En månad har gått November 2015

En månad har gått

November 2015

Jag har ett vykort, där en Lucia
springer som en toka med skurkäpp och hink och kavel. Där står: ”Husmors
maratonlopp mellan Lucia och jul!” För mig börjar maratonloppet redan i slutet
av november, men med Lucia och jul i tankarna. Det går inte att springa längre,
för jag orkar inte.

Den här hösten har faktiskt varit
arbetsam med att jag känner mig gammal kroppsligt. När jag sitter stilla på en
stol så är jag högst 35, men ska jag utföra något som liknar arbete så är jag
minst 90. Bevare mig väl hur det känns.

Jag hoppas att det känns bättre,
när det börjar vända och bli ljusare. Jag känner mig så kluven. Önskar ljus,
men när det är fullmåne och månljuset gnistrar i varje kristall, och det är
smärtsamt vackert, då mår jag bara pyton. Jag sover inte, det skaver överallt.
Det är inre bara havet som påverkas, min kudde blir plötsligt knöligare de
nätter som månen är full. Underlakanet blir ett tortyrredskap och benen bara
kryper. Är det någon mer som känner det?

Över till Olle. Han har sen han
kom hit till oss på denna jord sovit sämre i fullmånetid. Stackarn, skulle han
behöva ärva farmor i något sådant. Han har ju inte kunnat inbilla sig en sådan
sak eller blivit påverkad av oss, när han var så liten. ”Fråga-doktorn”-doktorn sa att
det fanns inget belägg för att fullmånen skulle störa oss. Men jag skulle vilja
veta vad det är då!

Olle är en krumelur kan jag säga.
Vi har fått en liten adventsgran och hade ingen belysning som passade, så jag
sa att Herbert skulle åka till Claes Ohlsson och köpa en ny. Olle, som var här
då, tittade upp på Herbert och sa: ”Nej Herbert, det finns på Jula.” Barn som inte
ens är fyra år är upplysta. (Nu ser jag att jag var vitsigare än jag tänkte. Ibland
kan det hampa sig.)

Jag vill tala om att lillebror
Ebbe har börjat krypa, så nu måste man städa lite ordentligare, när de kommer,
så man inte tar miste på lillgoingen och en dammråtta. Ebbe är den mest nöjda i
barnväg jag har sett. Han bara ler och ler och ler.

När jag ändå håller på med
följetonger, så hoppar jag över till Gränna och Elisabet. Svaret från sista
röntgen var positivt. Lungcancern är stillastående, och något annat har inte
upptäckts. Hurra! Hennes resa till Hongkong gick bra förutom att hon ramlade
och slog sig. Så nu är det omplåstring av ett knä. Skadorna i ansiktet har väl
läkt ihop. Hon skrev att en sådan upplevelse, som resan var, hade hon inte
kunnat drömma om. Något utöver det vanliga och då har hon ändå rört sig lite i
denna värld.

Tänk vad ett par timmars besök på
Åkerbärsvägen för något år sen gav oss av gråt, skratt, dalar och höjder, sol
och skugga. Det är den tid som vi har träffats, sen är det breven som har byggt
upp denna vänskap. Hurra igen! Ett tack till Maria, som ”lämpade” av henne här
hos oss en stund. Det som sen har gjort att vi fortsätter skriva våra
tokroliga, allvarsamma, djuplodande, glädjande brev till varandra om livet,
döden, känslor, plågor, glädjor, fram och baktid.

Min Ida berättade en söt historia
häromdagen. Hon åker pendeltåg till jobbet, tidigt, tidigt. De är några stycken
som har pratkontakt, när de åker. En av männen har en son på 4-5 år och pappan
hade fått en ny 20-kronorssedel. Han gav den till pojken när han kom hem, men
han vägrade ta emot. Det var ingen riktig sedel, det var en leksakspeng! Pippi
Långstrump var ju på den! Ha!

Osökt kom jag då in på att nu har
vi nya pengar. Vad har de kostat oss? Om de nu kostar oss något. Jag vet inte,
men jag tycker att det måste vara onödigt för bankerna tar inte emot pengar
längre. Vad ska vi med nya sedlar då? Jag satte över en summa pengar en dag
till en annan bank. Det kostade 60 kronor. Jag skulle skicka pengar till
julklappar. Två stycken olika konton. Två gånger 60 gör 120 kronor, men jag
kunde ju inte ta pengarna och gå till banken på gatan intill och sätta in dem,
för de tar inte emot pengar!

Ja, jag vet att det ska finnas
ett hål i väggen att stoppa pengar i, hur man nu gör, men när det känns
övermäktigt med allt knappande, så fick det bli så. Om det går att göra så,
varför kan jag inte kunna få gå in och lämna pengarna. Det måste väl vara en
människa som tar hand om pengapåsen som jag stoppar i väggen. Logiken med
detta? Sen måste väl alla automater
göras om för nya sedlar och slantarna. Automatfabrikanterna måste ju gnugga
händerna.Hur ska vi knappanalfabeter klara
av att betala vår parkering? Vi får be om hjälp var gång vi står där och har
tappat våra hakor.

Inte törs man väl be om hjälp
heller. Jag såg ett program om hur gamla människor råkar ut för banditer som
lurpassar, när vi tar ut på bankautomater, springer fram rycker till sig kortet
och pengarna. Då har de stått bakom och fotat av koden som vi slår in! Fotat
med mobilen.

Tänk om de använde sina hjärnor
till något nyttigt, för dumma är de ju inte. Då skulle de inte komma på alla
sätt att lura gamla människor. Hut!

Den här krönikan börjar likna
breven till Elisabet. Tankarna kommer och jag skriver i den följd som de dyker
upp. Då hinner jag inte glömma det jag har tänkt skriva, så enkelt är det.

Varför säger man jättelitet när
man inte säger pyttestort?

När jag skrev det här om
maratonloppet före jul, så kom jag att tänka på hur bråttom som en del har med
att tända julstjärnor, adventsljusstakar och alla dessa ljusslingor i världens
grällaste färger – och en del blinkar! Tänk om förfäder som hade
törvedsfacklan instucken i väggen damp ner bland allt glitter, allt ståhej. Vilken
chock!

Men det är klart, vi måste
framåt, men hur. Någon har sagt att hade stenåldersbarnen varit lydiga sina
föräldrar hade vi fortfarande varit i stenåldern, men lite lagom
stenålder/nutid kanske inte hade varit så dumt. Om en månad så kliver vi in i
ett nytt år. Spännande och skrämmande med allt som händer i världen. Vad man
hoppas att de stora makterna går tillsammans försöker få bukt med IS, dessa
onda människor. Så tänker jag att de har en gång
varit små gulliga ungar, som släkt och vänner har förundrades över. Nu
halshugger de folk. Hur kan det bli så illa? Historien upprepar sig. Det har
sänts många program om andra världskriget nu i höst. Så nyttigt. Får inte
glömmas. De som inte tror att förintelselägren har funnits väljer väl att blunda
nu också. Historien går igen där också. Tyvärr.

Nu närmar vi oss förberedelser
för julen och då skulle det få vara gott omkring oss. Om vi krymper ner världen
till vår omedelbara närhet, så är det ganska gott tycker jag. Vi tränar i
kyrkan med ett julspel för oss till åren komna. 65 till 85+. Vi skall vara
änglar (!) tomte, herdar, Josef och Maria. Lucia med följe. Med det julspelet,
så får vi önska varandra en tillvaro med ljus och sång.

Jag känner nu att Viktor Rydbergs
tomte var och är inte ensam om att fundera.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *