En månad har gått Juni 2015

En månad har gått

Juni 2015

Jag
sitter vid min dator/skrivmaskin och skall försöka förmedla mina tankar. Inte
är det lätt, för vädret klämmer ner åtminstone mig i skoskaften. Finns det
skoskaftskor i dag förresten?

I
går morse 8,2 grader, i går kväll 7,9 grader och det är månadsskiftet
juni/juli. Jag såg på tv:n härom dagen
att Sverige besöks av många turister från främmande länder. Besökarna skall
bussas till de sevärdheter som är intressanta. Jag undrar om de förmedlar till
sina landsmän, att ska ni till Sverige, så klä på er, klä på er ordentligt!
Vilken PR, vinterkläder och vinterväder! Nästan som på Grönland! Kanske vi blir
ett nytt Island. Men alla såg glada ut, amerikaner som skulle ut till sitt
kryssningsfartyg igen efter ett ”strandhugg” i Stockholm. De var lyckliga för
de hade sett balkongen, där de kungliga visar sig då och då.

Visst
var ni väl med på bröllopet, där ”yngsten” fick en kvinna som verkar ha
visioner och ambitioner när det gäller att hjälpa där det är nöd och elände.
Heders!

Såg
ni alla fina klänningar och festfina herrar? De har mindre att välja på,
herrarna, men de har desto färggladare kvinns vid sin sida. Varför finns inte
frackar i andra färger? En mintgrön frack till en mörk herre? Eller en blåtonad
på en blond kille? Svårt att kombinera med den kvinnliga prakten. Det är nog
bra som det är, när jag tänker efter. En orange frack till en ill-grön
klänning! Det går ju bara inte.

Bruden
var som en gräddklick och blommorna de hade valt att smycka kyrkan med var ju
så fint hållna. Läckert, med ett annat ord. Väldigt smakfullt.

För
att återgå till min värld, så fick jag brev från Elisabet där hon försöker
beskriva hur hon får på sig stödstrumpan på nästan hela kroppen. Hennes
operationer, där de har plockat bort en del lymfkörtlar, har ju stört hennes
balans av lymfvätska. Den hopar sig så att säga. Nu ska den där strumpan hjälpa
till med arbetet, som de bortopererade lymfkörtlarna annars skulle ha gjort.

Bara
toabesök kräver ju planering av yttersta mått. Jag tycker det skulle ha räckt
som det var med obehag och besvär. På något vis och trots allt, så har hon kvar
sin positiva syn på allt möjligt, ser möjligheter och ser med humor på sig och
sitt ”elände”.

När
det är varmt och strumpan är motsträvig, du vet att du måste få på dig den för
ytterligare en dag, då skulle åtminstone jag sätta mig ner och gråta eller säga
några ”styggta” ord det är då säkert.

Att
det blir nästan olidligt varmt i kroppsstrumpan behöver kanske inte påpekas.
Hon är en tappert kämpande kvinna, tycker jag. Vi vet ju alla hur svårt det är
att dra på en ynka vanlig stödstrumpa. Alla era tankar kan ju samlas ihop till
en enda hejochhå-välgångstanke över den nya ”dressen”, när den skall på och av!
Kanske känns det lättare för Elisabet.

Ja,
nu har ”sommaren” börjat. Ida har haft första semesteromgången och varit hemma
hos oss. Vi har löst korsord och löst korsord, för uteväder har det inte varit.
Hon återvänder till oss i slutet på augusti, kanske att vädergudarna kan vara
lite mildare inställda då, men hon är i ”jumperblåsaråldern”, så hon är rätt
nöjd med fjällvindarna.

Hon
har hälsat på Olle och hans lillebror Ebbe. Den här gången passade det sig så
att hon kunde vara där flera dagar i sträck. En dag tittade Olle på sin faster
och sa: ”Ida, tror du inte att farmor och Herbert längtar efter dig nu?”

Hon
funderade, om han hade tröttnat på hennes sällskap eller om han hade empatin
för oss. Vi konstaterade i alla fall att han visste hur det är att längta efter
någon.


blir jag så där förundrad över hur stort ett treårigt tankeområde är. Visst
blir man häpen. Och förundrad.

Lillebror
säger inte så mycket, men minspelet, mina vänner, är obetalbart. När han har
ätit och blivit bytt på, så börjar skådespelet. Kroppen sträcks ut, eller dras
ihop, ansiktet är än en enda skrynkla, än en plutande mun, ibland går ögonen i
kors och efter stort besvär, så kan det komma något gurgel som kanske
föreställer prat. Allt detta med uppmärksamhet på farmors ögon och ansikte.
Ebbe vill nog förmedla mer än vad som går att förmedla just nu, men det kommer
säkert. När barn har lärt sig tala skall de vara tysta, när de har lärt sig gå
skall de sitta stilla. Vuxenvärlden måste te sig som ett stort mysterium.

Vi
har träffat ett annat barnbarn; Anton och hans mamma som har hälsat på, plus en
underbar gammal goldendam, Saga, som hunnit bli 11 år. En av de snällaste
hundar jag vet. På nästan en vecka inte ett enda litet skäll fick vi, bara
svansviftningar som viftade runt vinterpälsen, som hon bestämde sig för att
lämna hos oss.

Anton
är snart nitton år, har ett rött skägg och tillika kalufs. Barnbarn skall inte
ha skägg och vara längre än sin farmor. De ska trampa trehjuling och tigga saft
och bullar. Den dieten har övergått till stuvade makaroner och falukorv i
massor – skulle kunna serveras varje dag som de hälsar på. Kanske skall jag
testa det nästa år. Roligt att hans mamma Ulla vill ha fortsatt kontakt med
oss, trots allt som har hänt. Sådant som Antons farmor inte har kunnat göra
något åt, men jag vill kanske försöka kompensera litet av vad min son
förorsakade dem.

Vi
har en bekant, Paul Rengmyr, som har haft vernissage på Frösövallen. Han målar
gouache mestadels och målar av naturen så man känner dofter, hör vattenporlet
och fågellåten. En utställning som är sevärd. Han blandar fotorealism med
”tokfåglar”! Inte på samma tavla! Det är fantasifåglar, som har lite annorlunda
budskap till oss ute i den sorlande världen. Vad sägs om titlarna Vasfåglar och Fågelskådaren. Så tillkommer collage som är mångtolkningsbara och
spännande. En del konstnärer är snäppet värre än andra, tycker jag.

I
år blev det ingen resa med kyrkan. Det brukar vara trevliga tillställningar, en
endagarsresa till något sevärt resmål, en trevlig god lunch och ett kaffestopp.
Jag vet inte varför det drogs in, men som det är i dag får vi rätta oss efter
förändringar även om det är svårt. Något som har varit ett vinnande koncept har
man svårt att förstå att det försvinner, särskilt i vår ålder. Då skall det
helst vara som det har varit.

I
vår kyrka hade vi en musikal av bara ideella krafter. Ett trettiotal sångare
som av hjärtans lust deltog med sina röster i 40-talslåtar för fullsatt
Odensalakyrka och därefter fullsatt församlingsgård inne i Östersund. Något som
gav glädje till både deltagare och åhörare.

Men
som sagt, förändringar är obekväma ibland.

Ja,
den här månaden har Herbert firat sin 84:e födelsedag. Jag blir så imponerad. Han
håller på i trädgården, går promenader, orkar med barnbarnen stora som
små. Ändå klagar han att han inte hinner
eller orkar. Jag försöker säga gång på gång att det finns de
som……………… De orden faller ofta bara ner utan att det tas notis om
dem!

Jag
började skissa på den här krönikan i något som liknade höstväder, men jag skulle
verkligen få rätta in mig. Nu skiner solen, sommaren kan nästan inte komma
närmare. Där fick jag!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *