En månad har gått April 2016

En månad har gått

April 2016

Utanför fönstret sveper det kalla
vindar. Tallarna på baksidan av huset ruskas om av jättestora händer som inte
syns. Vår lilla trädgårdsdamm har varit isfri flera omgångar, men frusit igen
gång på gång på grund av att kung Bore inte riktigt vill erkänna att det är maj
vilken minut som helst.

Man blir otålig, när man tittar i
almanackan och våren inte stämmer med den. Trädgården på baksidan är mer höst
än vårlik. Vädret är grått som om vi bor i en yllevante, en grå! Det är bara en
julros som grönskar i bladen och ståtar med en hel massa blommor. Lite plåster,
lite ljus. Tack! Jag är lite rädd att det gröna som sticker upp bara får sticka upp och sen försvinna i en grå mage!

Jag tittade ut en dag och kunde
inte förstå vad jag såg. En katt? Nej, så går inte en katt. Men vad var detta?
Jo, det visade sig vara en levandes kanin, ganska liten, en långhårig mjuk sak
som skuttade omkring och tog sig lite ätbart. Jag fick se att han stod upprätt
intill några stenar som vi har fått från Selbu i Norge, avlånga stenar som vi har
ställt på högkant. Vid en av dem stod han och åt av laven som har börjat växa
och gjort dem vackert gröna. Kanske blir vår trädgård hans delikatessbar i vår
och sommar. Vi vet ju att grannarnas flickor har en kanin. Han kanske har lärt
sig att rymma, för nu ser vi honom mest varje dag. Det är klart att man är lite
fundersam om det är så att en del av våra lite ”fina” perenner smakar jättebra
och lockar hans utbrytarlusta till fler besök. Vi har försökt att fösa på
honom, men hur föser man på en kanin som bara sitter och glor på en, när man
kommer skriande med flaxande armar? Kanske grannarna blir skrämda i
stället. Har ni hört om Winges som springer och tjoar i trädgården?

Ja, jag är orolig för våra
blommor, när Syriens folk blir bombade på sina sjukhus! Det är olika problem
för olika människor, det är då säkert, men jag vill inte att vår trädgård skall
bli avbetad för ”knoppandet” är ju viktigt. Det känns som om det är viktigt för
oss att kunna glädjas åt vår växtlighet.

Det dyker ju upp orosmoment av
olika slag. Jag har fått genomgå en del undersökningar när det gäller mina
ögon. Än vet de inte vad det är för fel. En hjärnröntgen har blivit föreslagen,
men en förkylning har flyttat fram den proceduren för ett tag. Tänk om de, när
de röntgar, inte ser annat än ett tomrum? En medicinsk sensation kommer att
kablas ut över världen! Det vi inte trodde fanns, finns!

Desto mer jag tänker på denna
mening, denna formulering desto lustigare och mer värmlandshumor blir det i
den. Förresten kan man se ett tomrum? Nåja,
skämt åsido, jag hoppas att de ser, bara det som de ska se, och att mina besvär
kan åtgärdas på något vis. Eller också är jag sådan ändå.

Följetong 1

Till Elisabet som nu har
genomgått en strålningsbehandling. Hon har fått komplikationer av den, men skall
få åka hem på permis i helgen. Just nu håller de på att avväga smärtlindringen,
så den passar så väl som möjligt, men
jag lovar er att en mer positiv varelse finns inte på denna jord. Jag har nyss
lagt på luren och hört hennes kvitter där nere från sjukhuset. Hur är hon
funtad som orkar? Var köper hon sina krumelurpiller? Var hittar hon sina
läkande skratt och sina glada tillrop? Hon som har tröstat, när jag har varit
orolig mången gång. Innan vi slutade samtalet i dag så var det skratt och
glädje och det håller kvar mig, gör att jag återvänder i tankarna gång på gång,
utan oro. Jag är så tacksam att jag får dela allt detta positiva som bara
väller upp omkring henne.

Följetong 2

En som väntar på något positivt
är Olle. Gagga å Moffa kommer i mitten av maj från Småland. Mormor får
fortfarande heta Gagga och hon är nog den enda i hela världen som heter så. Han
väntar på dem, han gläds åt deras besök. Då får de se hans nya cykel, att han
kan cykla, ännu bara rakt fram. Det som är knivigt är när han ska börja och avsluta
Giroloppet. Men stolt förstås.

Födelsedagskalas i veckan hos
Ollefamiljen. Lillebror Ebbe fyllde ett år och mamma Ulrica några fler. Till
tårtan hade Olle malt all mandel till bottnarna. När vi sitter där och smaskar
så tittar han upp på sin mamma och säger: ”Har du smörkräm emellan eller är det
bara grädde?” Fyra år och en sådan fråga. Vad månde bliva.

Ettåringen hade inga problem med
att glädja oss med sina härliga leenden, det som nu också innehåller fyra
risgryn. Charmigt värre. Han började gå mellan alla ben som hade samlats
omkring honom. Från farfar till farbror Erik till mammas, till Herberts till
pappas till Kerstins. Han gick och gick och log. Underbara unge! Paketens
papper var minst lika roliga som innehållen. Skakar man i ett stort papper, så
låter det mycket och roar stora som små. Ebbe fick ett par bilar från Brio.
Härliga leksaker. Jag vet ju av erfarenhet att det är ingen idé att ge pojkar
dockor. Den kan man vika ihop och göra bil av i sandlådan. Så det blev en grön
racerbil av trä.

På tal om trä, varför bygger
pappor lekstugor åt sina flickor? För att de ska fortsätta att vara små mammor?
Det slog mig bara så där. Det är inte många flickor som har fått en lådbil
eller fått hjälp med att bygga en.

Nu till någonting helt annat,
brukar det heta. Jag blir så ledsen över bankernas framfart, banker som man sen
barnsben har sett upp till, haft respekt för. En bankdirektör, jo, jag tackar
jag, tänk om man hade fått tag i en sådan. Då hade nog mamma blivit glad, men
vad ger man nu för dem? De hjälper storgubbar att fiffla, de hjälper till att
hålla undan skatt så att det blir svårare och svårare för oss laglydiga att
klara oss. Då går bestämmandegubbarna och kriminella gäng sida vid sida och
drar åt samma håll. Fy skäms på er alla fifflare!

Det senaste, att nu skall
bankerna ta betalt av kommuner som har lyckats spara pengar som de har placerat
hos banken. Det ska de ha betalt för! Banken ska ha betalt för att de lånar
pengar av kunder! Inte för att de lånar ut utan tvärt om! Visst är det tvärtom?
Var i Herrans namn är världen på väg, jag bara undrar.

Tänk om våra mor- eller
farföräldrar kom tillbaks en dag och såg alla orättvisor, allt kaos, allt
elände. Då vände de tvärt. Men å andra sidan skulle de i alla fall inte förstå
vad de såg, inte känna igen någonting; folk med smartphones, med eldrivna
”ståcyklar” Segway, det fotas med små personliga drönare, Olle som kan ta
plattan och skajpa med faster Ida. Alla dessa otroliga prylar som finns. Hur
skulle det gå att förklara detta för min farmor, som var född 1875 och som ändå
hade sett en hel del ”moderna” saker, eftersom hon var över till Amerika några
år i början av 1900-talet. Hon kanske hade tagit till sig alla prylarna med
glädje. Sådant får jag aldrig veta. Däremot vet jag att hon skulle känna igen
skräckblickarna hos dem som måste fly, känna igen vapenskramlet och känna igen
känslan när magen skriker efter mat. Men inte känna igen sig i att barn vägrar
äta skolmaten för att den är ”äcklig”. Förresten, för henne existerar inte
ordet skolmat. Jag är född -39 och hade skolmat sista terminen i sjuan.

En del saker får inte stagnera
och en del händelser behöver inte väckas upp igen.

Ja detta var mina funderingar,
när det skuttar grå kaniner utanför mitt fönster och våren dröjer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *