu är jag inne på Olle-följetongen. Han som bar paket åt tomten på julafton, för som vanligt kan inte tomten läsa utan någon får hjälpa till med det, och inte orkar han stövla omkring så mycket heller. Då fick Olle vara en Nisse istället. Vi vinkade adjö till tomten när han försvann ut i mörkret, m en sen började det en yster dans med alla papper och snören. Bästa klappen var nog från Farbror Kekke, Erik, som hade inhandlat en verktygsbänk som det stod Bacho på.

Där fanns såg, hammare, skruvmejsel, tång och ett skruvstycke, spikar, skruvar och muttrar. Allt som kan tillhöra en arbetsbänk. Så nu skulle han ”bobba och bobba”.

Faffa har ju en sådan bänk i verkstaden, fast den bänken är större förstås. Skidor och en större pulka fanns också bland klapparna.

Då tänker jag på när Erik hade fått längdskidor i julklapp, kanske han var fyra år. Skidorna gick inte som han ville. Då tittade han upp på mig och så sa han: ”Vänta till jag får Ingmar Stenmarks glasögon, då kan jag åka!” Han lärde sig åka om ett tag, utan Stenmarks hjälp.

Mer jultankar om en annan av våra fått-barnbarn, Anders. När han började bli så stor att han inte skulle tro på tomten, kunde bli retad, så förklarade mamma att: ”Tomten finns inte, Anders.” Han tittade upp på sin mamma och sa ganska irriterat: ”Det vet jag väl, men jag vill att han ska finnas.”

Jag blev så glad när jag såg att det hade samlats in julklappar på ett hotell här i stan. Folk kom in med paket som sen kunde delas ut till familjer som inte hade möjlighet att köpa själva. På något vis så har man dåligt samvete när man vet hur en del andra har det. Det tynger, dåligt samvete, men jag smorde det med lite gåvor till Smile. Jag har väl försökt gottgöra lite.

På tal om pengar och priser, så har jag funderat på en sak. Om en vara kostar 299:- eller ännu värre 299,90:-, så är det ju falsk marknadsföring. Varför i herrans namn skriver de inte 300:-? Inte kan de väl tro att vi är så lättlurade så vi köper hellre en vara för 299:- än en för 300:-? Eller är vi det? Jag undrar.

Jag tror att vi är ganska så påverkbara, se bara på denna reklam på tv:n. Ibland har vi tagit tid på reklaminslagen upp till 9 minuter. I ett program på en timme blir det inte så lång programtid. Där kan man tala om att bli dubbellurad, först på tiden och sen matas det undermedvetna till att sträcka ut handen och ta en vara som vi har sett flera gånger. Visst är jag med min sjuåriga folkskola duktig på att analysera!

Jag jämför med om jag ligger och löser korsord på kvällen, kör fast och inte kan så många ord. Nästa kväll så kan jag en massa av det jag inte kunde kvällen före. Jag har ju inte förkovrat mig i dessa frågor under dagen, det har bara rullat på i den vanliga lunken.

På tal om att skriva, så har jag nog kommit fram till Elisabetsavsnittet, eller hur. Jag blev orolig när jag bara någon dag före jul fick ett julkort från henne som inte var skrivet med hennes vackra handstil. Visserligen var det vackert skrivet meeeen det var inte som vanligt. Jag ringde upp fylld av oro. Elisabet svarade, skrattade åt min oro, sa att nu hade hon åkt ambulans in till lasarettet två gånger den veckan. Hon hade drabbats av njursten! När jag gick till kyrkan dagen efter, så hade jag ett allvarligt samtal med Vår Herre och sa som det var att nu fick han ta och lägga på ett kol när det gäller omtankar och ett skyddsvärn omkring min vän! Jag hörde på hennes röst att hon var trött och ville inte ha det så. Jag ville försöka att hämta krafter tills det blir vår igen. Är det någon mer som vill stöta på Honom däruppe för att det ska ta ordentligt? Det kanske inte räcker med bara mig och mina blå böneremsor.

Vi, Herbert och jag, fick böcker i julklapp, en av dem var för trädgårdsvänner.

Den heter Sent i september, en sorts trädgårdsbok. Jujja Wieslander heter författaren och den har illustrerats av Arne Gustavsson, en violinist som har målat helt underbara akvareller. En del kan allt verkar det som.

Ja, det här var lite decembertankar, vinterkylan har lättat litet, snön lyser vit på taken och tomten har gått till en välförtjänt vila, men snart, snart börjar knoget igen.

På tal om vinter och snö så vill jag avsluta med något alldeles underbart. Olles pappa Mats talade om att de hade stått ute på gården en kväll, för Olle är väldigt fascinerad av månen. De hade stått där och tittat och så hade Olle sagt: ”Pappa, månen städar himlen!” Vad var det som fick honom att tänka så, han som bara är ett litet barn, inte tre år fyllda. Vad kunde han mena? Underbart att få vara med tycker jag, att få höra, att få fundera över och att kunna dela med sig av. Detta var Olles och min nyårstanke till er.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *