En månad har gått September 2015

En månad har gått

September 2015

När jag slog
upp första oktober på min evighetsalmanacka, som jag fick från Elisabet i
Gränna, så står för den dagen: Där människor finns- finns plats för goda
gärningar!

Det har väl
sin sanning, men det blir mycket ont även. Det gäller ju att se det goda men
inte blunda för det onda. Vi får
hoppas att det goda är övervägande, när vi väntar på Elisabets röntgensvar.
Kanske har jag ett besked i nästa krönika. För nu har ni gått vid sidan av oss
ganska länge och jag tror att en del av er har hjälpt till att putta på. Tack
för det.

Elisabet
berättar att hon har en liten stig, som hon går när väder och ork tillåter.
Mellan kyrkan och sjön. Därnere är
det ju mördarsniglar i massor. Hon tog sig före att räkna dem en dag (vilken
idé!) och hon räknade till 946 stycken. På bara en liten, liten bit! Jag skrev
till henne att det var ju tacknämligt att det var sniglar hon räknade, som är
ganska så långsamtgående. Hasselmöss hade varit värre att räkna, men betydligt
trevligare.

Helen präst
kom härom dagen och frågade oss i akvarellgruppen om vårt förhållande till
änglar, eftersom det till söndagen blir Den helige Mikaels dag. Alla var
positiva till änglarna, några hade sett dem och andra trodde att de fanns. Det
blev en glad och trevlig diskussion om änglar och vilka former och gestalter de
kan ta sig. Det finns änglar, som går omkring hos oss, men vi uppmärksammar dem
kanske inte. Det kan vara en vanlig tant i kappa och röd hatt har jag skrivit i
någon dikt.

Vi har haft
30-års jubileum i vår Odensalakyrka. En hel vecka så firade vi i alla
aktiviteter som vi har. Jag hade glädjen att medverka på tre saker. Många var
engagerade för att det skulle bli festligt. Inte minst Köks-Eva och hennes stab
med extragott fika och en jubileumslunch, som var ypperlig.

Bokmässan i
Göteborg, å vad jag skulle vilja vara där, men det går ju inte, otänkbart. Hur
skulle jag orka ens en dag? Men jag ville så gärna kunna strosa där! Jag
som har jobbat i bokhandel och känt doften av nya böcker. (Men jag vet också
hur oherrans tung en kartong med böcker kan vara!)

En dag så
ringde det på telefonen och det var Anton, 19, som sa: ”Kan du gissa var jag är
farmor? Jo, jag är på bokmässan i Göteborg!” Gissa om min röst gick upp i
falsett, när jag nästan skrek: ”Nej, dra du nånstans! Vad gör du där? Det är ju
jag som skulle vara där!” Hans skola hade åkt buss ner till mässan från Arvika.
Jag frågade om han inte kunde titta med mina ögon, men han sa att det var
svårt. Vi läser ju som inte samma böcker han och jag. Sen lugnade
jag mig och önskade honom en fin dag bland alla böcker och alla människor. Tänk
vad skolor hittar på många bra saker i dag.

I min skola
så kom det en boklåda med ett begränsat antal böcker av skiftande slag. Den byttes
ut under terminen, men det som var intressant plöjde man igenom ganska snabbt.
Sen var det att vänta tills nästa sändning. Kanske det byttes böcker bara en
gång under en termin. Minns inte riktigt. Nu finns det fri tillgång till böcker
tack vare biblioteket, men vi bodde långt från tätorten och hade ingen bil, så
biblioteket var en ouppnåelig dröm. I dag läser ungdomar på plattor, i
telefonen, i datorn, ja överallt finns utbudet, om de vill förstås.

Jag har för
förta gången i mitt liv varit på fotvård! Jag hade bespetsat mig på att njuta
över hövan så att säga. Alla som har varit iväg med sina fötter har sagt att
det är ett under av upplevelse. Nu inget ont sagt om kvinnan som hjälpte mig,
hon var proffsig i sitt bemötande och det hon hade för händer. Det var bara det
att det var inget att åtgärda! Hon klippte naglarna, putsade litet på dem och
sen filade på hälarna och sen var det klart. Det kändes när jag gick hem som
när jag gick dit, nästan. Fötterna var lite mjukare, men det är inte gott att
göra något, när det var nästan babyfötter som jag visade upp. Men nu vet jag
hur det är och en vacker dag kanske jag behöver hjälp.

När jag gick
därifrån tänkte jag att det kanske hade tagit bättre om jag bestämt mig för en
ansiktsbehandling. Det behovet är överhängande. Jag kan inget om smink,
mascara, läppstift och alla andra konstiga saker, som det rekommenderas och
reklameras för i tidningar och tv. Jag har aldrig kunnat och ska sanningen fram,
så är jag nog i alla fall för gammal. Man kan inte börja sminka sig när man
snart är 80, när man inte gjort det förut. Jag minns en gång för många, många
år sen. Då hade jag letat fram ett läppstift från någon gömma, lagt på och
tyckte att det kanske inte blev så tokigt. Då kom Mats, kanske 7-8 år gammal,
och tittade stort på mamma och sa: ”Snälla du, ta bort det där. Det var inte
fint, mamma!” Jag gjorde det gärna, läppstiftet smakade gammalt. Sen har jag
inte sminkat mig alls.

Ja, väntar
ni på Olle-följetongen?
Vi har varit
på barndop. Lillebror Ebbe döptes i Rödöns kyrka den 27:de. Barndop rör vid en
sträng, som bara slås an då. När vi började sjunga Gud som haver och Olle hörde orden, så knäppte han sina händer,
alldeles allvarsam. Hjärteknipande? Ja! Faster Ida har sen han var liten läst Gud som haver med honom och innan det
var görligt att knäppa de små händerna, så blev det en övning i sig. Ibland blev
det rätt, ibland fel. Men nu framme i kyrkan blev det rätt. Prästen undrade om
Olle ville hjälpa till att hälla i dopvattnen, som förresten var från Ammerån,
men nej han ville inte. Det var för högtidligt runt om. Olles 11- åriga kusin
Emma från Småland sjöng så vackert solo för oss alla. Modigt och duktigt. Hon
kände ju bara lillfamiljen, annars var det bara idel främmande människor.

Ja, nu har
hösten kommit frustande med stormvindar och regn. Visst kan man hålla sig för
skratt även om hösten är värmeljusens tid, änglarnas tid, de värmande soppornas
tid och alla höstfärgers tid, om bladen får sitta tills de blir vackra. Blir
det fler stormar vete katten.

Hemma i
Värmland hade vi en del lönnar på gården och när de var höstklädda så var det
färgfest. För att inte tala om att göra en resa runt sjön Rottnen, där man
passerade många hundra lönnar. Oj, vilken ögats njutning det var, men för mig
var det den böjda ryggens tid, då pappa hade en plantskola och saluförde olika
saker på torget. Bland annat gravsmyckningskransar. Vi åkte då och plockade lav
för att ha något att binda av. I dag är det förbjudet att plocka den, men då
visste man inte bättre. Det tar ju en mansålder innan den växer tillbaka. Tänk
om man kunde återkalla några dagar av den tiden, då vi satt och band kransar,
satt vid varsin sida av bordet, pratade och ventilerade dagens problem och
glädjeämnen. Bara någon dag, när ryggen var snäll och händerna inte ömmade.
Tillsammans igen!

Då hade man
inte hört talas om IS, inte om flyktingströmmarna, inte om tiggare. Inte om twitter,
ipad, datorer, nätmobbing eller annat som kunde missbrukas. Då visste jag inte
om att jag skulle få barn, barnbarn eller barnbarnsbarn. Inte att jag en dag
skulle bosätta mig 60 mil från bordet, där jag då satt. Inget om att jag en dag
skulle sitta och skriva en krönika i månaden, som kunde läsas av människor som
jag inte vet vilka de är. Utan att stoppa i ett kuvert och att bokstäverna
skulle vara ettor och nollor. Tala om ovetande!

En tanke på “En månad har gått September 2015”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *