En månad har gått januari 2016

En månad har gått

Januari 2016

Nu har jag fått för att jag har
klagat på den frånvarande vintern. Nu vill jag inte gå ut alls när det börjar
närma sig – 25 grader och därunder. Då blir jag inåtvänd. Det är inte lätt att
vara till lags åt alla önskemål för moder Jord eller herr Natur.

Men ett vet jag – det har varit
kallt åt småfåglarna. De har inte haft en tanke på att pensionen inte är så
hög, när de pickar i sig en stor nötautomat varje dag. Har det inte fyllts på
nog fort, så har de radat upp sig på vår tallpinnegärdsgård och tittat ihärdigt
in mot oss. Har inte det hjälpt, så har de modigaste kommit till fönsterbläcket
och blängt strängt: Nå, hur blir det, skall vi få någon mat innan vi fryser
ihjäl?

I år har vi bara sett en enda pilfink,
ingen grönfink och ingen gulsparv. Visst blir man rädd? Tänk om det blir så att
Rakel Carsons farhåga kommer att slå in. .
Att vår natur kommer att tystna. Tyst vår så hette hennes bok som kom för säkert 45 år
sen eller mer. Kan ni tänka er en vår utan humlesurr och fågelkvitter. Det var
det hon befarade. Är vi på väg?

Vi har haft ovanligt många
blåmesar, den lille FN-soldaten med sin blåa mössa, och talgoxar i mångfald. Nu
är de så vana att Herbert kommer med mat, så de sitter bara på en armlängds
avstånd och väntar att han ska göra sitt jobb. Vips är de där igen.

Jag kommer att tänka på när vi
hade flyttat från Värmland Ida och jag. Hon satt och tittade ut, – 40 grader,
tittade på fåglarna och sa med gråt i rösten: ”Mamma, kan vi inte sticka
strumpor åt dem. Det måste ju vara jättekallt om fötter och ben.” Jag tröstade
med att de hade ju sitt duntäcke som de kunde svepa om.

Moder Jord ja. Jag läste en
uppgift om att de har upptäckt en Supernova 3,8 miljarder ljusår bort! Är det
någon av er som kan tänka så långt? Grattis, säger jag. Min tanke kan bara
nudda vid hur rymden ska kunna se ut. Min insikt tar slut vid ett ”nudd”. För
mig måste den vara oändlig. Och hur stort är det? För lille Ebbe, vårt
barnbarn, är det nästan oändligt att krypa från ett rum till ett annat. Det
visar ju att allting är relativt. För mig att gå från ett rum till ett annat är
det bara några steg, för Ebbe oändligt, för de som sysslar med att studera
rymden är ”Ebbes kryp” nästan så det inte finns, och han pinnar på en lång
stund. Kanske inte ljusår, men i alla fall. Relativt var ordet, sa Bull.

Nu är det lägligt att gå över
till Olle följetongen, när jag har talat om hans lillebror. Olle har börjat i
simskolan. Pappa Mats följer med på måndagseftermiddagarna, ja nästan kvällen.
De gör ett inhopp hos oss innan hemfärd; äter gröt, sätter på pyjamas. Så är
det fritt fram att somna på hemvägen för en nybliven fyraåring.

Han har ju fyllt fyra år. Då sa
han, när vi var där och åt tårta: ”I går kväll när jag la mig var jag tre år, i
dag när jag vaknade var jag fyra.” Då frågade jag honom: ”Men vad var det som
hände i natt, när det blev så?” Han tittade länge på mig: ”Ja, inte vet jag!”
Jag sa till Olle att jag tycker att hans mamma är så duktig med allt pyssel,
allt fint hon gör, med blommor och allehanda saker. Olle funderade över
berömmet och sa: ”Ja, farmor, jag har
fått rätt mamma!” Jag blir förundrad över var han finner alla sina
tankegångar. Det är så vi känner också, men har inte kunnat uttrycka det så
fint. Sådana stunder känner man sig utvald och särskild.

Mindre utvald är man när man
glömmer. Jag har köpt en dokumentförstörare för ett par hundralappar. Lätt som
en plätt att strimla papper som man inte vill ska läsas av utomstående. Men de
pengarna hade jag kunnat spara för jag förlägger en massa som ska strimlas, och
det har samma effekt. Resultatet blir likvärdigt. Mycket tid går åt till att
leta i alla pappershögar, alla dikter som inte har fått godkänt. Kanske har jag
lagt papperet i den högen i alla fall? Men icke! Det är inte bara papper man
förlägger och glömmer. Man skriver upp i, som norskarna säger, i Glömmeboka.
Där har jag snart skrivit upp alla gamla bekantas namn, var de bor, vad deras
anhöriga heter etc. etc. Enda trösten är väl att nästan alla i min ålder har en
Glömmebok där de har varit duktiga att anteckna. Sitter man några stycken så är
samtalet inriktat på att komma ihåg vad någon heter, om de över huvud taget har
haft något namn, jag tvivlar ibland. Namn som man sagt hundratals gånger finns
inte längre. Vad har man tryckt på för knapp? Jo, radera. Nu vet jag, hjärnan
har blivit en dator! Där har vi det!

Maskiner, telefoner, kameror,
allt är så mycket, så invecklat. Fast de unga säger: ”Det är enkelt farmor,
titta, gör så och så och så!” Ja, då ja, men stunden efter sitter jag där med
telefonen och vet inte ett jota. Hjärnan är teflonbehandlad också! Raderaknappen
och teflonbehandlad är ingen bra kombination.

Nu har Elisabet varit på en ny
röntgenfotografering och jag har inte hört av något utlåtande än av dessa inre
bilder, men hon är en glad kvinna som kämpar varje dag med att få på sig sin
kroppsstrumpa som skall göra lymfkörteljobbet. I senaste brevet har hon skickat
bilder från sitt hem, så jag skall se var hon håller hus. Jag har bland annat
sett ett gammalt vackert Jämtlansskåp, en blå kökssoffa från ”buan” och ett
underbart uterum hållet i vitt. Jag har sett gästrummet, kanske jag en dag får
sova över där. Ett talesätt från Värmland:
Om Gud vill och ändan håller!
Kanske att det blir så en dag. Hur mycket
prat det ska bli då, vi som sänder 6-7 sidiga brev två gånger i månaden. Det
kanske blir så att jag hamnar i hennes dubbelsäng för att vi ska hinna med alla
tankegångar. Så vi slipper skrika mellan två rum sen vi har lagt oss! Kanske vi
behöver vila en stund också. Jag avslutade förra krönikan med att jag inte vill
vara någon annanstans och är nöjd med det jag har, men några dagars besök hos
Elisabet i Gränna skulle vara något alldeles extra. Det vidunderligaste med vår
vänskap är ju att vi har träffats och pratat med varandra endast ett par timmar
i juli 2012. Efter det har det gått 77 brev från Östersund till Gränna. Lika
många åt andra hållet. Snigelpost. Hur många är vi som gör det? Kuvert
dekorerade med urklipp som passar till innehållet och mottagaren. Många
limstift blir det! Glädjen mina vänner när jag hittar ett kuvert med den vackra
handstilen på är sådan att jag släpper det jag har för händer och läser på
momangen.

Nu slutar jag med allt prat om
smågluttars krypande, fyraåringars tankeverksamhet, äldres svårigheter med
funktioner som glöms bort lika fort som man ser dem, glädjen över vänskap, att
posten fortfarande säljer porton och att det finns småfåglar som jag kan räkna
och lämna statistik på till Sveriges Ornitologiska förening. Vi har varit med
och räknat de senaste fem åren. Intressant och höra om det är lika litet med
gråsparvar, pilfinkar, gulsparvar och grönfinkar på andra håll i landet. Det
redovisas i deras tidning Fågelvännen senare i vår. Ni får se i någon
krönika längre fram hur det ser ut med fågelhälsan.

En tanke på “En månad har gått januari 2016”

  1. Så fint att få läsa din blogg så här på söndagens eftermiddag medan solen som lyst upp landskapet sakta försvinner bakom skogsranden. Även jag är så glad i småfåglarna utanför köksfönstret. Det ger en stunds vila i tankegångarna att betrakta dem.
    Vilken gåva du har i dina barnbarn, tänk vilka små filosofer de kan vara så tidigt i livet.
    En gåva till dem dessutom att ha dig som lyssnar och bekräftar. Det som borde vara alla
    barns självklara rättighet, att vi har tid för dem.
    Vill rekommendera din bok ”Jänta Mi” till alla jag känner, har kommit halvvägs nu och läste några delar högt för min dotter igår. Ser fram emot att få läsa mer här igen snart.
    Varmaste hälsningar Katarina

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *