En månad har gått September 2016

En månad har gått

September 2016

Jag avslutade förra månadens
krönika med att de inte hade sett något fel på min hjärnröntgen, men pytt vad
jag bedrog mig. Under ett rutinbesök på min hälsocentral, så sa min läkare att
de hade fått svar på hjärnröntgen sen jag var på akuten. Jag bestred att jag
hade varit på akuten. Då såg hon att det var ögonkliniken, som hade sänt mig
till röntgen. Ett annat svar hade gått till
Hälsocentralen där jag går, där det står att jag har haft ett antal små strokes!!!
Ingen hade kontaktat mig! Att det inte hade blinkat rött på någon display! Vad
jag förstår krävs det medicinering. Jag är så undrande inför alltihop. Undrande
och skakad. Hur många är ett antal? Vad gör det med mig? Vad kan jag
göra för att bättra min situation?

Nog om mig, jag ska inte klaga.
Jag ska gå över till att berätta om Elisabet i Gränna. Hon har legat på
lasarettet igen, hennes cancer har börjat röra på sig, i fel riktning. Jag har
skickat kort varje dag, jag har bundit nya böneremsor, tänt ljus, har köpslagit
med vår Herre att, om jag avstår från det eller det så kan väl du…? Nu är hon
hemma igen med vård i hemmet. Vi talade med varandra i förrgår och som vanligt
så slutar våra samtal med att jag hör hennes glada skratt och hennes positivism.
Det bär när man är bedrövad. Hon säger också att läkarna och sjukvården därnere
är beundransvärd. Så mycket tid som har funnits för henne, så mycket
information hon och hennes anhöriga har fått är guld värd.

Det är lika bra att jag
fortsätter med mina följetonger. Nu över till små friska killar, Olle och Ebbe,
de som igår har flyttat till ett eget hem. Deras föräldrar har genomfört ett
köp av ett hus bara en kilometer ifrån där de hyrde. De får bo kvar på
landsbygden med kossor, kalvar och traktorer. De vet var mjölken kommer ifrån,
vet när det sås och skördas och Olle har sått och skördat morötter och dill.
Han har kånkat med lillhinken till kossorna med matavfall. Tänk ändå vad rikt
liv för små nyfikna killar. Olle hade dammsugit soffan som pappa hade skruvat
isär. Ordentligt och nästan en timme hade han jobbat på. Lillebror har att
försöka förhålla sig till att rum för rum blir tomt. Inte så lätt att förklara
för den lille Ebbe. Allt blev bara konstigt.

Faster Ida
kom med tåget för ett tag sen. När jag talade om det för Olle så sa han: ”Den
dagen går jag på förskolan, du får se till att Herbert hämtar henne.”

Här är också konstigt, men det är
i trädgården, Vårt Silverax, det som växer sig högt över våra huvuden,
det blommar i år för första gången. Vi har haft det i många år och den fina
hösten i år lät det slå ut innan frosten tog knopparna. Kung Bore har andats på
dem i alla år och vi har bara fått ana hur det skulle kunna se ut. Nu är det
hur vackert som helst. Mörklila stam och grenar, axen är vitblommande med den lila
grunden. En fröjd att skåda. Herbert har plockat in några av blomstjälkarna,
satt i en vas och har målat en fin akvarell. Två x glädje!

Jag förundras över att våra
blommor klarar den kalla och mörka vintern. Till våren igen så blommar den dubbla
Blåsippan, Kungsängsliljan
och lite senare kommer det Förgätmigej
lite varstans. Sen allt annat som har legat där i kylan. Kälen går ju långt ner
i marken och ändå kan de leta igen livsgnistan. Förundringsbart!

Vi har en murgröna som har letat
sig uppåt väggen på framsidan. Murgrönan ska inte klara sig här alls, men vi
har inget sagt, den vet inte om det.

Konstigt är det jag såg på en
reklamfolder, som vi fick häromdagen från det bensinbolag som Herbert anlitar.
Det stod följande: Endast 59:- för luna,
panini eller ciabatta.
Om det inte hade varit bild med hade jag inte vetat
vad luna eller panini hade varit. Så mycket främmande ord, så mycket engelska,
som det florerar i svenska texter i dag är ju lite skrämmande. Vi skulle nog
värna om det svenska språket lite mer. Snart så kan ju alla engelska, det
förstår jag ju, men jag undrar hur länge det dröjer innan det är mer än bara
enstaka ord som byts ut. Det är inte så många texter som skrivs på svenska
heller. Är det någon artist som ”släpper” någon platta så poängteras det
väldeliga om texten är på svenska! Konstigt.

Konstigare ändå tycker jag att
det fanns ett yrke förr som hette Stjärttorkare! Det var bara
kungligheter som åtnjöt denna favör. Det var ett eftertraktat yrke, det var
bara fina herrar som fick plats. Av ädlare börd än gemene man. Riddare ur fina
adelsläkter var de enda som dög. Den siste som hade detta ”jobb” var hertigen
av Abercorn som åren 1886-1891 torkade kungliga rumpor. En av de första som
passades upp på detta vis var Englands kung Henrik VIII. Han ansåg sig vara för
fin att själv klara den uppgiften. Ja, ja.

Jag skrev Två x glädje,
förut i texten. Vet ni att jag har letat ett x på datorn länge, och inte har förstått varför det inte har gått
att ta x:et på räknefunktionen, när jag inte funnit x ! När jag har skrivit x
inne i texten, då har jag och datorn funkat, utan just som ”gånger” då
har det varit teflonhjärna. Kan ni förstå? Ja,
jag har satt på mig skämsmössan, dumstruten och klivit in i skamvrån.
Jag lovar. När jag kom på det hela, började jag skratta, det är ju inte klokt. Kanske
de där små skadorna, som de har sett i hjärnan har ställt till det på detta
vis? Är det de enda misstänksbara felen må det vara hänt.

Ja, den här månaden skulle min
pappa ha blivit 106 år, en omöjlighet. Erik, som fyller år dagen efter sin
morfar Oscar, fyller 44 så jag har i alla fall firaranledning. Jag trodde att
jag skulle ha kunnat pricka in honom på morfarsdagen. Men icke! En middag med
saltsill och löksås har jag lovat, lite försenat blir det, men mat som faller i
smaken. Även när han var lill-liten, så gillade han sill i alla former. Inte så
vanligt kanske, men den har aldrig försvunnit den där sill-ätarlusten utan har
hållit i sig.

Jag läser att Tage Danielsson
har sagt följande: Den som aldrig är lite
tokig kan ju inte vara riktigt klok
. Tack snälla Tage för de orden. Då
kanske jag kan plocka av mig dumstruten åtminstone. För om någon läste breven
Elisabet och jag sänder mellan varandra, så skulle vi nog få delat Nobelpris i
tokigheter och klokhet. Så mycket tok, så mycket galenskap som vi ger och får
av varandra. Vi gör egna ord, vi vänder och vrider på saker, så de blir riktigt
kluriga att räkna ut. Vi sätter varandra på pottkanten med formuleringar. Hit
och dit, utan att ”tänka oss för” alla gånger.

Vi hade funderingar om hur det
blir en gång, när vi inte finns längre och barnen skall ta reda på alla askar
och kartonger med sparade urklipp, med hundratals brevsidor med hemligheter och
tokigheter. Vi tröstade oss med att de aldrig
kan sätta sig och gå igenom. De
kommer att säga till varandra: ”Här är det en till sådan där pärm, en till sådan
här kartong.” Då säger en annan av syskonen: ”Släng, det tar ju aldrig slut på
eländet!” Då ska vi sitta på varsin molntapp, dingla med benen och peka och
hytta, vara i vägen och rasera om de inte gör som vi har tänkt!

Ja, ja, vi får väl se vad det
blir, kanske att de lusläser och ringer till varandra och säger: ”Den där
kvinnan som mamma brevväxlade med var ju lika tokig som vad mamma var!” Hurra!
Då har Elisabet och jag lyckats. Hemligheterna får de på köpet.

En tanke på “En månad har gått September 2016”

  1. Du är så genomgående klok! Nästan som Tage D. Hoppas du kommit någorlunda till ro med din diagnos. Det tycks tyvärr som om det både i din och min värld finns alldeles för mycket sjukdom i vår närhet. Men vilken lycka att lillkillarna får växa upp så nära verkligheten och slippa det urbana eländet. För övrigt håller jag fullkomligt med dig om att det svenska språket sakta men säkert utarmas och att alldeles för många utländska ord och uttryck tas för givna i vårt eget vackra språk. Jag tycker även att Sverige håller på att försvinna men det är en annan historia. Sedan vet jag en person till som undrar vad som ska hända med alla hennes klipp och annat den dag hon inte finns mer.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *