En månad har gått Augusti 2016

En månad har gått

Augusti 2016

Jag plockar ihop papperen som
behövs till akvarellgruppen, den som Herbert leder i Odensalakyrkan. Nu börjar
den igen för hösten, sommaren har gått. Jag tyckte, när vi slutade vårterminen,
att nu är det en hel låååång sommar innan vi drar igång igen. Det har varit en
sommar, men det kan diskuteras om den har varit lång. Var det inte i går det
var försommar?

Det är fasligt vad långt efter
man få känna sig nu för tiden. Långt efter när det gäller att hinna med de
vanliga sysslorna, långt efter med det tekniska, sådant som andra klarar med
elegans. Inte kan jag få fram några bilder på en mobiltelefon. Inte ens ett
meddelande. Jag fick ett paket till affären, det meddelades på Herberts
mobiltelefon. Inte fick vi fram det som behövdes heller, men killen i affären
sa att tar vi dit mobilen, så kan han läsa av numret på försändelsen. Vi gjorde
så, plipp, plipp, plipp så hade han numret och vi kunde hämta paketet. Hur har
världen blivit egentligen. Vi får hängläpp och känner oss för gamla! Vi kan
inte hämta ut ett paket på affären utan hjälp. Hjälp!

Nu till barnbarnsföljetongen: Jag
har fyllt mycket ojämna år och pojkarna kom och grattade, båda hade blå
gubbkepsar på, jeans och rutiga skjortor. Gissa om farmor kände sig stolt över
uppvaktningen av de små ”gubbarna”. Goaste gossekramar fick jag också. Lillfamiljen
hade kommit hem från Småland dagen före. Roligt ha dem hemma igen, men vi hann
aldrig dryfta vad som hade hänt dem hos mormor och morfar. Bara att de hade
plockat mycket smultron och jordgubbar. Ebbe hade försökt att greppa en geting
och fick ont av det, getingar är inga snälla kryp.

Gränna-Elisabet har skrivit ett
brev på många, många sidor, men hon har hållit på över en månad. Skrivit litet
då och då. Vi har i alla fall konstaterat att vi båda älskar Förgätmigej, att hon nu kan ta på sig
stödstrumporna alldeles själv och konstaterar att ta paus kan innebära ett par
dagars uppehåll i skrivandet. Hon har som hon skriver ”hasat” sig till affären
på egen hand. Den här kvinnan ger inte upp!
Trots denna värk cyklar hon på sin motionscykel 2 gånger 10 minuter varje dag.
Hon går till postlådan och ibland till sin koloni, varje dag. Hon skall till ny
skiktröntgen igen nu i september, eftersom smärtorna inte ger med sig. Snälla, alla ni som finns där ute i periferin, hjälp
mig sända positiva tankar till Grännatrakten. Det kan bli som en av mina
väninnor, Tyra, säger: ”Det är måån i!”

Jag måste göra er besvikna ni som
väntar på rapport från vår Värmlandsresa. Det bidde ingenting! Första gången på
säkert tio år så blev Mia sjuk i feber och förkylning, blev faktiskt
sängliggande. Ordentligt dålig bara dagarna innan vi skulle åka. Sen har vi som
tröst fått höra att det har hällregnat i Värmland, som tur är för oss. Men nu
har vi det roliga kvar. Annars hade vi redan varit där och resan har fått
sättas upp på minneskontot. Då hade vi nu vetat hur det var. Nu får vi i
stället längta och planera till nästa år. Det är klart att det hade varit
roligt att komma iväg, trampa stigarna och klappat stenarna, men som sagt, nu
får vi längta till nästa år. Tiden hastar snart dit och då far vi.

Nu är det bara fyra månader till
jul och sen vänder det och blir ljusare. Visst är jag äckligt positiv? Jag har tänkt på att ständigt
positiva människor kanske kan
bli både provocerande och
obekväma, men hellre åt det hållet än de som alltid ser det värsta, minns det
värsta och trampar runt i det grå. De blir tyngre än vad vågen visar.

På tal om vad vågen visar: När
Olle var här sist så klev han på vår badrumsvåg, som alla andra gånger han är
hos oss. ”Farmor titta, jag väger inte mer än som förra gången! Varför blir jag
inte fler siffror?” Jag försökte förklara att det inte blir så mycket på bara någon vecka. Om du väntar att väga dig
tills tomten har varit hit, så kanske du ”väger någon annan siffra”. När vi
skulle äta tårta så åt han två tårtbitar, vilket aldrig han har gjort förut.
Jag undrade om han skulle försöka att komma upp till en annan siffra eller om
det bara smakade gott, men ville inte fråga.

Jag nämnde för ett par månader
sen om en väninna som ramlade och slog sig illa. Hon kämpar på, sin högerarm
förbannar hon ibland. Hon försöker att bre smörgås med vänstern, brödet halkar
hit och dit, men hon är som Elisabet, vill klara sig själv i görligaste mån.
Vem vill inte det förresten? Hennes rehabilitering blir lång och mödosam, men
hon är för det mesta hoppfull. Vi, som står vid sidan om, får putta på och
hjälpa till efter vår förmåga.

Den 17 september blir det
Regional Bokmässa på Östersunds bibliotek under kulturveckan, mellan 11.00 –
16.00. Gratis inträde. Det ser ut att bli många författare som kommer. ”Lilla
jag” finns där också vid ett bord nånstans. Hoppas ni ger er till känna om ni
kommer dit, för jag känner inte till alla som läser min krönika. Välkomna. I
samlingssalen kommer att samma dag ges en föreläsning av Carl-Göran Ekerwald. Jag
får passa på att spegla mig i glansen av de som verkligen glänser. Kyrkoherde Börjesson i Munkfors
hade ett uttryck som kan passa in här: När det regnar på prästen så skvätter
det på klockaren.

Nu är jag tillbaka med tankarna i
Värmland. Jag hade främmande av en ungdomsvän i dagarna. Vi hade inte setts på
över 20 år, så det blev många skratt, många ”minns du”, många ”men vad säger du”.
Tårar, när de skulle fara, för går det 20 år igen då är det kört, det säger
jag. Då skulle vi vara snudd på hundra. Nu hör jag Kerstin säga: ”Taal för dej
själv du, ja ä int´så gammel sôm du!” Det hör till saken att hon är ett
år yngre, men jag vet att repliken skulle ha kommit snabbt som ögat.

Mina jämtländska vänner säger att
nu hörs det att du har haft värmlandsfrämmande, för då blir det så uppenbart
varifrån jag kommer; dialekten kryper fram. Jag går ju inte omkring och pratar
mitt vilda tungomål om jag inte får svar på samma ”läte”. Dä tar sôm dålet da.
Dä halker tå.

Så här mot slutet av den här
krönikan har jag några undringar. Varför heter det: Det rasar i höjden? ”Huspriserna
har rasat i höjden”, för mig är att rasa att det bär ner, inget kan väl rasa
uppåt, eller? Finns det manliga feer? Vad heter en sån?

Även om de röntgade min hjärna
och inte såg något fel, så är den säkert olik andras, eller vad tror ni?

Önskar er en fin kantarellhöst om
ni gillar svamp annars kanske de röda lingonen passar bättre. Tänd ljus när det blir kvällen,
skingra mörkret, ha det mysigt.

2 tankar om “En månad har gått Augusti 2016”

  1. Ja du ”Greta”, hur kommer det sig att tiden går så rysligt fort numera och att vi själva går allt långsammare, liksom våra tankar och vårt kunskapsinhämtande (tänker på all ny teknik). Så roligt att läsa ett citat av min egen morfar. 🙂 Här i Halland RUSAR huspriserna i höjden och det är verkligen sant. En fyra på 144 kvm gick för 8,4 mkr nyss, en villa på 86 kvm gick för 6,6 mkr och ett radhus för 7,4 mkr.

  2. Ååå Margareta vad tråkigt att ni inte kom iväg till Värmland. Men som du säger så har du något att se fram emot och längta till. Och så får du be någon lära dig och Herbert att blippa på telefonen så jag kan skicka meddelanden och bilder direkt till dig/er. Satt här förut och funderade om du kunde ta emot bilder för då kunde jag skickat dig bilder på tavlorna jag målar. Hade varit så roligt tycker jag. Många många kramar från mig Marie och Leif

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *