En månad har gått Februari 2016

En månad har gått

Februari
2016

Ena dagen snöstorm, andra dagen
takdropp, det är vad vi har haft denna månaden. Influensamånad, influensaväder.
Jag läste nu att årets influensa har nått sin kulmen. Vi har klarat oss tack
vare vaccinet. Bara en liten svänga av vanlig förkylning.

Tänk om det gick att vaccinera
sig mot det onda här i världen. Jag blir så beklämd. Jag såg på en löpsedel
härom dagen att IS hade bombat sönder ett världsarv igen! Jag kan aldrig tro
att deras Gud har det instiftat i Koranen.
Den guden skulle jag vilja ha ett allvarligt samtal med i så fall och säga:
”Man gör inte så, ta och ruska om de dina ett tag! Basta!” Jag vet, det är
människor som bombar, inte någon gud. Det är människor som har tolkat, som tyder
och läser det som de vill, men vad ger det för guldstjärnor i marginalen? För
att förstöra, förstöra det som är heligt för andra, trampa på andra människors
hjärtan? Nu och i alla tider, så har vi gjort orätt mot varandra.

Jag har följt Andra världskrigets
barbari på TV nu efter jul och har sett grymheterna som människor har gjort mot
dem som har varit värnlösa. Det som är svårt för mig att förstå är att det
fanns många kvinnor med bland förtryckarna. Kvinnor är inget bättre heller. Det
som hände då, får aldrig falla i glömska. Jag hoppas och önskar att de unga i
dag inte ska gå i dessa hemska fotspår.

Februari, vintersportsmånaden då
vår lill-familj i år, som förut om åren, har varit i Orsa. De träffar hela
tjocka släkten från Småland. Tjock och tjock är att ta i. Ulrika tillhör en
”sportklan”, där medlemmarna tillhör de utdragna, de långsmala. Orienterare som
är glada i alla möjliga utomhusaktiviteter. Det kommer att åkas skidor på
längden och tvären. Pulkor och kälkar finns med i bagaget. Olle hälsade på oss
innan de skulle fara iväg. Han var så glad att få träffa morfar och ”Gagga”.
Mormor får fortfarande heta Gagga. När man frågar vad mormor heter, så säger
han ”Lillebitt” en helt underbar variant på Elisabeth, men när han ska ropa på
mormor, då blir det Gagga. De kom hem i går kväll och jag frågade hur Olle
mådde. Då svarar han: ”Inte så bra.” ”Vad då, är du sjuk?” ”Nej, men
jag saknar dom!”
Dom, det var Gagga och morfar. Han hade varit väldigt
ledsen, när de skulle vinkas av. Det är svårt att förstå att livet betyder
avsked och återseendets glädje. Det var första följetongen. Jag skrev den
positiva först.

Nu far mina tankar till ”min”
Elisabet i Gränna. Vi har haft telefonkontakt och hon ligger på sjukhus sen en
tid tillbaka. Cancern har behagat hälsa på igen. Den har gett sig till känna!
Så nu är det för mig att tänka det mest positiva jag kan. Tänka sommar och sol,
tänka glada tankar, men oss emellan så gråter jag en skvätt för jag blir rädd
och ledsen. Jag måste få var det. Låta oron få rum för att sen ge plats åt allt
det andra, som jag bär på. Hopp framför allt. Jag har ett ”hopprum” därinne i
mitt bröst. Jag har nu i 14 dagar sänt ett
vykort till Elisabet varje dag. En del kort med bara några ord. En del kort med
goa kramar, en del med skoj och skratt. Ja, vad gör man mer än puttar på och
försöker. Med andra ord, så mutar jag
återigen högre makter, mutar med att skriva kort, med att binda nya böneremsor
och ibland ska ni veta att jag hotar. Mänskligt när man är rädd… Eller? Kanske
en svaghet, men nu får jag vara svag och liten.

Herbert och jag har senaste tiden
fått reda på att flera av våra vänner har drabbats hårt av sjukdomar och sorger.
Det blir så trista budskap och vi blir ledsna. Tack och lov har vi varandra och
kan dryfta detta knaggliga som livet bjuder oss på, dryfta det tillsammans och
hålla om varandra så hårt vi kan. Tröstar.

Ja, det finns olika saker att
reflektera över. En insändare ondgjorde sig över att snöröjningen störde hans
nattsömn. Hans lösning var att det kunde de göra dagtid. Hans problem var inte
särskilt stora och tunga, tycker jag. Han kanske hade svårt att sova, men då
kan han väl göra som det jag gör, gå upp, ta sig lite mjölk, en bulle eller
några Mariekex till. Ja, jag vet att jag kan klaga över mycket i mina krönikor,
men snöröjningen, nej det får vara någon måtta på ”klaget”. Man får vara glad
att det röjs snö på våra breddgrader. Då tänker jag på när jag bodde i
Värmland, pappa och jag hade att skotta bilväg ungefär 400 meter. Då fanns inte
ens de snöredskap, som finns i dag. Bara smala skyfflar. Å andra sidan, så
skottade vi aldrig nattetid. Han kanske har rätt, insändaren.

Jag har ”hittat på” ett nytt ord:
Morgondagsgaranti. Jag har inte
sett det förut, men är det någon som har läst det någonstans, så ber jag om
ursäkt. Då var jag inte först. Datorn stryker under med rött, den känner inte
igen det, men det är ingen garanti för att jag har första ”tjinget”. Jag tycker
att det ordet är både hoppfullt eller sorgesamt.

På tal om att läsa; har det hänt
er att ni läste kanske en hel sida och har tänkt på något helt annat? Det kan
hända mig ibland. Jag har inte tagit in det som jag har läst, sett orden och
bokstäverna men tankarna har flugit långan väg. Kanske en färdighet i sig, men
väldigt irriterande. Kanske jag har varit stressad och har haft mycket omkring
mig. Herbert säger att detta fenomen heter tankeflykt. Det var snällt
att han talade om. Han sa inte att jag skulle skärpa mig eller något sådant.
Tankeflykt låter förlåtande, som jag kan ta till mig. Ingenting som har med
åldern att göra, kanske.

Jag vill berätta litet om vår
grannsämja här i kvarteret. Vi två närmaste grannar har öppnat en liten
närbutik. Sena kvällar och en del helgdagar också. Vi ringer och frågar om butiken
är öppen först och främst. Är den det, så kan vi i det något begränsade lagret
undra om det eventuellt finns
lite muskotnöt eller en
gräddskvätt. En annan gång kan det vara bakpulver eller kanske purjolök. Har vi
tur så finns det i lagret. Vi har ingen skylt där det står grannsamverkan på, men
är någon bortrest, och nu är det frågan om en större krets av grannar, då kan
vi hänga tvätt hos dem, eller lägga några leksaker på gräsmattan, resa några
trädgårdsverktyg och ställa en hink lite strategiskt vid garaget. Ser vi något konstigt kan vi gå
ut och morra!

Vi har en bekant som fick röntga
sin hjärna för ett tag sen. Då tänkte jag, att det var tur att det inte var
jag. Så rörigt som mitt huvud känns just nu skulle det inte ha varit bra.
Skulle de få det på röntgenbilder, så skulle de kalla ihop en hel
expertisgrupp. De skulle slå sina kloka huvuden i hop och ändå inte förstå vad
de såg. När de hade klurat länge nog, så skulle det tas upp i någon amerikansk
läkartidning om det svenska huvudet vars oreda aldrig skådats. Nåja, jag kan
skoja. Vad jag förstår, så kanske jag inte är i behov av röntgen. Nu i alla
fall.

Men såpass reda har jag därinne
att jag blir förargad och förbluffad över läkaren, som opererade in konstgjorda
strupar. Att han fick hålla på som han gjorde! Med alla nedslående resultat som
uppdagades, så hade han i alla fall ett odelat förtroende hos de som skulle ha
vetat annat. Vad har han kostat av lidande och människoliv? Hur mycket har han
inte påstått och inbillat? Berövat människor som hade ett svårt, men ändå liv,
innan operationerna. Nu är de bundna till en massa livsuppehållande maskiner om
de överlevde över huvud taget. Därtill all besvikelse hos dem och hos anhöriga.
Den läkarens självförtroende går utanpå allt annat. Ett dödligt
självförtroende, dödligt för andra! Fyttiattan, säger jag. Det är
fler som skulle behöva röntgen.

Nej, nu har jag funderat färdigt
för den här månaden. Med på vägen har jag både glädje och sorg. Jag är
övertygad om att det gäller var och en som läser också. Jag sänder en
morgondagsgaranti till er alla, inte bara en utan många, många.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *