En månad har gått Juli 2015

En månad har gått
Juli 2015

Ja, nu
sitter jag här igen och försöker att få ordning på mina tankar till en ny
krönika. Jag träffade en bekant som läser min ”blogg”. Hon tyckte att jag skrev
så långa inlägg! Jag sa som det var, det är en krönika, ”ingen riktig blogg.”

För dem, som
skriver och läser bloggar, så är det, vad jag förstår, kortare meningar och
tankar. Jag skriver bara en gång i månaden, ”tänker” jag bara en gång i månaden,
så blir det längre. Det är tack vare Ingegerd på förlaget som det går att
genomföra.

Jag tycker
det är väldigt roligt. Ibland undrar jag vilka ni är som läser min krönika. En
del skriver tillbaka och Ingegerd förmedlar det till mig. Roligt för mig att
inte orden bara far ut i etern. Ord och ord, det är ju bara ettor och nollor.
Kul att ni som har datorer tyder dessa ettor och nollor till ord.

Allt eftersom
åren går, så känns det som månadsskiftena kommer tätare och
tätare. Åren går och det dyker upp olika sorts åldersbevis, men tecken som
kommer tidigt, utan att man faller för något åldersstreck, är långa strån som
växer på hakan. När Mats var tonåring och jag stod i något sorts motljus, fick
han syn på några långa och ganska kraftiga strån under min haka. Han Greppade
tag i ett av dem och ropade: ”Pappa, vi kan snart åka runt och visa upp mamma
som den skäggiga damen!” Allmänt skratt blev följden av det plus att jag var
mer observant vad som växte där under hakan. De växer fortfarande med samma
kraft. Går man ut i vinterkylans frost, så syns det fler än man kan upptäcka i
spegeln och då inte bara under hakan.

Jag läste om
en man som uttalade sig om den kalla sommaren – att om vi tycker att det är för
kylslaget, så finns det varmare ställen att resa till. Ja, det finns det, men
då ska man ha mycket pengar, tordas flyga, ha ork och en kropp som man kan
frakta med sig utan för stora besvär. En mamma som är ensamförälder med tre
barn och som jobbar på lasarettet inte har hon råd eller…?

Ja, nu har
vi återigen påmints om det som hände på Utöja. Nu är det åter igen ett ställe
där ungdomar samlas och ger varandra olika minnen och knyter nya vänskapsband. Många
gånger har mina tankar gått till hans mamma, hur hon klarat av sin sons illdåd. Hur hon har
handskats med allt som blev så svårt helt plötsligt. Handskats med grannar och
bekanta. Vilka var det som stod kvar som furor intill henne, när mediastormen
drog fram. För det är ju klart att varje årsdag, så blir det påmint och påmint.
Vilken famn kan hon gråta mot? Som mamma, så skänker jag henne många tankar de
här dagarna.

Gråta har vi
fått göra den här månaden för Herberts syster Ruth avled till följd av en svår
sjukdom. Hon var hans storasyster och sen jag kom in i familjen, så var hon min
storasyster också. Jag hade ingen storasyster och hon hade ingen lillasyster.
Det kändes bra att vi kunde ersätta det med varandra. Hon hade en härlig humor
och vi fick skratta tillsammans många, många gånger.

Nu är
Herbert ensam kvar av fem syskon. Det känns det tomrummet, det förstår jag, men
vi få trösta varandra, rätt vad det är så kommer det något roligt eller härligt
minne och då ler vi. Vi sänder henne en hjärtetanke.

På tal om
att bli ensam kvar, så såg jag en flickas kommentar till sin mamma som sa att
hon var ensamstående, flickan sa: ”Du är väl inte ensamstående, du har ju
mej!”

Vi var och
drack kaffe på en uteservering en av dessa ovanliga dagar med sol, då vi kunde
sitta ute och fika. Dit kom en familj med fyra barn. En ganska så färsk, en
månad kanske, en på 1½ år, ett litet charmtroll, en storasyster på kanske 6 år
kånkade och bar på honom. Efter så kom storebror kanske i11-års åldern med
händerna i fickorna studerande omgivningen. Pappan i familjen bar och drog allt
lösöre. Den lille fick bröstet, systern for omkring och ledde sin lille bror i
stora cirklar i gräset. Påpasslig och alert. Storebror satte sig i gräset, såg
ut som om han inte tillhörde sällskapet. Systern ömsom bar, ömsom sprang efter
sin kutande lillebror. Mamma-gener, finns det sådana? I så fall hade flickan
fullt utvecklade sådana, men det kanske var hennes dag att passa sin lillebror,
vad vet jag.

Nu far mina
tankar till Lille Olle och hans familj. De har varit till morfar och mormor i
Småland. Olle har lärt sig småländska, bland annat ett ord, och det var brôte.
Morfar var ute med skottkärran, räfsade och ansade och lade ”brôtet” i kärran.
Olle sprang och plockade kvistar och kottar och sa: ”Mer brôte morfar!” Olle
har träffat sina kusiner, badat, cyklat och fått vara ett riktigt sommarbarn. Lillebror
Ebbe hade vuxit till en liten michelin-gubbe, knubbig och go. Benen hade många
veck, tänk att bara flytande föda kan ge så mycket hull! Jag tror att Ebbe blir
en sådan där förnöjd kille som Olle har varit.

När de
ringde från Småland, så frågade jag Olle om Ebbe kunde gå, nu när de varit
borta så länge. ”Nääää farmor, det kan han inte!” Jag frågade om han hade fått
tänder åtminstone, men svaret blev likadant. Jag hörde att han tyckte farmor
var alldeles urbota korkad. ”Men farmor han kan skratta!” Det visar sig att
Ebbe kan skratta så det kluckar, det kunde han inte när de åkte.

Resan hem
gick bra, utan tillbud. Resan är lång, ännu längre för små killar med mycket
spring i benen. Olle talade om att de ”Åkte läääänge , farmor!”

Ett brev har
rest från Gränna och min skrivvän Elisabet där. Hon omtalar att nu har de fått
byta ut hennes ”tvångströja” till någon storlek mindre. Sex kilo lättare har
hon blivit för att strumpan håller åt och gör jobbet som lymfkörtlarna skulle
ha gjort.

Jag undrar
hur den idémänniskan såg ut som kom på de där ”tvångströjorna”? De heter
kompressin-utrustning ser jag i hennes brev, det var annat det än hur jag
benämnde den.

Hon sitter
på sin uteplats i solen och skriver. Hon hade nyss kommit hem från ett
Ölandsbesök, som hade varit positivt och givande. På hennes kolonilott mördar
hon sniglar varje kväll, många sniglar! På ett ställe hon hade hört talas om kunde
de inte sätta ner foten någonstans utan att trampa på sniglar. Äckligt, skriver
hon. Jag hörde att sniglarna hade kommit till vårt Odensala också! Fyttiattan,
det är inte bra alls.

Nu ligger
här ett sex sidor långt brev från Elisabet, som jag skall besvara inom kort
plus ett från Gerd, svägerskan i Karlstad och ett från faster Karin i Göteborg.
O.S.A.

Det har
blivit uppehåll i skrivandet, för vi har haft Värmlandsfrämmande av May 88 år,
som åker med sin son Mats i en liten sportbil hit. Inte övernattar de utan kör,
med avbrott för fika, hela vägen hit. Strongt av en såpass till åldern kommen
dam. I år åkte de inte ned-cabbat för vinden var för kall, men i fjol så satt
det en ”diva” med schalett, solglasögon och ett vackert leende där i framsätet.
Det är segt virke i värmlänningar. Hon arbetar fortfarande, som
ändringssömmerska till klädaffärer i Charlottenberg.

Nu har jag
några dagar fått tala mitt vilda tungomål. Jag känner att det sitter i än någon
dag, men när man inte får svar på samma ”läte”, så tunnas det ut lite för varje
dag.

Jag kommer
att tänka på något Herbert har berättat, när jag skriver om kläder. Det var en
kvinna i Oviken som hälsade på en granne. När hon tog av sig stövlarna, så såg
hon att hon hade hål på strumphälarna. Hon sa snabbt: ”Ja du vet, doktorn har
förbjudit mig att ha ylle på hälarna.” Det gäller att finna sig i penibla
situationer.

Trädgården
vår är ljust nu blomsterrik. Bland annat blommar en rosa pion med kanske 50
stoooora blommor, det är bara det att regnet förstör dem så fort. Attans regn
denna sommar!

Trädgården i
all sin prakt, men jag såg en syn häromdagen som är ganska oslagbar. Det
blommade midsommarblomster i djup granskogsskugga. Inne under de långa
grangrenarna stod det djupt blålila midsommarblomster och bara var. Den synen
tog andan ur mig alldeles, men hur beskriver man en syn så att ni ska förstå?
Hjälp!

Så avslutar
jag denna krönika. Försök tänk det jag såg, är ni snälla.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *