En månad har gått Maj 2016

En månad har gått

Maj 2016

Jag tittar ut mot planteringen på
framsidan där det blommar så fint. Tulpaner, kanske ett trettiotal,
Kungsängsliljan den rutiga blomman som jag tycker så mycket om. Till och med
den vita är rutig! Underbar är den, hänger som en klockdroppe på sin skira
stjälk. Jag såg att en hade frösått sig själv nere vid staketet tillsammans med
en påsklilja, som jag inte vet var den kommer ifrån, men en fin kombination med
den mörkvinröda ”kungsan”, den gula påskliljan bredvid, alldeles självskapat. Kaukasisk
förgätmigej lyser med sina blåögon och snart kommer kirgislöken med lila stora
bollar. Vår och försommar är fulla av glädjeämnen.

Mer glädjeämnen: Följetong 1 med
Elisabet i Gränna. Hon är hemma, har fått starka smärtstillande piller, men varje
dag så går hon sina promenader för att bli starkare efter ryggoperationen. Hon
går, inne, från entrédörren till sitt uterum kanske 10 meter. Det går hon fem
gånger, en gång i timmen! Hon försöker nu att gå med krycka och inte med
rullator. Glad som en lärka för sina framsteg om man så säger. Hennes
öppningsreplik, när jag ringde sist var: ”Margareta, jag blir bättre och bättre
fastän det går sakta!” Jag sa att det gör inget om det går sakta, bara hon
fortsätter leva. Jag är så glad över hennes vänskap, den går inte att mäta med
måttstock, men med hjärtslag, kanske.

Nu börjar Herbert och jag att
hämta oss från den attans influensan som golvade oss riktigt. Vi blev utan ork
alldeles. Att ta sig till badrummet och därifrån var ett mästarstycke, men nu
så har vi till och med varit ute och tittat över ägorna. Herbert har klippt
gräset och vi har krattat gemensamt. Konstigt att man blir, som det heter på
jämtska, ”sluck” av ett litet jädrans virus, något som man inte kan se med
blotta ögat heller. De måste vara många, ettriga och kryper in överallt! Som
knott.

Detta har gjort att jag inte har kommit
iväg på min hjärnröntgen heller. Så än lever jag i den tron att jag har en
hjärna. Som syns.

Följetong 2. Lillfamiljen har ju
inte kunnat hälsa på oss på sista tiden för förkylningens skull. Jag pratade
med Olle i går och då var hans mamma Ulrica förkyld. Jag frågade om jag kunde
få tala med henne. ”Ja, det får du, men bara en liten stund, man ska inte
använda rösten för mycket när man har ont i halsen!”

Vi brukar väga lite saker på min brevvåg och
när han var här sist då låg psalmboken på mitt bord. Den skulle vägas. Den
vägde fyra noll noll!

”Det här är kyrkans sångbok”, sa Olle.

”Ja, det är Herberts.”

”Får du låna den av honom?”

”Ja,
det får jag.”

”Han är snäll med dig då!”

Nu hörde jag att lillebror Ebbe
springer för fullt, så nu gäller det att man har frisknat till när de kommer
hit. Sådana magneter som dammen i trädgården, gatan och annat ”farligt” får
farmor försöka se till att han undviker, men jag får nog god hjälp av Olle skulle
jag tro.

Vet ni, när jag slår på min dator
så står där: Välkommen! Undrar hur
den ser ut den där lille mannen där inne i datorn som trycker fram det ordet
var gång jag slår på och skall skriva. Kanske det är en liten snygging.

På tal om snygging, så har
M-tidningen gått ut med en förfrågan: Om
det hade blivit felbokat på ditt hotell och du måste dela rum med en man, vem
skulle du kunna tänka dig i andra sängen.
Fjorton % valde Lars Lerin! Inte
bara snygg utan också mjuk, pratvänlig därtill på värmländska. Det säger kanske
litet om vad vi kvinnor värdesätter. Andra tänkbara kandidater var Jan Eliasson.
Är det någon som vet vad han är för ”länning”?
Rolf Lassgård kom på tredje plats. Honom kan man prata jämtländska med!
Intressant tyckte jag. Men orimligt. Vad tycker ”de utvalda”? Det hade också
varit roligt att veta.

Jag brukar ha funderingar över
saker som ska göras, som jag drar mig för, av bekvämlighetsskäl eller för att
det är kravfullt. Jag kallar det för gruvarbete, för gruvar mig, det gör
jag. Då tänkte jag en dag att varför är det så? Varför är det lättare att tro
att det blir gruvsamt i stället för att plocka fram lite framförglädje?
För ofta när det är avklarat, så kanske det till och med harvarit roligt.

Jag har en väninna som har råkat
illa ut. Hon ramlade, bröt lårbenshalsen, armbågen och en illa tilltygad axel.
Det blev resultatet av hennes vurpa. Jag kan inte ens föreställa mig hennes
värktimmar, hennes varförfrågor, hennes träningstimmar på rehab. Men hon är
tapper, kämpar på och i dag har hon suttit ute en stund i solen. Det måste vara
tanken på att få komma hem igen som gör att hon orkar. En del blir onödigt
mycket prövade. I dag ringde hon och lät så glad på rösten, gladare än på
länge. Då blev jag också glad och ringde två gemensamma väninnor och talade om
den glädjen jag hörde i hennes röst. Av
en glad röst blev vi tre till som smittades. Är det sådant som heter
kedjereaktion?

Ja, nu skall Östersundspolisens
sambandscentral flytta många, många mil från oss. Vad är det för virus som
grasserar i de led som inte förstår hur det ser ut i glesbygd, i norrländska
trakter? Tänk om det i södra Sverige skulle finnas så få poliser på samma yta
som hos oss. Skulle det tolereras? Icke! Ja, jag vet att det är mer tätbefolkat
söder över. Men ändå. Det bor ett tålmodigt folk ute i bygderna, var än bygderna
är belägna det är då säkert, men det är väl som när det dök upp en varg i Skåne
för många år sen, den jagades med polisbilar, helikopter och var jättefarlig
för folk och boskap. När det finns varg i renens närhet, då skall den vårdas
för då är den utrotningshotad och värdefull. Jag vill bara belysa skillnaden
för hur det ses olika av olika delar av vårt avlånga land. Blir vargen farligare, när den
passerar gränsen till södra Sverige? Det som skall skyddas ser olika ut.
Prioriteras på olika vis. Det kanske måste vara så, men är svårt att förstå.

Nu märks det att det är sommar.
Det grillas och fikas ute till höger och vänster. Det spikas och målas, byts
altangolv och det byggs solvrår lite här och där i grannskapet.

På tal om arbete, så hörde jag
att lill-Olle har fått en kratta och ett par arbetshandskar. De ska han ha med,
när han kommer hit nästa gång. Han ska hjälpa Herbert att plocka tallkottar i
en liten hink. I fjol var det nära att han tog hinken och hällde kottarna i
dammen! Har man en hink så skall den väl tömmas i dammen.

Nästa gång jag skriver, då har det
vänt med våra soltimmar. Nej, jag är inte pessimist men realist. Det är ju tur
att varje årstid har sin charm, tänk om det skulle vara midsommar hela tiden.
Hemska tanke.

Jag önskar er alla en fin juni
med lagom värme, lagom skugga och många fina fikastunder ute i det gröna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *